Hur går det för er genusföräldrar?

Så du menar att samhället inte har "hjärntvättat" henne att bara tycka om dockor? Konstigt att denna enorma "samhälls påverkan" bara verkar gälla vissa barn oavsett uppfostran. Du kanske ska ge tips om uppfostran till dom andra genusföräldrarna.

Fast du tog ju ut en mening från hennes inlägg. Hon fortsatte ju med att skriva:

"Men sånt ska ju göras på ett sätt som inte gör barnet ledsen eller skamfyllt. Ett barn som redan är intresserad av exempelvis bilar får ju fortsätta vara det. Med de andra två introducerade jag inte ens konceptet. Det fanns inga bilar hemma att bli intresserad av helt enkelt och då inte heller nåt att ta bort."

Jag tycker att barn ska kunna leka med vilka leksaker de vill. Bredda intresset, absolut, som annabellelee skriver här ovan. Leker ens barn endast med en sorts leksaker så är det ju inte fel att introducera andra leksaker.

Om man, medvetet eller omedvetet, begränsar sitt barn så påverkar man det absolut. 

T.ex om vi är i leksaksaffären, och dottern vill ha en grej så kan jag säga "neej det där är killgrejer, ta den här dockan istället. Den är väl fin?"

Eller när vi handlar kläder, då frågar jag ju vad hon vill ha. Om hon då vill ha en svart tröja med en cool dödskalle på, så skulle jag kunna säga: "Neeej,  det där är en killtröja, vi går bort till tjejkläderna istället."

 

Som sagt, mitt jobb är inte att begränsa henne. Hon måste få prova sig fram till vad hon själv gillar. Jag ska inte projicera över mina egna föreställningar om vad jag själv gillar på henne. 

 

 

Nu handlade det väl om att dom tyckte att det var ett problem att deras söner lekte med pojkleksaker. Läs citaten. Sen vet jag att det visst är LDs åsikt att om pojkar bara leker med bilar ska man hindra dom.

Så skulle jag kunna beskriva mina barn också. Mer eller mindre, sen finns såklart variationer. Men alla fyra barnen rör sig över de förväntade könsgränserna mer eller mindre i intresse, smak, åsikter o s v utan att ens tänka på det. Det är så självklart att man kan gilla allt. Sen har 2 av barnen (ena pojken och ena flickan) intressen som råkar sammanfall med det som traditionellt förväntas av deras kön så de sticker inte ut på något sätt om man inte följer de länge eller börjar intervjua barnen. De två övriga (andra flickan och andra pojken) är mer som din tjej, en salig blandning av precis alla intressen och smaker.

Detta begränsande verkar inte fungera för LD eller hennes följare om man läser vad dom själva har skrivit. Det kanske beror på att dom "behandlar flickespädbarn mer försiktigt än pojkspädisar" helt undermedvetet. Detta verkar du ha undvikit.

Jag är inget jättefan av LD, men däremot tycker jag det är väldigt viktigt att vi låter bli att "bestämma" hur våra barn ska vara. De är inga dockor som vi ska pynta, de har personligheter som ska utvecklas själva. Om min dotter vill spela fotboll, bli tyngdlyftare eller bilmekaniker så är det hennes sak att själv avgöra. 

Jag ska inte säga åt henne att "njaaa, fast det DÄR är väl ändå karlagöra?" 

Det är den stora missuppfattningen gällande genus och medvetenhet, att de som är emot detta ofta är av åsikten "pojkar SKA vara pojkar och göra pojkiga saker, och flickor ska vara flickor och göra flickiga saker". Så fort ens barn avviker från ens egen snäva bild av dessa könsroller så får man panik. 

Jag har ju själv blivit utsatt för detta, då jag växte upp i ett litet brukssamhälle i norrland. Där skulle man som pojke vara stark, spela fotboll och/eller hockey, och hålla käft. Jag som tidigt blev intresserad av teater och musik, gillade att rita och andra "udda" intressen, blev ju snabbt bög/fjoll-förklarad. Min egen mamma skällde ju ut mig, "Du går inte å blir nå bög e! ( dialekt ), får väl för fan bete dig som en kille nån gång du å!" 

Samhället kommer att påverka våra barn så extremt mycket ändå, så varför kan de inte få en fristad i hemmet, hos oss föräldrar?

Menar du att dina barn är olika och att din uppfostran inte har gjort att alla killar tycker en sak och alla tjejer tycker något annat!? Det här med pojkaktiga flickor och flickaktiga pojkar är ett nytt fenomen som inte existerade förrens på sent 2010-tal.

Jag anser mig vara en genusförälder men jag tycker det är viktigt att barnen får en könsidentitet så jag lägger gärna in könsstereotypa saker (ifall de inte ogillar det förstås). Jag tror det är jätteviktigt att få en könsidentitet och att det är lite som att ha en nationalitet vilket också är viktigt. Sedan om man inte trivs eller det känns fel, då kan man byta som äldre. Men har man aldrig fått någon så har man inte med sig själva konceptet och då blir det ingenting och man känner sig rotlös.

Jag tror med andra ord att en född flicka som uppfostras som en flicka men är transsexuell kommer vara lyckligare i sin identitet som man som vuxen än om han uppfostras helt könsneutralt och knappt vetat vilket kön han tillhör.

Tror också att en som vuxit upp som svensk och sett en identitet i det har lättare att flytta till tex England och efter ett tag verkligen känna sig som en engelsman fullt ut än om man vuxit upp skyddat och inte vetat om länder och vad de innebär förrän man är vuxen. Då tror jag risken är att man som vuxen inte känner sig hemma någonstans.

Så jag lär min flicka att leka med dockor och självklart får hon leka med bilar också om hon vill det utan något negativt (Det gör hon ibland) men jag lägger inte ner så mkt krut på det om hon inte skulle få ett stort bilintresse av någon anledning. Då kan jag uppmuntra men då får det komma från henne. Jag klär henne i söta klänningar. Vill hon senare inte ha det så är det helt okej men så länge hon inte bryr sig så gör jag det.

Motsvarande med min son fast tvärtom då.

Jag har studerat genus och arbetar med det (inte med barn) och hittills tycker jag detta verkar bäst men kan bli motbevisad om jag har fel :)

Växte själv upp utan så stark könsidentitet och tycker det är jobbigt som vuxen. Kan ibland känna mig som transsexuell fast jag vill vara det kön jag är (Men känner mig som okönad). Vill inte att det ska bli så för mina barn.

När de börjar kunna välja själv får de välja sitt eget kön vad det än Är- flicka, pojke, ickebinär... och tills dess så får de 'default' i vårt samhälle eftersom chansen ändå är störst att de är cis. Och jag vill ge dem en könad uppväxt och då tycker jag det är smartare än motsatsen.

Vore kul att höra tankar om detta då det är ett medvetet val jag har gjort och inte för att jag är ickegenusmedveten.

Så du menar att du gillade att rita, teater och musik även fast du fick skit för detta? Du blev inte hjärntvättad och blev Norrlands svar på Paolo Roberto? Självklart är det fel att tvinga ett barn eller en person att vara något dom inte vill vara.