Bim 4/5, någon annan som planerar syskon?

Jag har funderat mycket på om jag vill ha snitt eller inte. Men jag vet inte. På nåt sätt vill jag uppleva vaginal förlossning om detr möjligt men det är inte säkert jag får det heller. Under snittet hamnade de skära upp livmodern extra mycket för att få ut henne och det kan vara ett hinder för vaginal förlossning sen. Så jag försöker att inte tänka på det så mycket nu och ta det först senare sen då en läkare gjort bedömning vad hen rekommenderar för mig. Så jag nu inte ställer in mig på nåt och sen blir besviken. Och sen då jag vet hur graviditeten har varit.

Såklart är det helt sant :) alla läker vi på vårt sätt. Men blev ändå lugnare att någon har en bra erfarenhet av det.

Jag förstår.. Det måste vara jobbigt för dig, jag sitter här och känner med dig, verkligen. Jag hoppas att depressionen ger med sig så att din familj kan få växa och känna all den lycka som den ger.

Jag kör för första gången med äl-stickor... Men om de får bestämma så har jag inte ens haft äl denna månaden :/ negativ på alla. Så förvirrande.

Blir nog inget här heller...

Nästa månad!! :)

Tack för omtanken.. Har du testar äl-stickor o har dom isf gett utslag många månader?

Kanske borde sett i tråden men hur många månader har ni försökt?

Läste att du är 30, det är jag också. Och jag har bim dagen efter dig, 5/5. Hade äl i helgen men är tveksam då jag fick bruna flytningar. Har ännu idag så tre dagar, väldigt sparsamma dock. Men jag brukar aldrig ha det så tänker ju automatiskt det är nåt fel med ägglossningen :/ men vi får se :)

Vi får verkligen hoppas att graviditeterna kan vara helt olika! Ja, samma här! Tiden kommer nog räcka men att kunna vara där lika mycket för alla. Jag upplever det svårt nu redan med två. Fast jag tror lite svårare gör det att ett av barnen är mitt och andra är bonusbarn. Men det har tiden hjälpt med och det har blivit lättare och jag hoppas det blir ännu lättare senare.

Jag har funderat mycket på om jag vill ha snitt eller inte. Men jag vet inte. På nåt sätt vill jag uppleva vaginal förlossning om detr möjligt men det är inte säkert jag får det heller. Under snittet hamnade de skära upp livmodern extra mycket för att få ut henne och det kan vara ett hinder för vaginal förlossning sen. Så jag försöker att inte tänka på det så mycket nu och ta det först senare sen då en läkare gjort bedömning vad hen rekommenderar för mig. Så jag nu inte ställer in mig på nåt och sen blir besviken. Och sen då jag vet hur graviditeten har varit.

Så kul att vi nästan är samma med BIM! :D

Nja, jag minns att med min son hade jag det så till och från redan några dagar efter äl till veckan 10 typ. Så det behöver inte vara en negativ grej! Hoppas verkligen inte det :)

Hur gamla är dina 2 barn nu? Jag är verkligen rädd för att inte vara tillräcklig med 2 barn. Det kan ibland få mig att tänka om.. Vilket är jobbigt för jag vill verkligen ha fler barn. Om någon bara kunde försäkra mig om att jag kommer vara tillräcklig för dem så finns det ingen tvivel alls! (Låter lite töntigt när man läser vad man skriver.. )

Men så är sanningen och den ska man ju inte förminska! :)

Min förlossning gjordes vaginal, det tog 16 timmar. Varar 8 timmar bestod av komplikationer. Så jag vill nog helst slippa vaginal nästa gång - men!! Om det finns möjlighet för dig så tycker jag du ska testa. Bara för att det gick tokigt för mig behöver det inte bli så för dig. Min systers förlossning tog 8 timmar och helt felfri. Hennes första barn också. Skulle man frågat henne om vaginal förlossning hade hon bara haft positiva saker att berätta :) rådfråga på mvc när det är aktuellt.

