Bim 4/5, någon annan som planerar syskon?

Tycker att alla kvinnor är fantastiska oavsett, och alla förlossningar är jämförbara och unika. Vilka kämpar vi alla är :)

Ja. Jag har alltid velat ha två barn, jag får övervinna rädslan helt enkelt... och hoppas på att nästa förlossning är en smula mindre dramatiskt!

Hoppar också in här då vi planerar syskon här hemma, med bim mellan 5-8 någongång! Lite oklart då jag aldrig haft riktigt koll på lingonveckan utan har bara vetat att den ska komma i början av varje månad. Så tror att jag hade ÄL i helgen så förhoppningsvis har vi inte missat! Vo har kört nästan varannan till varjedag i mer än en veckas tid nu, så hoppas hoppas :) det är vårt första försök denna månad!

Vår första barn är fem nu så känner lite panik att han börjar bli så stor! Har alltid vetat att vi vill ha fler barn, men aldrig riktigt vetat när. Så svårt! Man vill ha så mycket klart i livet innan men samtidigt kan man ju inte sitta och vänta på rätt tid i livet heller :)

Första förlossningen var väldigt enkel, verkligen om man jämför med er som berättat om era! Men tänkte att jag kunde få hoppa med på grund av syskonlängtan och bim i maj :D dock känner jag precis som ni, hur ska man räcka till?!

Du är så välkommen att hoppa in här!

Poängen med att jag starta tråden var väl egentligen för att jag känner mig lite orolig över hur man ska hinna med två barn (det är så märkligt att man kan vara lite smårädd för något man så gärna vill ha!). Sen är det ju sant att min tidigare förlossning var dramatisk men, det vilar ändå ett större lugn över den delen trots allt! :)

Kul att vi är samma! Vårt första försök här också.

Det måste ändå vara en smula lugnande att ert första barn är 5 år, även ifall jobbet som mamma inte minimeras för det! Men han är iaf mer självständig än en 2 åring är :)

Ja, som vi har diskuterat det här hemma. NÄR är det bäst att försöka? Och HUR ska man hinna?

Tror du inte lite att livet tar form efter vad man gör det till och hur det utvecklas? Såklart att vi kan sitta här idag och undra hur man ska hinna - för vi har ju bara ett (eller de som har 2 och vill ha 3 osv osv) barn i nuläget. Allt annat är ologiskt för oss.

Hade du mycket symptom första graviditeten? Och kom dem tidigt? :)

Tack snälla! Ja det känns som ett så stort steg att gå från ett barn till två. Jag vet inte varför! Det är väl den där ovissheten som gör att man blir lite orolig att inte räcka till, bara för att man inte vet vad som komma skall :)

Ja jag känner nu när han är 5 att han är otroligt självgående! Han kan gå på toaletten själv, hämta något att äta själv, dricka själv och somna själv. Så allt det där som kanske är mäckigt med ett litet barn och en bebks blir inte lika mäckigt med ett stort barn och bebis! Men det återstår att se :D

Jo du har helt rätt! Livet tar verkligen form efter hur man gör det. Jag har många gånger tänkt att jag skulle ha tätt mellan barnen, men jag blev riktigt deprimerad de första månaderna efter förlossningen och kände att jag behövde hitta mig själv igen innan jag kunde bli mamma igen. Och det är nog inte förens nu jag verkligen käns mig redo! Trots att jag inte är ?förberedd? med karriär osv så känns det mer AO att vara beredd i sig själv :)

Första graviditeten kom hux flux, så jag gick inte alls och kände efter som jag gör denna gång! Men det jag minns så väl var att mina bröst ömmade som bara den och att jag avskydde lukten av mat jag älskade innan, haha. Mer än så minns jag inte! Men det var den där magkänslan, jag bara visste det innan jag tog testet. Jag visste det innan BIM! Jag tror att jag var i vecka 2 när jag fick reda på att jag var gravid :) hur va det för dig?

Ja, ovissheten.. Den skrämmer!

Så härligt det låter med någon så självständig! Min son kommer vara 2. Inte fullt så självständig precis. Men jag är rätt säker på att hans värld också kommer påverkas (såklart) och på så sätt lära sig att vara lite mer egen. Jag hoppas på det iaf, annars får jag väl bli den första människan med att vara på två ställen samtidigt!

