Är det etiskt försvarbart att ge livsuppehållande behandling på aborterade foster?
Jag anser i grunden att liv bör räddas i den mån det går.
Dock, i och med abort borde det i sådant fall bli ngn form av juridisk möjlighet för kvinnan att även avsäga sig mödraskapet, varpå barnet skulle förses med ngn form av förmyndare. So far so good. Kvinnan äger fortfarande rätten till sin kropp och barnet äger rätten till sin.
Dock. Eftersom detta låter så horribelt som start för ett litet knyte måste det superdunderundersökas hur dessa aborterade men "räddade" barn kan få drägliga, kärleksfulla liv. De skall leva med vetskapen att de blev aborterade - de blev alltså berövade möjligheten att få växa klart i magen hos den kvinna som är deras biologiska mor. Alla svårigheter framöver - vad kan härledas till att de tvingades ut i världen för tidigt? Vad är gebetiskt från början? Beror syn- och hörselnedsättningen på att de föddes alldeles för tidigt eller är det genetiskt? Hade de ÄNDÅ fötts förtidigt, fast inte lika mycket? Kognitivt - hur avgörs vad som är arvet elker miljön? Vem utreder detta? Vem är ansvarig? Kvinban som väljer abort? Socialstyrelsen som ger tillstånd? Läkaren som aborterar? Läkaren som räddar dem till liv genom livsuppehållande vård? Kan de söka skadestånd senare? Vilket försäkringsbolag vill försäkra dessa barn?!
Risken ser också överhängande ut att vi i Sverige skulle få det som kanske benämns som barn med special need, och plötsligt har vi en situation med en grupp barn som får hoppas på att någon förbarmar sig över dem typ... Prematura barn som behöver stora insatser, ibland långt upp i åldrarna, ibland inte.
Med allt detta bara i sin linda av funderingar känner jag att det är så lätt att säga - rädda liv, men så mycket måste fungera. Detta har jag funderat ihop under fem minuters frukost liksom. Det är inte svart/vitt. Rädda liv - ja, men hur gör man med det livslånga ansvaret sedan?