Följas åt till ett plus!

Maken lämnade spermaprov i torsdags, han åkte helt själv till rmc och lämnade det. Så stolt över honom. Nu på morgonen öppnade han upp sig och berättade att han är jättenervös över provsvaret, och det förstår jag verkligen. Vi pratade om det och jag sa de att det finns ju hur många andra tillvägagångssätt om det skulle vara så att hans spermier inte fungerar, och han säger att han har svårt att se det framför sig att skaffa barn på annat sätt än från honom. Att jag kanske kan få barn men inte han. Så om vi skulle använda oss av donerad sperma så skulle han inte tycka att det var hans eget, likaså om vi skulle adoptera. Det känns som att väntan på provresultatet kommer bli lång.. speciellt för hans del.

Bim om ca 9 dagar.

Känner att det inte tagit sig; mensvärken har börjat (den startar alltid ca 10 dagar före mens)

Är på BIM+2/3 men inte vågat testa mig sedan dem 25e april. Vågar inte tro att jag är gravid, men den konstiga blödningen förra helgen kan inte ha varit mensen det var inte alls som vanligt. Brösten ömmar och tydligare ådror på dem, illamående (var nära på att spy igår) halsbränna, drar i ljumskarna, brännande känsla i magen, extremt trött och kissnödig. Vet inte när jag ska våga testa :0

Hejhej, ny här på forumet, men har smygläst en del. Har precis sökt hjälp efter försök ett år, för första barnet. Har varit på det första besöket och nu kommande vecka ska jag på undersökning och därefter ska vi få provsvaren. Är imponerad hur snabbt de fått samman utredningen, hoppas på tydliga svar så vi kan skapa en plan för hur vi ska få till det. :)

Har man rätt att vara deppig och ledsen när man bara har försökt sen januari och just nu blöder ut sitt första missfall (var bara i v4)? Är så ledsen... Hur orkar folk månad efter månad? Vill bara ge upp ibland. Ibland känner jag att det kanske inte är meningen att vi ska ha ett gemensamt barn :( Jag blir så nedslagen varje gång blödningarna kommer... Vet ju att det finns folk som kämpat längre men kan inte låta bli att känna mig mer och mer deprimerad varje månad... Är 33 år gammal så kanske är det för sent tänker jag :'(

Nähäpp. Blir inget denna månad heller. Var så trött igår efter resa och jobb att jag somnade i soffan och sen orkade jag banne mig inte sexa. Hade nog varit för sent ändå. Även om jag var inställd på att det inte skulle bli nåt denna gång så är jag så sjukt ledsen nu. Känner att jag är nära gränsen för vad jag orkar med innan jag bryter ihop. I snart sex år har jag kämpat nu med längtan efter en till och i ett halvår har vi försökt men saker kommer emellan hela tiden. Känns kanske som vi fått till två ordentliga försök. Kommer jag någonsin få en liten till? Snart fyller jag 33 och har ju bara en äggledare och mina sjukdomar som jag dras med. En karl som egentligen inte vill ha fler utan gör detta mest för min och förhållandets skull. Känns som oddsen är emot mig. Sorry, kan inte hitta något positivt alls att fokusera på idag. :(

Usch, förstår din frustration!

Ibland känns allt riktigt pissigt... Svårt att få tillfälle att få till det känner jag igen. Är ju en hel del som ska klaffa.

Är väl inte till någon tröst, men min sambo vägrar förlova sig... Trots att han inte hade några som helst problem att förlova sig med sitt ex!

Är också nere just nu, pms och känner att det inte tagit sig.

Har inte lust att testa, har inte lust med någonting alls!

Sjätte försöket nu, och min sambo tror att jag är för gammal för att kunna bli gravid igen!!

Gud, jag är helt skakig!

Haha, så gjorde jag!

Var själv lite nervös att det inte skulle ge utslag, det var ju inte morgonurin, och jag var bara på bf -2.

Men det visade gravid 1-2 och sambon blev helt överlycklig!