Förlossningsdepression? Eller? Hade det de första 3 månaderna. Tack och lov gick det över men jag minns hur tom jag kände mig. Är förvånad över hur lite information jag fick angående det.. Hur kände du under din depression?

Skönt att du känner dig redo nu iaf!!! :D

Hux flux! Haha jo men lite så här också. Ärligt talat så glömde jag ta mitt p-piller dagen då jag reste hem från Kanada (min man är där ifrån) .. Och sen är det 7 timmars tidsskillnad så kom hem mitt i natten och sov sen resten av dag 2, glömde sen ta det på kvällen igen eftersom min klocka var inställd på kanadensisk tid, så den ringde mitt i natten för att påminna mig om mina piller - då hade jag missat 2 stk redan! Så oplannerat men högst älskad! :)

Jag kände i brösten mycket, och ett svagt illamående som ständigt fanns där. En snarlik sjukkänsla liksom. Nu känner jag absolut inget..... Så, tror vi får heja på maj-månad istället :)

Fast det är ju lite tidigt att känna något kanske...

P.s förlåt att mina svar blir som romaner.

Vad fin du är :)

Ja vi får hålla tummarna! Först måste vi lyckas bli gravida igen innan vi tar nästa steg :D

Jag tror ändå att han kommer kunna anpassa sig superbra! Tänk vad roligt han kommer tycka det är att ha en alldeles levande docka hemma! Jag tror att om man vägleder sina förstfödda barn att få vara med och pyssla om den nya bebisen så faller liksom alla bitar på plats :D det gäller att göra rum åt de båda på rätt sätt, så ingen blir åtsidosatt. Kan tänka mig att det är lätt hänt, just för att man är så van med att bara ha ett barn! Jag tror att er tvååring kommer klara sog utmärkt och som du säger, lära sig vara självständig med tiden :D om vi inte hinner med så får vi ta patent på kloningsmaskin, så kan vi vara på två ställen samtidigt haha!

Jag vet inte var det var, men såhär i efterhand så kan jag tänka mig att det kan ha varit det! Ja jag fick ingen information alls.. tror dock jag var väldigt diskret om det också för det kändes ju så fel att vara ledsen när man egentligen skulle vara glad! Jag minns inte hur jag kände mig exakt, men jag var väldigt ensam.. och med ensamhet kryper hjärnspöken på! Hade ingen ann vara mammaledig med och min sambo jobbade kvällar. Så minns att jag liksom blev tom och hamnade i någon ons cirkel! Hur kände du?

Intressant! Så sjukt att det kan hända sådär huxflux, så känns det verkligen så menat! Det var samma här, vi va på semester och jag gick på p-piller. Men blev en riktig satmara av mina p-piller så min sambo blev skitsur över mitt humör den semestern så han kastade de i papperskorgen och så skulle jag skaffa nytt preventivmedel när jag kom hem men vips under de dagarna blev vår son till haha! Det bästa som kunde hända känner jag idag, men just då var jag vättskrämd för jag var ganska ung!

Ja då hade vi samma känsla! Jag känner ingenting nu heller, tror jag inbillar mig psykiskt att jag gör men såhär tidigt kan jag banne mig inte känna något haha! Vi får hålla tummarna att vi känner något om en vecka kanske :D

Haha du då är vi två..

Hej! Är det okej att hoppa in här?

Jag och sambon har nu försökt med syskon till vår dotter, som blir 2 i juli, sedan i höstas.

Fick ett tidigt missfall i december och nu senast för 3 veckor sedan ett konstaterat MA. Trodde vi var i v.12 (11+2) men graviditeten hade avstannat i v.9 och fostret tilllbakabildats...

Vi hade några dagar tidigare berättat för familj och närmsta vänner. Hade även berättat för chefen timmarna innan jag började blöda.. känns både bra och dåligt..

Vi har ändå bestämt att försöka igen och igår fick jag positivt äl-test. :) Smått chockad över hur snabbt kroppen återhämtat sig.

Oj blev en lång utläggning om vår situation.