Får man fråga hurudana komplikationer uppstod? Om du vill berätta :)

Såklart :)

Kom in till sjukhuset ganska snabbt efter att vattnet gått hemma. 2 timmar senare hade jag krystvärkar som blev kraftfullare för varje gångt.. Men allt stod stilla. Var inte öppen helt, min son låg på exakt samma position. Fick epidural och morfin och det lugnade sig någon timme. Efter 6 timmar började krystvärkarna komma igen, nu var jag helt öppen men samma sak - han låg kvar. Efter ytterligare 8 timmar med krystvärkar bestämde de sig för att kolla hur min son låg och varför inget hände. Hans puls gick dessutom ner varje gång jag fick en värk - det visa sig att han satt fast med navelsträngen runt halsen, och hade huvudet uppåt och inte ner som de brukar. Varje gång jag krystat under alla timmar hade navelsträngen stramat åt.. Allt blev så hysteriskt akut. 8 personer fanns i rummet med mig varav två hängde över mig och tryckte så fruktansvärt hårt på min mage.. minns en sjuksköterska som skrek att om hon trycker hårdare kommer hon knäcka mitt revben -:varav en annan svarar att det är det minsta problemet just nu. Sugklockan togs in och dem sa att vi bara hade ett sista försök att få ut han annars skulle de söva mig direkt och göra ett akut snitt.

Han kom ut. Och allt var helt tyst. Min syster var med mig där inne och hon började storgråta. Hans hjärta slog inte.

Allt gick från noll till hundra. Folk sprang runt och det var total panik.

Men han överlevde :) och idag mår han hur bra som helst. Men min skräck sitter kvar. Kurator kopplades in och hon förklarade att det inte ska gå till såhär och att jag inte borde vara rädd för framtida förlossningar. Men jag blev iaf berättigad ett planerat snitt om det känns tryggare för mig.

Såklart :)

Kom in till sjukhuset ganska snabbt efter att vattnet gått hemma. 2 timmar senare hade jag krystvärkar som blev kraftfullare för varje gångt.. Men allt stod stilla. Var inte öppen helt, min son låg på exakt samma position. Fick epidural och morfin och det lugnade sig någon timme. Efter 6 timmar började krystvärkarna komma igen, nu var jag helt öppen men samma sak - han låg kvar. Efter ytterligare 8 timmar med krystvärkar bestämde de sig för att kolla hur min son låg och varför inget hände. Hans puls gick dessutom ner varje gång jag fick en värk - det visa sig att han satt fast med navelsträngen runt halsen, och hade huvudet uppåt och inte ner som de brukar. Varje gång jag krystat under alla timmar hade navelsträngen stramat åt.. Allt blev så hysteriskt akut. 8 personer fanns i rummet med mig varav två hängde över mig och tryckte så fruktansvärt hårt på min mage.. minns en sjuksköterska som skrek att om hon trycker hårdare kommer hon knäcka mitt revben -:varav en annan svarar att det är det minsta problemet just nu. Sugklockan togs in och dem sa att vi bara hade ett sista försök att få ut han annars skulle de söva mig direkt och göra ett akut snitt.

Han kom ut. Och allt var helt tyst. Min syster var med mig där inne och hon började storgråta. Hans hjärta slog inte.

Allt gick från noll till hundra. Folk sprang runt och det var total panik.

Men han överlevde :) och idag mår han hur bra som helst. Men min skräck sitter kvar. Kurator kopplades in och hon förklarade att det inte ska gå till såhär och att jag inte borde vara rädd för framtida förlossningar. Men jag blev iaf berättigad ett planerat snitt om det känns tryggare för mig.

Usch vilken skrämmande upplevelse! Min upplevelse är helt ojämförbar med din. Beundrar att du ens tänker tanken på ett syskon efter det!

Oj fyy då :( lessen du behövt gå igenom det! <3 vi hoppas nästa gång ska gå bättre, oavsett hur du väljer att föda. Det tror jag absolut det kommer att göra! :)