Livet efter en otrohetsaffär. Hur går det för er som beslutade att fortsätta?

Jag kunde inte få nog av henne och jag ville inte släppa henne av rädsla för att förlora henne.

vi hade sex minst 2 - 3 gånger om dagen i flera veckor. Otroligt intensivt och det bästa sex vi någonsin haft med varandra. Detta alltså under min värsta kris i livet.

  Jag skrev tyvärr ett mail till hennes forne sexpartner i affekt där jag hånade honom för hans sätt, hans spinkiga lilla lem och att han inte skulle tro att han var något speciellt för det var han inte, samt att jag hatade fanskapen och mer eller mindre skulle köra över fanskapet om jag såg honom igen.

 Jag var en annan människa då och jag vill inte tillbaka till den jag var då. Inte för allt i världen.

Du lever i ett helvete. Dina drömmar etc handlar inte om att du är synsk, det handlar om att du alltid vetat att han är en dubbelnatur, att han håller upp en mask framför sig och använder stor kraft för att övertyga dig om att den är sann.

Det är INTE du som är galen, men du är på god väg att driva dig själv till vansinne. Er relation är galenskap.

Jag brukar inte säga det här, men nu gör jag det: lämna. Fly. Fly för livet.

Men jag känner ändå att allt är mitt fel. Första gången så han att jag drev honom till det. Och att det alltid finns ett skäl till att folk är otrogna. Men det känns faktiskt som att jag har drivit honom till det. Att jag har drivit honom till vansinne. De första månaderna visade han enorm kärlek till mig. Tog alltid på mig, visade mig ömhet och så kärleksförklsringar till mig. Sen skaffade han badoo. Och han säger att han skaffade det för en annan anledning, att han skulle skaffa röka när han jobbade någon annanstans. Trots att vi bestämde oss båda två för att ta bort den när vi blev tillsammans för vi inte tyckte att det var lämpligt att ha det i ett förhållande. Men han hade kvar den i flera månader. Och han hade sex med en prostituerad när han var utomlands. Han sa först att han var på väg att ha det men aldrig gjorde något för han hade ett djupt snack med tjejen om att hon tvingades till det. Sen kom det fram att han aldrig gjorde det men gick tillbaka senare och valde en annan. Och innan han erkände det gjorde han förklaringar till mig att det är synd om dem och att de tvingas till det. Ändå gick k han ändå tillbaka och valde en annan. Varför gör han så???

Och han sa också som förklaring till badoo, "varför ska jag ta bort den bara för att jag är i ett förhållande? Jag väljer själv vad jag gör med mitt liv".

Genom att förlåta låter du inte det som har hänt eller den andra personen ha makt över dig själv. Så länge du bär på ilska och hat skadar du bara dig själv.

Jag vet flera fall där par har skiljt sig och den svikna partnern fortfarande är arg, flera år senare. Att skilja sig löser inget om du inte kan förlåta allt. Partnern, handlingen, människan och även dig själv.

Fast det har man väl uppnått så fort man kommit över krisen och läkt? När man kommit till nyorienteringsfasen? Sen kan jag iof tänka mig att förlåtelse kan påskynda processen, men samtidigt kan det ju också vara skadligt om man förlåter för tidigt bara för att det är något man "bör" göra.

Jag tror att känslorna (ilskan, sorgen, bitterheten, etc) måste få ha den tid de behöver, de är en nödvändig del i reaktionsfasen och bör nog inte stressas igenom eller tryckas ner bara för att det är känslor som inte riktigt stämmer med dagens ideal. Det är ok att vara arg, det är ok att vara bitter, det är ok att vara ledsen. Risken finns att om man förtränger känslor och kapslar in dem så ligger de bara och blir infekterade och kan komma fram senare på rätt märkliga sätt långt senare. Jag tror att förtränga känslor kan göra mer skada än nytta.

Jag menar inte att man inte ska förlåta, det mår man nog absolut bäst av, jag säger bara att det inte är något man ska tvinga sig själv till utan något som bör komma som en naturlig del av processen, eller inte komma alls, huvudsaken är att man går framåt i sin process och inte fastnar.

Jag ska erkänna att jag varit så otroligt arg. Jag var arg på min fd kompis som hon knullade med. Jag var arg på henne för att hon gick bakom ryggen på mig och jag fullkomligen hatade henne för att hon hanterade situationen så kyligt och behandlade mig så respektlöst.

Jag har funderat mycket på det här ( det är ingen underdrift!!) och den som jag är mest arg på är mig själv! Det är nog egot som ni pratar om. Hur vågade dom göra så här mot MIG liksom! Det är väl tankar som alla bedragna känner? Man tror att ingen annan människa vet hur den här smärtan känns. Jag försöker släppa det och inte ta det så personligt, men det är så jäkla svårt.

Det konstiga är också att livet på många sätt blivit bättre! Jag gillar mig själv som människa bättre idag än jag gjorde tidigare. Jag står upp för mig själv på ett helt annat sätt. Jag kanske inte längre känner samma tillit till min fru men jag älskar henne för att hon från djupet av sitt hjärta bett om förlåtelse och bönat mig om förlåtelse och visar det varje dag genom att visa att hon är en annan bättre människa. 
Det är lätt och bekvämt att dra på sig en offerkofta. Jag har burit den och hela tiden haft ett överläge. Jag ska ta av den nu och begrava den. Jag kommer aldrig att komma vidare som människa annars. Det gör inte min fru heller.

Kanske är det för att solen lyser ute nu men jag börjar faktiskt att känna att jag på ett eller annat sätt kommer att fixa det här!
Jag har i alla fall två friska barn! Jag har en fungerande kropp och ett jobb att gå till varje dag som jag dessutom trivs väldigt bra på.

Jag vet också inom mig att även om det nu blir så att jag kommer på att jag inte vill vara tillsammans med henne längre så kommer jag inte att ta det beslutet i affekt! Sen finns det faktiskt fler kvinnor på denna jord! Kanske finns det nån där ute som är menad just för mig?

Fast det där tror jag alla är överens om. Ilska, sorg och därefter bitterhet är helt adekvata reaktioner på sveket. Det är också mycket begärt att man ska börja att öht tänka på framtida förlåtelse som mål innan man kommit ut värsta krisfasen.
Däremot är det inte nyttigt att odla och göda den här offerrollen. Ju förr man kan lämna den, desto bättre. För sitt eget välmåendes skull, det ligger inga moraliska värderingar i det.

"Fast varför försöker du "inte ta det personligt", svek är väl så personligt det kan bli? De svek dig medvetet båda två, det är något du aldrig kommer komma ifrån, det var inget misstag, det var ingen slump, det var fullt medvetet och planerat."

Den synen delar inte jag, det var så det KÄNDES bara, precis i början. Sedan insåg jag att den upplevelsen låg hos MIG, ingen annan. Och därmed också var fullt möjlig för mig att kontrollera - sånt har jag nämligen ingen lust att slå mig själv i huvudet med.
Jag är uppriktigt ledsen för din skull om du fortfarande känner så.