Jag väntar min första lilla och är väldigt rädd inför förlossningen (går i samtal hos specialistmödravården och jobbar med det). En av anledningarna är att jag inte gått igenom en tidigare och inte vet vad som kommer/kan hända.
Så, min fråga är, vad önskar du att du hade vetat inför förlossningen, som ingen berättat innan? Det kan vara jobbigt, roligt, läskigt osv. Jag vill veta så mycket som möjligt :)
Jag oroade mig också väldigt mycket inför förlossningen men när man väl ligger där så har man inte en tanke på det. Jag var så fokuserad på att bebisen skulle ut.
Alla pratade om smärtan när bebisen kommer ut men jag tyckte värkarna gjorde mest ont/var jobbigast. Klart det bränner och svider när huvudet kommer ut men den biten går så fort och svisch så har du ditt lilla mirakel på din mage :)
Jag hade det jobbigt efter förlossningen, det tog några veckor innan jag kunde gå längre sträckor eller sitta som vanligt igen. Jag var ganska så ledsen med, speciellt när mjölken rann till. Grät för allt och inget. Hormoner som flyger...
Men när jag tänker tillbaka på det så vill jag ändå göra det igen :)
Jag önskar att jag hade vetat att när det gör som allra ondast,när det bränner som eld och du tror att du inte klarar mer,då är huvudet på väg ut och strax därefter är det över.
Eftervärkarna några timmar efter förlossningen när livmodern drar ihop sig gör rätt ont så var inte rädd för att be barnmorskan om smärtstillande.
Det gör ont att föda barn men å andra sidan är det otroligt häftigt!
Jag väntar mitt andra nu och ser fram emot förlossningen med skräckblandad förtjusning.
Lycka till när det är dags!
För mig blev det akut snitt så det blev helt annorlunda än jag tänkt mig. Men det var en positivt upplevelse, bli inte rädd om det skulle sluta med det.
Det jag önskar jag förstått innan är hur skör (mentalt) jag skulle vara i ca två veckor efter förossningen. Grät för ingenting och kände mig helt labil och deppig utan anledning. Visste att det kan bli så men fattade väl inte riktigt att det kan drabba mig, jag som är så stabil.... Tror jag skulle gå runt och vara överlycklig men hormonerna tog över. Önskar någon hade sagt till mig då att du är normal och det går snart över.
Amningen var också asjobbig, något jag bara trodde skulle flytta på. Ta så mycket hjälp du kan och behöver i början så går det lättare.
Jag oroade mig också väldigt mycket inför förlossningen men när man väl ligger där så har man inte en tanke på det. Jag var så fokuserad på att bebisen skulle ut.
Alla pratade om smärtan när bebisen kommer ut men jag tyckte värkarna gjorde mest ont/var jobbigast. Klart det bränner och svider när huvudet kommer ut men den biten går så fort och svisch så har du ditt lilla mirakel på din mage :)
Jag hade det jobbigt efter förlossningen, det tog några veckor innan jag kunde gå längre sträckor eller sitta som vanligt igen. Jag var ganska så ledsen med, speciellt när mjölken rann till. Grät för allt och inget. Hormoner som flyger...
Men när jag tänker tillbaka på det så vill jag ändå göra det igen :)
Jag är barnmorska på MVC. Jag skulle framföra:
* inte hänga upp sig på beräknad dag! Ett barn är fullgånget från v 37+0, fram till 42+0 är helt normalt att födas. Upplever att många förstföderskor stressas av att barnet inte kommit på beräknad dag, och säger att de fått över tiden. Så är det ju inte, gå över tiden gör man efter 42+0. Säg heller inte vilken dag som är beräknad dag, säg svepande "i juli", "slutet av juli", tex.
* En förlossning går inte att planera eller regissera. Ha önskemål, men det är akutsjukvård, och det kan därför sluta på olika sätt. Läs om kejsarsnitt eller kvarhållande moderkaka, så känner du iaf till begreppen.
* På sjukhuset räknar man förlossningens aktiva fas från ca 4 cm och att man har 3 värkar under 10 min. En förlossning räknas inte från första värk hemma, så glöm alla berättelser om att man haft 70 h förlossning. Däremot kan man ha en jobbig latensfas (det som kommer före aktiva fasen) och då kan man behöva hjälp från sjukvården med tex smärtlindring och sömn.
