CatlinB

Äldre 18 Apr 18:34

91 svar

Bim 4/5, någon annan som planerar syskon?

Jag vet att det finns ofantligt många trådar om att planera barn, men jag hittade ingen som jag kände passa mig.

Jag har en son som kom i början på förra året. Det var en ganska svår förlossning som har satt sina spår. Därav finns en rädsla blandad med längtan efter ett syskon. Jag försöker väl hitta någon som också planerar att bli gravida med ett syskon detta året, med en tidigare svår förlossning.

Tänkte väl mest att vi kan stötta varandra längst resan.

Beräknad BIM är 4/5 , detta är vårt första försök.

Någon annan?

CatlinB

Äldre 18 Apr 20:51

#2

Först och främst, tack för att du tog dig tid att berätta din historia. Jag gjorde ju inte snitt så jag vet inte hur det är att ta sig igenom och leva med det efter. Men jag har blivit berättigad ett planerat snitt tills nästa gång, men så som du beskriver det så vet jag inte vad som egentligen är säkrast. Såklart finns det ingen genväg genom förlossningen men, man vill ju se till barnets bästa och sig själv. Men ja, det känns inte så lockande att inte kunna ta hand om sina barn pga snittet..

Hur längesen var det detta hände?

Jag förstår vad du säger, jag kan också dra en suck över att inte ha den fysik som annars under graviditeten men, såklart det är värt det! :) om du tänker långsiktigt så kommer du gå ner allt igen, med tiden :) man får sätta sina egna mål och sträva efter dem i sin alldeles egna takt. När barnen sen springer runder får man ta tillfället i akt och se sin chans till cardio! :D

Jag kan ibland känna oro av att jag kanske inte är tillräcklig för två barn. Den tanken skrämmer mig lite, man kan ju inte vara på två platser samtidigt...

CatlinB

Äldre 19 Apr 07:51

#4

lullis94 skrev 2018-04-18 23:48:32 följande:

Alla upplevelser upplevs olika, men jag är normalt sett en aktiv och vältränad kvinna så att inte ens kunna sätta sig upp i sängen utan att trycka upp med armarna det tar hårt, helst när det är både före men framförallt länge efter förlossningen när allt ska vara så mysigt... Not... Det är två år sedan och jag har finaste sonen i världen och jag vill att han ska få ett syskon... Men när är man redo? Vad är bäst, ett snitt eller vaginalt? Som du säger, hur är det att ha två barn att alltid ta hand om? Jag tyckte det var svårt att räcka till för en som skulle ha mat jämt, sova jämt samtidigt som man själv var trött och hungrig... Jag har tagit ut p-staven och blir det så blir det, annars är det inte meningen. Blir det, så får jag bara hoppas att hormonerna inte gör allt ännu värre, så skräcken inte tar över... Snitt känns säkras i alla fall just nu, det har jag provat, jag vet vad det innebär och man får ett datum. Då får väl sambon ta ledigt en månad och hjälpa mig tills det läkt...

Såklart det är olika för alla, förstår vad du menar.. Det kan inte ha vart lätt för dig med sådan smärta. Jag har också alltid varit i väldigt god form och tränat i hela mitt liv.. Jag gick upp 30 kilo med min son och jag måste erkänna att det var lite som att tappa sig själv.

Man får nog lägga allt sånt på hyllan och tänka positivt, man har resten av livet på sig att hitta tillbaka :)

Jag funderar också på när man egentligen är redo?

Rädslan att inte räcka till lurar runt hörnet. Det måste vara rätt normalt att känna så misstänker jag.

Jag fick förlossningsdepression som varade i 3 månader dessutom. Jag minns så väl att de första månaderna inte var så mysiga eller sagolika som alla andra pratade om. Jag intalar mig att det var pga den traumatiska förlossningen och alla andra snabba förändringar som bidrog till det. Kanske blir det inte detsamma nästa gång.

Håller tummarna för att allt går din väg, och att det blir lite lättare för dig denna gång.

CatlinB

Äldre 19 Apr 21:12

#7

lullis94 skrev 2018-04-19 09:32:53 följande:

Jag tyckte inte heller att första tiden var sagolik. Skämdes innombords för att jag inte kände så. Det bara gjorde ont, jag var tjock, barnet skrek, det gjorde ont att amma i både bröst och mage... Hur mer märkte du deprisionen?

