• CatlinB

    Bim 4/5, någon annan som planerar syskon?

    mjaomjao skrev 2018-04-23 22:21:15 följande:

    Tack för omtanken.. Har du testar äl-stickor o har dom isf gett utslag många månader?

    Kanske borde sett i tråden men hur många månader har ni försökt?


    Nej detta är vårt första försök, och första gången jag testar med äl-stickor. Men jag är lite förvirrad.. Har testat sen den 15 med äl-stickor, skulle haft äl den 20 enligt egna beräkningar och appar - men alla test med stickorna har visat negativt?

    Enligt förpackningen på stickorna ska man avläsa ett svagt andra streck som negativt (det måste vara ett starkt streck) och det är också den enda typen av utslag jag fått, för att nu inte visa ett andra streck alls.

    Vore ju märkligt om äl var innan den 15 kan jag tycka.

    Hur går det för er?
  • CatlinB
    niiskuneiti skrev 2018-04-23 08:44:08 följande:

    Läste att du är 30, det är jag också. Och jag har bim dagen efter dig, 5/5. Hade äl i helgen men är tveksam då jag fick bruna flytningar. Har ännu idag så tre dagar, väldigt sparsamma dock. Men jag brukar aldrig ha det så tänker ju automatiskt det är nåt fel med ägglossningen :/ men vi får se :)

    Vi får verkligen hoppas att graviditeterna kan vara helt olika! Ja, samma här! Tiden kommer nog räcka men att kunna vara där lika mycket för alla. Jag upplever det svårt nu redan med två. Fast jag tror lite svårare gör det att ett av barnen är mitt och andra är bonusbarn. Men det har tiden hjälpt med och det har blivit lättare och jag hoppas det blir ännu lättare senare.

    Jag har funderat mycket på om jag vill ha snitt eller inte. Men jag vet inte. På nåt sätt vill jag uppleva vaginal förlossning om detr möjligt men det är inte säkert jag får det heller. Under snittet hamnade de skära upp livmodern extra mycket för att få ut henne och det kan vara ett hinder för vaginal förlossning sen. Så jag försöker att inte tänka på det så mycket nu och ta det först senare sen då en läkare gjort bedömning vad hen rekommenderar för mig. Så jag nu inte ställer in mig på nåt och sen blir besviken. Och sen då jag vet hur graviditeten har varit.


    Så kul att vi nästan är samma med BIM! :D

    Nja, jag minns att med min son hade jag det så till och från redan några dagar efter äl till veckan 10 typ. Så det behöver inte vara en negativ grej! Hoppas verkligen inte det :)

    Hur gamla är dina 2 barn nu? Jag är verkligen rädd för att inte vara tillräcklig med 2 barn. Det kan ibland få mig att tänka om.. Vilket är jobbigt för jag vill verkligen ha fler barn. Om någon bara kunde försäkra mig om att jag kommer vara tillräcklig för dem så finns det ingen tvivel alls! (Låter lite töntigt när man läser vad man skriver.. )

    Men så är sanningen och den ska man ju inte förminska! :)

    Min förlossning gjordes vaginal, det tog 16 timmar. Varar 8 timmar bestod av komplikationer. Så jag vill nog helst slippa vaginal nästa gång - men!! Om det finns möjlighet för dig så tycker jag du ska testa. Bara för att det gick tokigt för mig behöver det inte bli så för dig. Min systers förlossning tog 8 timmar och helt felfri. Hennes första barn också. Skulle man frågat henne om vaginal förlossning hade hon bara haft positiva saker att berätta :) rådfråga på mvc när det är aktuellt.
  • CatlinB
    niiskuneiti skrev 2018-04-24 09:20:43 följande:

    Får man fråga hurudana komplikationer uppstod? Om du vill berätta :)


    Såklart :)

    Kom in till sjukhuset ganska snabbt efter att vattnet gått hemma. 2 timmar senare hade jag krystvärkar som blev kraftfullare för varje gångt.. Men allt stod stilla. Var inte öppen helt, min son låg på exakt samma position. Fick epidural och morfin och det lugnade sig någon timme. Efter 6 timmar började krystvärkarna komma igen, nu var jag helt öppen men samma sak - han låg kvar. Efter ytterligare 8 timmar med krystvärkar bestämde de sig för att kolla hur min son låg och varför inget hände. Hans puls gick dessutom ner varje gång jag fick en värk - det visa sig att han satt fast med navelsträngen runt halsen, och hade huvudet uppåt och inte ner som de brukar. Varje gång jag krystat under alla timmar hade navelsträngen stramat åt.. Allt blev så hysteriskt akut. 8 personer fanns i rummet med mig varav två hängde över mig och tryckte så fruktansvärt hårt på min mage.. minns en sjuksköterska som skrek att om hon trycker hårdare kommer hon knäcka mitt revben -:varav en annan svarar att det är det minsta problemet just nu. Sugklockan togs in och dem sa att vi bara hade ett sista försök att få ut han annars skulle de söva mig direkt och göra ett akut snitt.

