Hur går det för er genusföräldrar?

För mig går det kanon. Jag tvingar inte min dotter att leka med något, jag låter henne få välja själv. Jag bestämmer inte hennes identitet, det gör hon. 

Hon gillar My Little Pony, Spider-Man, X-men, Barbie, rosa, svart, blått och rött. Hon tycker att både pojkar och flickor kan ha jeans, hon vet att pojkar kan vara sjuksköterskor, och att flickor kan vara poliser. Hon tycker om att spela tennis, fiska, och kamma sina dockors hår. Hennes favoritlåt är "You give love a bad name" av Bon Jovi, och hon är en jäkel på trummorna i Rock Band. 

Hon älskar alla Star Wars-filmerna, och tycker Darth Vader är cool men lite läskig. 

Hon är alltså en person. En person med alla smaker och möjligheter. Mitt jobb är inte att tala om för henne vad hon är, det bestämmer hon själv. 

Så ja, det går bra.

Om man, medvetet eller omedvetet, begränsar sitt barn så påverkar man det absolut. 

T.ex om vi är i leksaksaffären, och dottern vill ha en grej så kan jag säga "neej det där är killgrejer, ta den här dockan istället. Den är väl fin?"

Eller när vi handlar kläder, då frågar jag ju vad hon vill ha. Om hon då vill ha en svart tröja med en cool dödskalle på, så skulle jag kunna säga: "Neeej,  det där är en killtröja, vi går bort till tjejkläderna istället."

Som sagt, mitt jobb är inte att begränsa henne. Hon måste få prova sig fram till vad hon själv gillar. Jag ska inte projicera över mina egna föreställningar om vad jag själv gillar på henne. 

Jag är inget jättefan av LD, men däremot tycker jag det är väldigt viktigt att vi låter bli att "bestämma" hur våra barn ska vara. De är inga dockor som vi ska pynta, de har personligheter som ska utvecklas själva. Om min dotter vill spela fotboll, bli tyngdlyftare eller bilmekaniker så är det hennes sak att själv avgöra. 

Jag ska inte säga åt henne att "njaaa, fast det DÄR är väl ändå karlagöra?" 

Det är den stora missuppfattningen gällande genus och medvetenhet, att de som är emot detta ofta är av åsikten "pojkar SKA vara pojkar och göra pojkiga saker, och flickor ska vara flickor och göra flickiga saker". Så fort ens barn avviker från ens egen snäva bild av dessa könsroller så får man panik. 

Jag har ju själv blivit utsatt för detta, då jag växte upp i ett litet brukssamhälle i norrland. Där skulle man som pojke vara stark, spela fotboll och/eller hockey, och hålla käft. Jag som tidigt blev intresserad av teater och musik, gillade att rita och andra "udda" intressen, blev ju snabbt bög/fjoll-förklarad. Min egen mamma skällde ju ut mig, "Du går inte å blir nå bög e! ( dialekt ), får väl för fan bete dig som en kille nån gång du å!" 

Samhället kommer att påverka våra barn så extremt mycket ändå, så varför kan de inte få en fristad i hemmet, hos oss föräldrar?

Ja självklart. Men jag mådde ju dåligt över det, eftersom jag hela tiden fick påtalat att det var fel. Man försökte begränsa mig. 

Väldigt effektiv skulle jag säga. Det vi blir itutade som barn brukar ha stor påverkan på oss som vuxna. 

Ett bra exempel är ju rasism och fördomar. Barn med föräldrar som har rasistiska föreställningar har en tendens att föra över dessa på sina barn.

Jaha ok. Jag var osäker på vad du ville leda i bevis med hela den här tråden bara. 

Jaha då förstår jag. Jag uppfattade hela tråden som ett i raden av "genus är trams, pojkar ska vara pojkar bla bla"-tramset. 

Men då är jag helt med dig. Att bli upprörd för att ens barn gillar bilar låter illa.