Känner igen det. Hur länge hade du det så?

Jag var helt enkelt inte glad. Jag tyckte inte något var kul. Det kändes precis som om jag hade blivit sårad nyligen, samma känsla mixad med en svag tomhet. Vet inte varför jag kände så faktiskt men, min kropp ville helt enkelt inte skratta eller le. Fick vid några tillfällen smyga in i badrummet och gråta, helt utan anledning. Ingen kul tid alls! :/

CatlinB

Äldre 20 Apr 21:24

#9

niiskuneiti skrev 2018-04-19 15:44:46 följande:

Hej!

Vi är nu på sjätte försöket. Han har ett barn sen tidigare och jag har ett barn sen tidigare. Hon blir sex år nästa månad. Så vårt första gemensamma. Det är med skräckblandad förtjusning vi försöker bli gravida. Jag får emellanåt stor panik över det. Jag led av hyperemesis förra graviditeten fram till halvvägs så jag spydde och spydde. Gick ner åtta kg på sex veckor och var in på sjukhuset många gånger för att få vätska. Risken är stor att det blir så igen men vi får se. Nu är skillnaden att vi har två barn hemma (tur att de är lite äldre) och tre hundar. Så det blir han som sköter allt om jag blir i samma skick igen.

I förra graviditeten blev det brådskande snitt eftersom dottern inte klarade av sammandragningarna. De gjorde beslutet väldigt tidigt, snabbt efter igångsättningen. Hon satt så hårt så skulle vi endå försökt med vaginal förlossning skulle det varit väldigt svårt att få ut henne. De behövde använda sugkopp under snittet då de inte fick ut henne och det är ovanligt.

Jag fick såna smärtor efter snittet och kunde inte röra mig nästan nåt. Bedövningen hade också gott till huvudet så huvudvärken gjorde att jag spydde. Nysnittad och jag spydde var hemskt, jag trodde att det skulle öppnas igen. Såret ville inte heller läka så jag sprang i början varje dag på värdcentralen och skötte det. Det blev sen mer och mer sällan och tolv veckor efter snittet tog det ihop.

Det är mycket rädslor kring det hela. Vi har varit och pratar med hälsovårdaren på vårdcentralen nu i förebyggande syfte, så hon vet hur det var senast. Det kändes tryggt och hon förstod bra kände jag.

Sjätte försöket gillt!! Hoppas jag!!! :)

Din historia låter inte som en höjdare precis så jag förstår verkligen att det är med blandade känslor kring det. Jag hoppas innerligen att det inte blir så denna gången, dem säger att den ena graviditeten inte är den andra likt.. Vi får hoppas på det!

Skönt att du får stöd från mvc redan nu, all hjälp är uppskattad och speciellt om man redan gått igenom något jobbigt.

Nu är dina barn äldre än vad min son är, han är 1 år, men känner du någonsin oro över att tiden inte kommer räcka för att ha en ny liten en (plus 3 hundar)?

Jag måste vara ärlig och säga att det skrämmer mig ibland. Inte att tiden inte kommer räcka kanske men just det här med att vara där lika mycket för båda samtidigt (det är ju helt omöjligt ibland?)..

Och du som redan har två barn, hur är det?

Jag vill så gärna ha ett syskon till han då jag själv är uppväxt med 4 syskon och vi har alltid haft det så himla kul, och stöttat varandra oavsett. Det är en fin kärlek att få uppleva. Jag är bara så rädd för att vara otillräcklig.

Sen skrämmer förlossningen mig också, är berättigad en snitt men båda ni två verkar ha haft ofantligt ont och lidit mycket av det... Hade du gjort om snitt igen eller hade du hellre fött vaginalt?

CatlinB

Äldre 21 Apr 12:33

#10

lullis94 skrev 2018-04-20 10:00:24 följande:

Jag minns inte hur länge jag kände så. Blev väl bättre och bättee i och med att kroppen helade och han började gå upp i vikt som han skulle. (mellan 2-3 månader gick han upp 32g på 23 dagar) efter det började vi med ersättning och fick en nöjd bebis som kunde sova. Vi visste inte att barn inte är ledsen mycket men det var ju för att han alltid var lite hungrig öven fast jag ammade honom jätteofta... Med facit i hand ongrar jag att jag inte tog hjälp med amningen eller började tidigare med ersättning. Så när han blev 3 månader, kroppen började hela ihop och han var nöjd då tror jag det började kännas bättre allting. Nu är han det bästa som hänt mig så jag ångrar det inte en sekund!