    Han kom ut. Och allt var helt tyst. Min syster var med mig där inne och hon började storgråta. Hans hjärta slog inte.

    Allt gick från noll till hundra. Folk sprang runt och det var total panik.

    Men han överlevde :) och idag mår han hur bra som helst. Men min skräck sitter kvar. Kurator kopplades in och hon förklarade att det inte ska gå till såhär och att jag inte borde vara rädd för framtida förlossningar. Men jag blev iaf berättigad ett planerat snitt om det känns tryggare för mig.
  • CatlinB
    lullis94 skrev 2018-04-24 12:23:57 följande:

    Usch vilken skrämmande upplevelse! Min upplevelse är helt ojämförbar med din. Beundrar att du ens tänker tanken på ett syskon efter det!


    Tycker att alla kvinnor är fantastiska oavsett, och alla förlossningar är jämförbara och unika. Vilka kämpar vi alla är :)

    Ja. Jag har alltid velat ha två barn, jag får övervinna rädslan helt enkelt... och hoppas på att nästa förlossning är en smula mindre dramatiskt!
  • CatlinB
    niiskuneiti skrev 2018-04-24 14:22:48 följande:

    Oj fyy då :( lessen du behövt gå igenom det! <3 vi hoppas nästa gång ska gå bättre, oavsett hur du väljer att föda. Det tror jag absolut det kommer att göra! :)


    Vad fin du är :)

    Ja vi får hålla tummarna! Först måste vi lyckas bli gravida igen innan vi tar nästa steg :D
  • CatlinB
    CBF skrev 2018-04-24 18:11:58 följande:

    Hoppar också in här då vi planerar syskon här hemma, med bim mellan 5-8 någongång! Lite oklart då jag aldrig haft riktigt koll på lingonveckan utan har bara vetat att den ska komma i början av varje månad. Så tror att jag hade ÄL i helgen så förhoppningsvis har vi inte missat! Vo har kört nästan varannan till varjedag i mer än en veckas tid nu, så hoppas hoppas :) det är vårt första försök denna månad!

    Vår första barn är fem nu så känner lite panik att han börjar bli så stor! Har alltid vetat att vi vill ha fler barn, men aldrig riktigt vetat när. Så svårt! Man vill ha så mycket klart i livet innan men samtidigt kan man ju inte sitta och vänta på rätt tid i livet heller :)

    Första förlossningen var väldigt enkel, verkligen om man jämför med er som berättat om era! Men tänkte att jag kunde få hoppa med på grund av syskonlängtan och bim i maj :D dock känner jag precis som ni, hur ska man räcka till?!


    Du är så välkommen att hoppa in här!

    Poängen med att jag starta tråden var väl egentligen för att jag känner mig lite orolig över hur man ska hinna med två barn (det är så märkligt att man kan vara lite smårädd för något man så gärna vill ha!). Sen är det ju sant att min tidigare förlossning var dramatisk men, det vilar ändå ett större lugn över den delen trots allt! :)

    Kul att vi är samma! Vårt första försök här också.

    Det måste ändå vara en smula lugnande att ert första barn är 5 år, även ifall jobbet som mamma inte minimeras för det! Men han är iaf mer självständig än en 2 åring är :)

    Ja, som vi har diskuterat det här hemma. NÄR är det bäst att försöka? Och HUR ska man hinna?

    Tror du inte lite att livet tar form efter vad man gör det till och hur det utvecklas? Såklart att vi kan sitta här idag och undra hur man ska hinna - för vi har ju bara ett (eller de som har 2 och vill ha 3 osv osv) barn i nuläget. Allt annat är ologiskt för oss.

    Hade du mycket symptom första graviditeten? Och kom dem tidigt? :)
  • CatlinB
    CBF skrev 2018-04-24 20:38:36 följande:

    Tack snälla! Ja det känns som ett så stort steg att gå från ett barn till två. Jag vet inte varför! Det är väl den där ovissheten som gör att man blir lite orolig att inte räcka till, bara för att man inte vet vad som komma skall :)

    Ja jag känner nu när han är 5 att han är otroligt självgående! Han kan gå på toaletten själv, hämta något att äta själv, dricka själv och somna själv. Så allt det där som kanske är mäckigt med ett litet barn och en bebks blir inte lika mäckigt med ett stort barn och bebis! Men det återstår att se :D

