niiskuneiti skrev 2018-04-19 15:44:46 följande:
Hej!
Vi är nu på sjätte försöket. Han har ett barn sen tidigare och jag har ett barn sen tidigare. Hon blir sex år nästa månad. Så vårt första gemensamma. Det är med skräckblandad förtjusning vi försöker bli gravida. Jag får emellanåt stor panik över det. Jag led av hyperemesis förra graviditeten fram till halvvägs så jag spydde och spydde. Gick ner åtta kg på sex veckor och var in på sjukhuset många gånger för att få vätska. Risken är stor att det blir så igen men vi får se. Nu är skillnaden att vi har två barn hemma (tur att de är lite äldre) och tre hundar. Så det blir han som sköter allt om jag blir i samma skick igen.
I förra graviditeten blev det brådskande snitt eftersom dottern inte klarade av sammandragningarna. De gjorde beslutet väldigt tidigt, snabbt efter igångsättningen. Hon satt så hårt så skulle vi endå försökt med vaginal förlossning skulle det varit väldigt svårt att få ut henne. De behövde använda sugkopp under snittet då de inte fick ut henne och det är ovanligt.
Jag fick såna smärtor efter snittet och kunde inte röra mig nästan nåt. Bedövningen hade också gott till huvudet så huvudvärken gjorde att jag spydde. Nysnittad och jag spydde var hemskt, jag trodde att det skulle öppnas igen. Såret ville inte heller läka så jag sprang i början varje dag på värdcentralen och skötte det. Det blev sen mer och mer sällan och tolv veckor efter snittet tog det ihop.
Det är mycket rädslor kring det hela. Vi har varit och pratar med hälsovårdaren på vårdcentralen nu i förebyggande syfte, så hon vet hur det var senast. Det kändes tryggt och hon förstod bra kände jag.
Sjätte försöket gillt!! Hoppas jag!!! :)
Din historia låter inte som en höjdare precis så jag förstår verkligen att det är med blandade känslor kring det. Jag hoppas innerligen att det inte blir så denna gången, dem säger att den ena graviditeten inte är den andra likt.. Vi får hoppas på det!
Skönt att du får stöd från mvc redan nu, all hjälp är uppskattad och speciellt om man redan gått igenom något jobbigt.
Nu är dina barn äldre än vad min son är, han är 1 år, men känner du någonsin oro över att tiden inte kommer räcka för att ha en ny liten en (plus 3 hundar)?
Jag måste vara ärlig och säga att det skrämmer mig ibland. Inte att tiden inte kommer räcka kanske men just det här med att vara där lika mycket för båda samtidigt (det är ju helt omöjligt ibland?)..
Och du som redan har två barn, hur är det?
Jag vill så gärna ha ett syskon till han då jag själv är uppväxt med 4 syskon och vi har alltid haft det så himla kul, och stöttat varandra oavsett. Det är en fin kärlek att få uppleva. Jag är bara så rädd för att vara otillräcklig.
Sen skrämmer förlossningen mig också, är berättigad en snitt men båda ni två verkar ha haft ofantligt ont och lidit mycket av det... Hade du gjort om snitt igen eller hade du hellre fött vaginalt?