Hur går det för er genusföräldrar?

enmanmedskägg skrev 2018-02-09 10:26:11 följande:

För mig går det kanon. Jag tvingar inte min dotter att leka med något, jag låter henne få välja själv. Jag bestämmer inte hennes identitet, det gör hon.

Hon gillar My Little Pony, Spider-Man, X-men, Barbie, rosa, svart, blått och rött. Hon tycker att både pojkar och flickor kan ha jeans, hon vet att pojkar kan vara sjuksköterskor, och att flickor kan vara poliser. Hon tycker om att spela tennis, fiska, och kamma sina dockors hår. Hennes favoritlåt är "You give love a bad name" av Bon Jovi, och hon är en jäkel på trummorna i Rock Band.

Hon älskar alla Star Wars-filmerna, och tycker Darth Vader är cool men lite läskig.

Hon är alltså en person. En person med alla smaker och möjligheter. Mitt jobb är inte att tala om för henne vad hon är, det bestämmer hon själv.

Så ja, det går bra.

Så skulle jag kunna beskriva mina barn också. Mer eller mindre, sen finns såklart variationer. Men alla fyra barnen rör sig över de förväntade könsgränserna mer eller mindre i intresse, smak, åsikter o s v utan att ens tänka på det. Det är så självklart att man kan gilla allt. Sen har 2 av barnen (ena pojken och ena flickan) intressen som råkar sammanfall med det som traditionellt förväntas av deras kön så de sticker inte ut på något sätt om man inte följer de länge eller börjar intervjua barnen. De två övriga (andra flickan och andra pojken) är mer som din tjej, en salig blandning av precis alla intressen och smaker.

All makt åt familjerna skrev 2018-02-09 10:59:13 följande:

Menar du att dina barn är olika och att din uppfostran inte har gjort att alla killar tycker en sak och alla tjejer tycker något annat!? Det här med pojkaktiga flickor och flickaktiga pojkar är ett nytt fenomen som inte existerade förrens på sent 2010-tal.

Nu är det ju extremt svårt att säga vad som är "tack vare" eller "p g a" oss föräldrar eller för att barnen bara är som de är.

Kan f ö tillägga att jag var en så pojkaktig flicka på 80-talet att en del av barnen jag umgicks med mer sällan inte ens fattade att jag var tjej.

Men såhär då. Mina barn ifrågasätter aldrig vad någon gör utifrån att det skulle vara könsbundet. När de får ett val, vad de vill göra, så tar de inte med i beräkningen om de "förväntas" göra det utifrån kön. Min ena son är mycket med tjejerna i klassen och blir ofta som enda kille bjuden på tjejernas kalas. Men han är också mycket med killarna. Så får barnen i klassen välja på aktiviteter och tjejerna tenderar att hamna på ett ställe och killarna ett annat så vet man inte på förhand vad sonen väljer. Han väljer efter dagsform och vad han vill.

Där menar jag att jag har 2 (av 4) barn som oftast väljer stereotypt. För att deras intressen överenstämmer med omgivningens förväntningar. De 2 andra är mer rörliga och gör oftare val som sticker ut.

Ingen sticker dock ut som jag gjorde, jag valde alltid "fel"

Hur går det för er genusföräldrar?

INNEHÅLL