    Jo du har helt rätt! Livet tar verkligen form efter hur man gör det. Jag har många gånger tänkt att jag skulle ha tätt mellan barnen, men jag blev riktigt deprimerad de första månaderna efter förlossningen och kände att jag behövde hitta mig själv igen innan jag kunde bli mamma igen. Och det är nog inte förens nu jag verkligen käns mig redo! Trots att jag inte är ?förberedd? med karriär osv så känns det mer AO att vara beredd i sig själv :)

    Första graviditeten kom hux flux, så jag gick inte alls och kände efter som jag gör denna gång! Men det jag minns så väl var att mina bröst ömmade som bara den och att jag avskydde lukten av mat jag älskade innan, haha. Mer än så minns jag inte! Men det var den där magkänslan, jag bara visste det innan jag tog testet. Jag visste det innan BIM! Jag tror att jag var i vecka 2 när jag fick reda på att jag var gravid :) hur va det för dig?


    Ja, ovissheten.. Den skrämmer!

    Så härligt det låter med någon så självständig! Min son kommer vara 2. Inte fullt så självständig precis. Men jag är rätt säker på att hans värld också kommer påverkas (såklart) och på så sätt lära sig att vara lite mer egen. Jag hoppas på det iaf, annars får jag väl bli den första människan med att vara på två ställen samtidigt!

    Förlossningsdepression? Eller? Hade det de första 3 månaderna. Tack och lov gick det över men jag minns hur tom jag kände mig. Är förvånad över hur lite information jag fick angående det.. Hur kände du under din depression?

    Skönt att du känner dig redo nu iaf!!! :D

    Hux flux! Haha jo men lite så här också. Ärligt talat så glömde jag ta mitt p-piller dagen då jag reste hem från Kanada (min man är där ifrån) .. Och sen är det 7 timmars tidsskillnad så kom hem mitt i natten och sov sen resten av dag 2, glömde sen ta det på kvällen igen eftersom min klocka var inställd på kanadensisk tid, så den ringde mitt i natten för att påminna mig om mina piller - då hade jag missat 2 stk redan! Så oplannerat men högst älskad! :)

    Jag kände i brösten mycket, och ett svagt illamående som ständigt fanns där. En snarlik sjukkänsla liksom. Nu känner jag absolut inget..... Så, tror vi får heja på maj-månad istället :)

    Fast det är ju lite tidigt att känna något kanske...

    P.s förlåt att mina svar blir som romaner.
  • CatlinB
    CBF skrev 2018-04-24 21:31:48 följande:

    Jag tror ändå att han kommer kunna anpassa sig superbra! Tänk vad roligt han kommer tycka det är att ha en alldeles levande docka hemma! Jag tror att om man vägleder sina förstfödda barn att få vara med och pyssla om den nya bebisen så faller liksom alla bitar på plats :D det gäller att göra rum åt de båda på rätt sätt, så ingen blir åtsidosatt. Kan tänka mig att det är lätt hänt, just för att man är så van med att bara ha ett barn! Jag tror att er tvååring kommer klara sog utmärkt och som du säger, lära sig vara självständig med tiden :D om vi inte hinner med så får vi ta patent på kloningsmaskin, så kan vi vara på två ställen samtidigt haha!

    Jag vet inte var det var, men såhär i efterhand så kan jag tänka mig att det kan ha varit det! Ja jag fick ingen information alls.. tror dock jag var väldigt diskret om det också för det kändes ju så fel att vara ledsen när man egentligen skulle vara glad! Jag minns inte hur jag kände mig exakt, men jag var väldigt ensam.. och med ensamhet kryper hjärnspöken på! Hade ingen ann vara mammaledig med och min sambo jobbade kvällar. Så minns att jag liksom blev tom och hamnade i någon ons cirkel! Hur kände du?

    Intressant! Så sjukt att det kan hända sådär huxflux, så känns det verkligen så menat! Det var samma här, vi va på semester och jag gick på p-piller. Men blev en riktig satmara av mina p-piller så min sambo blev skitsur över mitt humör den semestern så han kastade de i papperskorgen och så skulle jag skaffa nytt preventivmedel när jag kom hem men vips under de dagarna blev vår son till haha! Det bästa som kunde hända känner jag idag, men just då var jag vättskrämd för jag var ganska ung!

    Ja då hade vi samma känsla! Jag känner ingenting nu heller, tror jag inbillar mig psykiskt att jag gör men såhär tidigt kan jag banne mig inte känna något haha! Vi får hålla tummarna att vi känner något om en vecka kanske :D

    Haha du då är vi två..


    Det har du alldeles rätt i. Det är nog jag som övertänker saker in i det minsta!

    Alltså JA!! Håller med dig, informationen var minimal.. Jag fick googla och läsa om det själv för ingen hade sagt något på mvc. Jag fick höra om det först efter jag fått min son. Så dåligt av dem!

