Är det etiskt försvarbart att ge livsuppehållande behandling på aborterade foster?

Jag kan förstå tanken, men lutar ändå åt läkarens resonemang att när fostret är ute ur livmodern och lever har de samma rättigheter som alla andra patienter att få livsuppehållande eller livräddande behandling, undersökas, få en prognos och den behandling som är etiskt/ekonomiskt försvarbar. Det innebär inte att barnet tvingas på kvinnan, bara att det har egna rättigheter oberoende av modern, som vilket fött barn som helst. Sedan kan föräldrar invända mot vård, och då får man göra som man gör när t ex annars fungerande föräldrar vägrar blodtransfusion, man tvångsomhändertar tillfälligt barnet och genomför behandlingen, och återlämnar sedan vårdnaden.

Jag håller med i allt du skriver och man måste ta med i beaktandet att
grav veckan kan vara fel.  Jag tot att vi i framtiden får v 20 ( 5 mån) som
ny gräns för att slippa dessa dessa fasansfulla händelser.

Men fy fan, det borde ju inte vara tillåtet att avstå från det.

Ja gränsen borde sänkas.

Men nä det kan ju bara inte vara okej, vem ska ta hand om de barnen då?

Jag håller helt med i allt du skriver.

Nä tycker inte det är okey. Men när en abort sker så sent tror jag det är extremt ovanligt att det händer, orsaken till abort i så sena veckor beror ju oftast på att barnet inte är friskt.

Man ska också tänka på att har man väl påbörjat livsuppehållande behandling kan man inte bara sluta senare. Barnet kan leva ett tag men det är inget lugnt och harmoniskt liv. Massvis med undersökningar, ingrepp och räkna även in avsaknaden av närhet. Chanserna för överlevnad minskar rejält utan en engagerad förälder.

Jag anser i grunden att liv bör räddas i den mån det går.

Dock, i och med abort borde det i sådant fall bli ngn form av juridisk möjlighet för kvinnan att även avsäga sig mödraskapet, varpå barnet skulle förses med ngn form av förmyndare. So far so good. Kvinnan äger fortfarande rätten till sin kropp och barnet äger rätten till sin.

Dock. Eftersom detta låter så horribelt som start för ett litet knyte måste det superdunderundersökas hur dessa aborterade men "räddade" barn kan få drägliga, kärleksfulla liv. De skall leva med vetskapen att de blev aborterade - de blev alltså berövade möjligheten att få växa klart i magen hos den kvinna som är deras biologiska mor. Alla svårigheter framöver - vad kan härledas till att de tvingades ut i världen för tidigt? Vad är gebetiskt från början? Beror syn- och hörselnedsättningen på att de föddes alldeles för tidigt eller är det genetiskt? Hade de ÄNDÅ fötts förtidigt, fast inte lika mycket? Kognitivt - hur avgörs vad som är arvet elker miljön? Vem utreder detta? Vem är ansvarig? Kvinban som väljer abort? Socialstyrelsen som ger tillstånd? Läkaren som aborterar? Läkaren som räddar dem till liv genom livsuppehållande vård? Kan de söka skadestånd senare? Vilket försäkringsbolag vill försäkra dessa barn?!

Risken ser också överhängande ut att vi i Sverige skulle få det som kanske benämns som barn med special need, och plötsligt har vi en situation med en grupp barn som får hoppas på att någon förbarmar sig över dem typ... Prematura barn som behöver stora insatser, ibland långt upp i åldrarna, ibland inte.

Med allt detta bara i sin linda av funderingar känner jag att det är så lätt att säga - rädda liv, men så mycket måste fungera. Detta har jag funderat ihop under fem minuters frukost liksom. Det är inte svart/vitt. Rädda liv - ja, men hur gör man med det livslånga ansvaret sedan?

Du utgår från kvinnans önskan och vilja men barnet som ligger bredvid är en egen individ och har egna rättigheter.

Annars blir det snabbt absurda konsekvenser.

Om mamman har "ångerrätt" på barnet även när det är utanför hennes kropp - hur länge ska den gälla? En timme? En vecka? 18 år?

Vill inte mamman ha barnet så har samhället resurser att hantera den situationen till barnets bästa.

Ja så är det. I vecka 21 så beviljas framförallt abort när fostret pga. av allvarliga missbildningar inte bedöms som livsdugligt.

Sedan tycker jag att sjukvården måste bli bättre på att följa besluten från socialstyrelsens rättsliga råd. Socialstyrelsen beviljar bara aborter om aborten är slutförd senast i vecka 21+6 dagar (då ett foster inte bedöms kunna överleva). Om det inom svensk sjukvård påbörjas aborter som inte är slutförda i tid så måste sjukvården se över rutinerna så att man följer socialstyrelsens beslut.

Jag är mot abort så jag blir inte speciellt överraskad av reaktionerna här eller artikeln i sig eller förekomsten av sena aborter med allt vad det innebär. Heder åt sjukvårdspersonal som bibehåller sin professions allra viktigaste grundsten: rädda liv. Att avsluta graviditeter, oberoende vecka, borde inte vara något sjukhuspersonal sysslar med. Åtminstone inte statligt finansierade sådana. Man får trösta sig med (och det är en klen tröst för alla med emparisk förmåga) att det inte är ens egna barn som kvävs till döds (outvecklade lungor, annars skulle de ha god möjlighet att överleva i tidiga veckor men de kan inte tillgodose sig syret) i en operationssal långt från värmen från sin mamma. Det är verkligen hemskt. Ni som gör det här förtjänar varje samvetskval.

Fast nej, läkaren har ingen plikt att utföra (anser jag) då detta inte är något som ska räddas. Det är inte ett önskat barn vi talar om här. Håller dock med om att man inte borde göra aborter så pass sent annat än i yttersta nödfall, vid svåra komplikationer och så.