Bim 4/5, någon annan som planerar syskon?

Först och främst, tack för att du tog dig tid att berätta din historia. Jag gjorde ju inte snitt så jag vet inte hur det är att ta sig igenom och leva med det efter. Men jag har blivit berättigad ett planerat snitt tills nästa gång, men så som du beskriver det så vet jag inte vad som egentligen är säkrast. Såklart finns det ingen genväg genom förlossningen men, man vill ju se till barnets bästa och sig själv. Men ja, det känns inte så lockande att inte kunna ta hand om sina barn pga snittet..

Hur längesen var det detta hände?

Jag förstår vad du säger, jag kan också dra en suck över att inte ha den fysik som annars under graviditeten men, såklart det är värt det! :) om du tänker långsiktigt så kommer du gå ner allt igen, med tiden :) man får sätta sina egna mål och sträva efter dem i sin alldeles egna takt. När barnen sen springer runder får man ta tillfället i akt och se sin chans till cardio! :D

Jag kan ibland känna oro av att jag kanske inte är tillräcklig för två barn. Den tanken skrämmer mig lite, man kan ju inte vara på två platser samtidigt...

Alla upplevelser upplevs olika, men jag är normalt sett en aktiv och vältränad kvinna så att inte ens kunna sätta sig upp i sängen utan att trycka upp med armarna det tar hårt, helst när det är både före men framförallt länge efter förlossningen när allt ska vara så mysigt... Not... Det är två år sedan och jag har finaste sonen i världen och jag vill att han ska få ett syskon... Men när är man redo? Vad är bäst, ett snitt eller vaginalt? Som du säger, hur är det att ha två barn att alltid ta hand om? Jag tyckte det var svårt att räcka till för en som skulle ha mat jämt, sova jämt samtidigt som man själv var trött och hungrig... Jag har tagit ut p-staven och blir det så blir det, annars är det inte meningen. Blir det, så får jag bara hoppas att hormonerna inte gör allt ännu värre, så skräcken inte tar över... Snitt känns säkras i alla fall just nu, det har jag provat, jag vet vad det innebär och man får ett datum. Då får väl sambon ta ledigt en månad och hjälpa mig tills det läkt...

Såklart det är olika för alla, förstår vad du menar.. Det kan inte ha vart lätt för dig med sådan smärta. Jag har också alltid varit i väldigt god form och tränat i hela mitt liv.. Jag gick upp 30 kilo med min son och jag måste erkänna att det var lite som att tappa sig själv.

Man får nog lägga allt sånt på hyllan och tänka positivt, man har resten av livet på sig att hitta tillbaka :)

Jag funderar också på när man egentligen är redo?

Rädslan att inte räcka till lurar runt hörnet. Det måste vara rätt normalt att känna så misstänker jag.

Jag fick förlossningsdepression som varade i 3 månader dessutom. Jag minns så väl att de första månaderna inte var så mysiga eller sagolika som alla andra pratade om. Jag intalar mig att det var pga den traumatiska förlossningen och alla andra snabba förändringar som bidrog till det. Kanske blir det inte detsamma nästa gång.

Håller tummarna för att allt går din väg, och att det blir lite lättare för dig denna gång.

Jag tyckte inte heller att första tiden var sagolik. Skämdes innombords för att jag inte kände så. Det bara gjorde ont, jag var tjock, barnet skrek, det gjorde ont att amma i både bröst och mage... Hur mer märkte du deprisionen?

Känner igen det. Hur länge hade du det så?

Jag var helt enkelt inte glad. Jag tyckte inte något var kul. Det kändes precis som om jag hade blivit sårad nyligen, samma känsla mixad med en svag tomhet. Vet inte varför jag kände så faktiskt men, min kropp ville helt enkelt inte skratta eller le. Fick vid några tillfällen smyga in i badrummet och gråta, helt utan anledning. Ingen kul tid alls! :/

Hej!

Vi är nu på sjätte försöket. Han har ett barn sen tidigare och jag har ett barn sen tidigare. Hon blir sex år nästa månad. Så vårt första gemensamma. Det är med skräckblandad förtjusning vi försöker bli gravida. Jag får emellanåt stor panik över det. Jag led av hyperemesis förra graviditeten fram till halvvägs så jag spydde och spydde. Gick ner åtta kg på sex veckor och var in på sjukhuset många gånger för att få vätska. Risken är stor att det blir så igen men vi får se. Nu är skillnaden att vi har två barn hemma (tur att de är lite äldre) och tre hundar. Så det blir han som sköter allt om jag blir i samma skick igen.

I förra graviditeten blev det brådskande snitt eftersom dottern inte klarade av sammandragningarna. De gjorde beslutet väldigt tidigt, snabbt efter igångsättningen. Hon satt så hårt så skulle vi endå försökt med vaginal förlossning skulle det varit väldigt svårt att få ut henne. De behövde använda sugkopp under snittet då de inte fick ut henne och det är ovanligt.

Jag fick såna smärtor efter snittet och kunde inte röra mig nästan nåt. Bedövningen hade också gott till huvudet så huvudvärken gjorde att jag spydde. Nysnittad och jag spydde var hemskt, jag trodde att det skulle öppnas igen. Såret ville inte heller läka så jag sprang i början varje dag på värdcentralen och skötte det. Det blev sen mer och mer sällan och tolv veckor efter snittet tog det ihop.

Det är mycket rädslor kring det hela. Vi har varit och pratar med hälsovårdaren på vårdcentralen nu i förebyggande syfte, så hon vet hur det var senast. Det kändes tryggt och hon förstod bra kände jag.

Jag minns inte hur länge jag kände så. Blev väl bättre och bättee i och med att kroppen helade och han började gå upp i vikt som han skulle. (mellan 2-3 månader gick han upp 32g på 23 dagar) efter det började vi med ersättning och fick en nöjd bebis som kunde sova. Vi visste inte att barn inte är ledsen mycket men det var ju för att han alltid var lite hungrig öven fast jag ammade honom jätteofta... Med facit i hand ongrar jag att jag inte tog hjälp med amningen eller började tidigare med ersättning. Så när han blev 3 månader, kroppen började hela ihop och han var nöjd då tror jag det började kännas bättre allting. Nu är han det bästa som hänt mig så jag ångrar det inte en sekund!