    Ah så lika vi är, också ensam, med en sambo som. Jobbar kvällar. Jag känner igen allt du skriver, jag minns att i mitt huvud -alltså i tanken, så ville jag vara glad, men kroppen ville inte le. Inget var kul, intressant eller fantastiskt. Jag skämdes också, så utåt verkade jag vara världens lyckligaste men när kvällen kom kunde jag sätta mig inne i badrummet och storgråta - helt utan någon speciell anledning.

    Hux flux är det bästa som hänt oss med andra ord :D tycker det är kul att höra andras fluxiga historier där inget var planerat, det känns ibland som om det är skamligt om det inte är planerat (hur vissa folk bara drar till den där blicken när man berättar). Alla är ju inte så, såklart!

    Jag har faktiskt känt lite mystiska saker idag, diffust illamående och lite ilningar vid ljumsken. Det kan likt förbannat vara hjärnspöken förvisso.. Känns så tidigt att ens kunna känna det minimala.
  • CatlinB
    Lottch3n skrev 2018-04-25 09:38:50 följande:

    Hej! Är det okej att hoppa in här?

    Jag och sambon har nu försökt med syskon till vår dotter, som blir 2 i juli, sedan i höstas.

    Fick ett tidigt missfall i december och nu senast för 3 veckor sedan ett konstaterat MA. Trodde vi var i v.12 (11+2) men graviditeten hade avstannat i v.9 och fostret tilllbakabildats...

    Vi hade några dagar tidigare berättat för familj och närmsta vänner. Hade även berättat för chefen timmarna innan jag började blöda.. känns både bra och dåligt..

    Vi har ändå bestämt att försöka igen och igår fick jag positivt äl-test. :) Smått chockad över hur snabbt kroppen återhämtat sig.

    Oj blev en lång utläggning om vår situation.


    Såklart det är okej :D så välkommen så!

    Nej vad tråkigt :( beklagar verkligen. Måste vara så jobbigt att gå igenom, och att ha hunnit berätta om det också! Jag kan inte ens föreställa mig så hemskt det måste ha varit. Jag hoppas verkligen att ni lyckas denna gången och att allt går som det ska <3

    Kroppen är verkligen unik. Håller tummarna för er!

    Uppdatera hur allt går!
  • CatlinB
    CBF skrev 2018-04-25 19:50:29 följande:

    Det är så himla lätt att övertänka och analysera! Jag är väldigt mycket expert inom det området. Ja men exakt samma här!! Det var i stort sett bara min sambo och mamma som visste om att jag var deprimerad och det va min mamma som nämnde det. Så då googlade jag på det och vips så visste jag att det va det det handlade om! Faktiskt dåligt, det borde vara lika självklart att diskutera om som förlossningen!

    Ja men precis så!! Verkligen!! Man försökte verkligen vara glad utåt, för allt skulle ju vara så perfekt och man skulle ha den där fantastiska bebisbubblan.. men inombords ville man vara vara hemma och gömma sig under kudden! Jag hoppas verkligen att jag slipper det denna gång och att man hittar någon skön mamma att vara mammaledig med.

    Haha ja verkligen, världens bästa hux flux!! Mer hux flux åt folket! :D ja när jag berättade för folk att jag var gravid ja jävlar va det gick skitsnack hit och skitsnack dit..

    Ja samma här!! Har känt mig smått illamående i en dag nu, och haft ont i magen fram och tillbaka sen i helgen. Och jag börjar få liiiite ont i brösten, men det kanske bara är en önskan haha! Åh vi får hoppas att det inte är på låtsas.. du har ju ändå spännande känningar! Heja heja!! :D när ska du våga testa?


    Ja men eller hur. Min sambo kan bli tokig på mig ibland när jag sätter igång och analyserar saker kring oss. Fast egentligen är det ju en bra egenskaper - Ja menar, vi är ju bara extra nogranna! :'D

    Ja, vi har med störst sannolikhet haft samma typ av depression. Det är på gott och ont, vi har trots allt erfarenhet av det tills nästa gång - om det skulle bli så igen vilket jag verkligen inte hoppas.

    Haha ja, jag fick mig några misstänksamma blickar minsann! Men vad gör det, vi har ju världens bästa barn idag och det övervinner allt skitsnack i världen :D

    Är det sant?? :D men guuud vad spännande!!!

    Tänk så sitter vi här nu och är gravida båda två utan att ens veta det! Sjukt det hade vart. Jag vet inte när jag ska testa... BIM-3 kanske? Sist så visste jag redan att jag var gravid, bara kände det på mig. Så testade inte förens BIM+10 .. När ska du testa?
Svar på tråden Bim 4/5, någon annan som planerar syskon?