Hur går det för er genusföräldrar?

Många här verkar missa vad genustänket är för något.

Det handlar inte om att ta bort de typiska tjejiga och ge killsaker utan att erbjuda saker från båda hyllorna.

Vill barnet leka med docksaker så ska barnet få det, eller bilar eller vad det nu är barnet gillar.

Sedan får en som förälder ta beslut om tex gta till en femåring är lämpligt eller inte.

Så om en pojke väljer en dinosaurietröja måste man ju fråga sig vilken relation har pojken till dinosaurier innan man dömer ut det som stereotypiskt

Funderar på hur det går men känner att det är svårt att avgöra eftersom de ännu är i förskoleåldern. Det jag märker är att det är skitsvårt när man har resten av samhället emot sig.

En sak jag pratar rätt ofta med 6-åringen om är att inte klumpa ihop och säga att killar är si och tjejer så. Hon säger ofta "killarna gjorde så här, de var dumma..." och då stoppar jag henne och frågar om det verkligen var alla killarna. Och det är det ju aldrig. Men jag tror att det är så pedagogerna uttrycker sig "hörni killar, nu får ni lugna er". Hon säger också att killarna är bråkiga och springer runt och jag får påminna henne om att när jag hämtar brukar majoriteten av killarna göra pärlplattor. Typ tre stycken springer runt.

Det är ett ständigt samtal. Och man måste ständigt påminna. Hon får ju höra motsatsen så mycket oftare.

Jag ser det aldrig som ett misslyckande när hon gör traditionellt flickiga saker. Det som är viktigt för mig är att hon har ett fritt val (vilket hon inte har, men det är svårt för mig att påverka) och att hon även låter andra välja fritt.

Hon frågade hur man blir förälder häromdagen. Hon vet hur det blir bebisar så jag berättade om alla möjliga olika sätt man kan bli förälder. Och hon ifrågasätter inte öht. Små barn accepterar, så vi har mycket att vinna på att göra dem toleranta till allt som inte är cis och hetero. Den delen av att vara genusförälder går redan utmärkt.

Felet med genustänkarna är att de ser det stereotypa som något negativt, när det i själva verket är positivt för barnet att bete sig stereotypt. Barnet kommer att få en oerhörd fördel av det i och med att det kommer att passa in i världen och kommer få mycket uppskattning från alla håll.

Jag håller inte med. Självmordsstatistiken för män är nog det sorgligaste beviset för det. Det finns så många sätt där det stereotypa sätter människor i skiten. Män som inte vågar be om föräldraledighet, kvinnor som skäms för att de blivit våldtagna, kompetenta kvinnor som nekas jobb eftersom de är i fertil ålder, män som sitter fullkomligt ensamma efter skilsmässor eftersom frun hade skött alla sociala relationer, hbtq-personer som tar sitt liv för att de inte passar in osv osv. Vi har massor att vinna på att lämna det stereotypa.

kompetenta kvinnor som nekas jobb eftersom de är i fertil ålder,.

Här är det märkligt att du fokuserar på kön, när du borde fokusera på att lösa konflikterna. Det blir väldigt märkligt när du ifrågasätter hennes verklighetsbeskrivning. Det kan du göra när de blir äldre men inte till en sexåring.

Din statistik bekräftar det jag säger så det är de som beter sig icke könsstereotypt som tar livet av sig. Exempelvis är självmordsfrekvensen hos unga homosexuella mycket hög.

Jag skulle snarare säga att det är en miss att tro att det handlar om leksaker och kläder. Det handlar om inställningen till sig själv och sina medmänniskor. Prylarna är den lilla delen. Det viktiga är att lära pojkar att de får gråta, be om hjälp etc och flickor att de får låta, har rätt att säga ifrån mm. Och där lär vi vuxna barnen mycket genom hur vi själva beter oss. Det är det som gör det så svårt.

Amen.

Du har helt rätt där, men vill inte utesluta det ena för det andra.

Saker är bara en liten del av vår vardag. Tänket är ju större.

På vilket sätt fokuserar jag på kön? Jag påtalar ju för mitt barn att det inte handlar om kön, utan om enskilda personer.

Vilka konflikter ska jag lösa? Ska jag vara i förskolan varje dag och be William, Ture och Arvid (påhittade namn) att lugna sig? Eller hur menar du? Det handlar alltså om tre stycken pojkar som glömmer att man inte får springa, skrika och kasta saker inomhus.

Det går utmärkt och är mycket välbehövligt och utfallet blev tex att hon vill bjuda de lugna pojkarna på sitt födelsedagskalas.