Okej, samma tid som det tog för mig att må bättre. Nej man ångrar såklart inget av det man gått igenom, man lär sig så otroligt mycket och växer som människa. Man är så mycket starkare än vad man tror :)

Får jag fråga hur det går med allt just nu? Har du passerat BIM än? :)

CatlinB

Äldre 21 Apr 20:13

#13

lullis94 skrev 2018-04-21 13:59:19 följande:

Jag har precis fått mens, både glad och förstörd. Vill ha ett syskon men gruvar mig. Kan bli lättsamt denna gång, vad vet man. Jag är duktig på att oroa mig för hur saker ska bli som sedan aldrig är ett problem utan blir naturligt. Kanske är så med att skaffa ett syskon :)

Hur går det för dig då? :)

Håller hoppet uppe! :)

Det är så sant, man kan spekulera bäst man vill men sanningen är den att man inte kan dra en slutsats redan nu. Det blir som det blir :)

Och vi hoppas på bra!!!

Nja, enligt mina beräkningar och min app skulle jag ha ÄL igår men teststickorna visar negativt?

Lite förvirrande.. :/

CatlinB

Äldre 21 Apr 20:19

#15

mjaomjao skrev 2018-04-21 15:48:28 följande:

Hej! Bim 3/4

Har ett barn på två år precis. Velat skaffa syskon länge men partner varit deppig, känns inte hundra m läget men eftersom jag är 34 o vill ha fler än två kids så känns det bråttom..

Kejsarsnitt m första o d gick superbra.

Oh två dagar innan mig! Så kul att du hitta hit :)

Ja, jag är 30 och känner väl lite samma där. Jag vet inte riktigt, hur vet man när det är rätt läge liksom. Om man vill kan man för evigt komma på undanflykter..

Känner du dig redo för ett syskon?

Skönt att snitt har gått bra för någon! Känns lugnare nu om jag väljer att gå den vägen :)

CatlinB

Äldre 21 Apr 20:29

#16

lullis94 skrev 2018-04-21 20:19:09 följande:

Jag gav upp stickorna, det blev bara dyrt och jag fick inte ut något av dem i alla fall. Men man vill ju veta. Jag ska säga åt min sambo att vi ska köra varannan dag, det har jag hört ska vara effektivt. Då behöver man inte tänka på om man träffar äl eller inte :)

Nej förstår inte varför de visar negativt och alla appar jag dubbelkollat med säger den 20.de. märkligt.

Ja vi kör varannan dag och har gjort sen 6 dagar innan ÄL. Får väl hoppas vi prickar in det trots att stickorna visar annat! Håll tummarna :D

CatlinB

Äldre 22 Apr 20:42

#19

mjaomjao skrev 2018-04-22 11:47:47 följande:

Hej, ja, faktiskt har alla jag känner som valt snitt pga olika skäl, varit nöjda. Dom som fött vaginalt har däremot vitt skilda upplevelser.. Nu är det ju såklart inget man kan vara säker på, hur ens egen kropp kommer reagera (såg att några i denna tråd som hade dåliga upplevelser) smen de siffror jag sett visar att chansen för bestående skador är mindre vid planerade kejsarsnitt vs vaginala förlossningar.

Jo jag har känt mig redo sen första var typ 8 månader och min snubbe är vanligtvis världens mest barnkära person men så kom hans depression och allt ställdes på ända..

Tar inga äl-test denna gång utan försöker kolla på flytningarna,, ser inte lovande ut denna månad tyvärr..

Såklart är det helt sant :) alla läker vi på vårt sätt. Men blev ändå lugnare att någon har en bra erfarenhet av det.

Jag förstår.. Det måste vara jobbigt för dig, jag sitter här och känner med dig, verkligen. Jag hoppas att depressionen ger med sig så att din familj kan få växa och känna all den lycka som den ger.

Jag kör för första gången med äl-stickor... Men om de får bestämma så har jag inte ens haft äl denna månaden :/ negativ på alla. Så förvirrande.

Blir nog inget här heller...

Nästa månad!! :)

Bim 4/5, någon annan som planerar syskon?

INNEHÅLL