Hur går det för er genusföräldrar?

Jag förstår att syftet med tråden är att man ska förgasare sig över dessa tokiga föräldrar, men de beter sig ju bara som föräldrar alltid gjort. Man lär sitt barn vad som är rätt och fel, och vad detta är utgår ju från en själv.

Vi har en son som bara leker med djur (leksaksdjur alltså), och han har en massa små djur, men vi försöker aktivt intressera honom för annat också, helt enkelt för att bredda honom. Det låter som att flera av kommentarer när till LD är inne på samma sak.

Jag är inte alls lika radikal som Lady Dahmer, men för mig är det viktigt att aktivt erbjuda min pojke "flickleksaker" och min flicka "pojkleksaker", eftersom jag vet att andra människor, vuxna och barn, i första hand kommer göra tvärtom. Sen blir jag inte besviken när de leker och beter sig könsstereotypt, ifall de väljer det själva.

På gruppnivå kan det kanske finnas medfödda skillnader mellan vad pojkar och flickor gillar, det ser inte jag som omöjligt. Men det är ju alltid individer vi har att göra med. Det är väl skitsamma för mig i förhållande till mina barn om fler pojkar än flickor gillar bilar? Jag utgår från vad de är intresserade av.

För mig går det kanon. Jag tvingar inte min dotter att leka med något, jag låter henne få välja själv. Jag bestämmer inte hennes identitet, det gör hon. 

Hon gillar My Little Pony, Spider-Man, X-men, Barbie, rosa, svart, blått och rött. Hon tycker att både pojkar och flickor kan ha jeans, hon vet att pojkar kan vara sjuksköterskor, och att flickor kan vara poliser. Hon tycker om att spela tennis, fiska, och kamma sina dockors hår. Hennes favoritlåt är "You give love a bad name" av Bon Jovi, och hon är en jäkel på trummorna i Rock Band. 

Hon älskar alla Star Wars-filmerna, och tycker Darth Vader är cool men lite läskig. 

Hon är alltså en person. En person med alla smaker och möjligheter. Mitt jobb är inte att tala om för henne vad hon är, det bestämmer hon själv. 

Så ja, det går bra.

Fast du tog ju ut en mening från hennes inlägg. Hon fortsatte ju med att skriva:

"Men sånt ska ju göras på ett sätt som inte gör barnet ledsen eller skamfyllt. Ett barn som redan är intresserad av exempelvis bilar får ju fortsätta vara det. Med de andra två introducerade jag inte ens konceptet. Det fanns inga bilar hemma att bli intresserad av helt enkelt och då inte heller nåt att ta bort."

Jag tycker att barn ska kunna leka med vilka leksaker de vill. Bredda intresset, absolut, som annabellelee skriver här ovan. Leker ens barn endast med en sorts leksaker så är det ju inte fel att introducera andra leksaker.

Om man, medvetet eller omedvetet, begränsar sitt barn så påverkar man det absolut. 

T.ex om vi är i leksaksaffären, och dottern vill ha en grej så kan jag säga "neej det där är killgrejer, ta den här dockan istället. Den är väl fin?"

Eller när vi handlar kläder, då frågar jag ju vad hon vill ha. Om hon då vill ha en svart tröja med en cool dödskalle på, så skulle jag kunna säga: "Neeej,  det där är en killtröja, vi går bort till tjejkläderna istället."

 

Som sagt, mitt jobb är inte att begränsa henne. Hon måste få prova sig fram till vad hon själv gillar. Jag ska inte projicera över mina egna föreställningar om vad jag själv gillar på henne. 

 

 

Så skulle jag kunna beskriva mina barn också. Mer eller mindre, sen finns såklart variationer. Men alla fyra barnen rör sig över de förväntade könsgränserna mer eller mindre i intresse, smak, åsikter o s v utan att ens tänka på det. Det är så självklart att man kan gilla allt. Sen har 2 av barnen (ena pojken och ena flickan) intressen som råkar sammanfall med det som traditionellt förväntas av deras kön så de sticker inte ut på något sätt om man inte följer de länge eller börjar intervjua barnen. De två övriga (andra flickan och andra pojken) är mer som din tjej, en salig blandning av precis alla intressen och smaker.

Jag är inget jättefan av LD, men däremot tycker jag det är väldigt viktigt att vi låter bli att "bestämma" hur våra barn ska vara. De är inga dockor som vi ska pynta, de har personligheter som ska utvecklas själva. Om min dotter vill spela fotboll, bli tyngdlyftare eller bilmekaniker så är det hennes sak att själv avgöra. 

Jag ska inte säga åt henne att "njaaa, fast det DÄR är väl ändå karlagöra?" 

Det är den stora missuppfattningen gällande genus och medvetenhet, att de som är emot detta ofta är av åsikten "pojkar SKA vara pojkar och göra pojkiga saker, och flickor ska vara flickor och göra flickiga saker". Så fort ens barn avviker från ens egen snäva bild av dessa könsroller så får man panik. 

Jag har ju själv blivit utsatt för detta, då jag växte upp i ett litet brukssamhälle i norrland. Där skulle man som pojke vara stark, spela fotboll och/eller hockey, och hålla käft. Jag som tidigt blev intresserad av teater och musik, gillade att rita och andra "udda" intressen, blev ju snabbt bög/fjoll-förklarad. Min egen mamma skällde ju ut mig, "Du går inte å blir nå bög e! ( dialekt ), får väl för fan bete dig som en kille nån gång du å!" 

Samhället kommer att påverka våra barn så extremt mycket ändå, så varför kan de inte få en fristad i hemmet, hos oss föräldrar?

Ja självklart. Men jag mådde ju dåligt över det, eftersom jag hela tiden fick påtalat att det var fel. Man försökte begränsa mig. 

Självklart. Problemet ligger inte i ATT människor gör val. Däremot är det ett problem VARFÖR man gör olika val, särskilt om det beror på rädsla eller yttre påverkan.