Jag hade velat veta mer om tiden efter förlossningen för att veta vad som var normalt och inte. Jag åkte på både livmoderinfektion och urinvägsinfektion och var alldeles grå i huden, men som förstföderska vet man inte när man ska hojta till. Kändes som att man pratade om mig, för jag fick ligga kvar på BB i fem dagar utan att någon sa något om att åka hem, men inte till mig.
För mig har det varit så bägge ggr att när det börjar göra så ont att jag känner att snart står jag inte ut mer utan bra smärtlindring (förutom lustgas/tens) så har det varit max 30 min kvar. Hade jag vetat det innan hade det gått mkt bättre att stå ut. Jag har ju tänkt att "ånej nu är det flera timmar kvar med den här smärtan, det orkar jag inte" men så har det inte alls varit.
Att det inte gör ont när moderkakan kommer ut. Det var jag rädd för. Först barnet och sedan när man är svullen och sårig ska den ut! Men det gjorde inte alls ont.
Och att det är okej om det svider efter att barnet kommit ut. Det behöver inte betyda att man spruckit och kan gå över fort. Blir det mer ont efterhand och inte mindre så har man fått en infektion och behöver medicin. Då går det över fort. Så man ska inte vänta och se.
Att vakna när barnet behöver (var tredje timme) är inte jobbigt fast jag var så så trött innan förlossningen. Man får en hormonkick och är jättepigg.
För mig har det varit så bägge ggr att när det börjar göra så ont att jag känner att snart står jag inte ut mer utan bra smärtlindring (förutom lustgas/tens) så har det varit max 30 min kvar. Hade jag vetat det innan hade det gått mkt bättre att stå ut. Jag har ju tänkt att "ånej nu är det flera timmar kvar med den här smärtan, det orkar jag inte" men så har det inte alls varit.
Att det inte gör ont när moderkakan kommer ut. Det var jag rädd för. Först barnet och sedan när man är svullen och sårig ska den ut! Men det gjorde inte alls ont.
Och att det är okej om det svider efter att barnet kommit ut. Det behöver inte betyda att man spruckit och kan gå över fort. Blir det mer ont efterhand och inte mindre så har man fått en infektion och behöver medicin. Då går det över fort. Så man ska inte vänta och se.
Att vakna när barnet behöver (var tredje timme) är inte jobbigt fast jag var så så trött innan förlossningen. Man får en hormonkick och är jättepigg.
Jag var supernervös för själva förlossningen långt innan det var dags, men när det närmade sig så blev jag lugnare. Hade värkar hemma i 12 h innan vi åkte in, va på förlossningen i 12 h sen kom hon :)
Mitt tips är att prata igenom noga med din partner hur du tänker och vill ha det, så kan partnern hjälpa till i kommunikation med barnmorskorna och har lättare för att stötta dig. Kändes så tryggt att jag och min man pratat massor om mina tankar och nervositeter inför.
Min förlossning var väldigt normal, sista stunden innan krystvärkarna kom var värst, den smärtan! Men lustgas hjälpte fint. Krystvärkarna var så sköna i jämförelse :) och då är bebis så nära!
Jag grät en liten stund när det gjorde som ondast, hjälpte mig att "lätta på trycket" och sen kämpa vidare!
Jag fick nåt blodsockerfall/adrenalin/utmattning när hon varit ute i kanske 30 min. Skakade helt galet och hackade tänder. Då fick jag massa saft och sitta i duschen i ca 45 min för att värma/lugna ned mig. Det var jag inte beredd på.
Sen 3 dagars bluesen höll i sig i 3 veckor för mig, bara grät o grät. Blev inte bättre av att amningen inte funkade alls.
Så i efterhand var förlossningen den enkla delen, första veckorna hemma sen var riktigt tuffa.
Lycka till ts :)
Jag har fött två barn, och vid andra förlossningen hade jag lärt mig att:
Jag INTE ville ta någon hinnsvepning, särskilt inte om jag inte gått över flera dagar. Gjorde det med första och jag tror att det var därför sen blev så seg och utdragen.