Livet efter en otrohetsaffär. Hur går det för er som beslutade att fortsätta?

Jag ska erkänna att jag varit så otroligt arg. Jag var arg på min fd kompis som hon knullade med. Jag var arg på henne för att hon gick bakom ryggen på mig och jag fullkomligen hatade henne för att hon hanterade situationen så kyligt och behandlade mig så respektlöst.

Jag har funderat mycket på det här ( det är ingen underdrift!!) och den som jag är mest arg på är mig själv! Det är nog egot som ni pratar om. Hur vågade dom göra så här mot MIG liksom! Det är väl tankar som alla bedragna känner? Man tror att ingen annan människa vet hur den här smärtan känns. Jag försöker släppa det och inte ta det så personligt, men det är så jäkla svårt.

Det konstiga är också att livet på många sätt blivit bättre! Jag gillar mig själv som människa bättre idag än jag gjorde tidigare. Jag står upp för mig själv på ett helt annat sätt. Jag kanske inte längre känner samma tillit till min fru men jag älskar henne för att hon från djupet av sitt hjärta bett om förlåtelse och bönat mig om förlåtelse och visar det varje dag genom att visa att hon är en annan bättre människa. 
Det är lätt och bekvämt att dra på sig en offerkofta. Jag har burit den och hela tiden haft ett överläge. Jag ska ta av den nu och begrava den. Jag kommer aldrig att komma vidare som människa annars. Det gör inte min fru heller.

Kanske är det för att solen lyser ute nu men jag börjar faktiskt att känna att jag på ett eller annat sätt kommer att fixa det här!
Jag har i alla fall två friska barn! Jag har en fungerande kropp och ett jobb att gå till varje dag som jag dessutom trivs väldigt bra på.

Jag vet också inom mig att även om det nu blir så att jag kommer på att jag inte vill vara tillsammans med henne längre så kommer jag inte att ta det beslutet i affekt! Sen finns det faktiskt fler kvinnor på denna jord! Kanske finns det nån där ute som är menad just för mig?

Hur går det för dig att visa kärlek för henne? Jag har jättesvårt för det. Min kille var otrogen för att jag var svartsjuk och kontrollerande och inte visade någon kärlek. Nu vill han att jag ska visa all min kärlek men det är jättesvårt efter otroheterna. Och han visar inte heller något för att han vill att jag ska visa något för en gångs skull. Samtidigt som jag vet att jag borde visa mer kärlek så tycker jag ju att han också ska göra det ännu mer nu eftersom han har varit otrogen!

Vi har gått runt i cirklar ändå sedan det hände. Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka honom. Han visade dagen då han berättade om otroheterna en riktig ånger och grät som ett litet barn i min famn. Sen försvann ångern och han lägger all skuld på mig. Men säger ändå att han tar ansvar för sina handlingar. Men gör han det om han tycker att det är mitt fel att han var otrogen? Han säger att han har lärt sig av sina misstag. Men kan man göra fem misstag utan att lära sig och sen helt plötsligt lära sig? Jag tycker faktiskt inte att han visar särskilt mycket ånger. Men försöker förstå honom samtidigt för jag har inte varit en enkel person att leva med. Jag är en person som anser mig själv drömma sanndrömmar. Det har hänt flera gånger och även personer inom familjen har drömt sanndrömmar. Och jag drömde natt efter natt att han var med massa olika tjejer och han nekade alltid, i flera år nekade han och ljög om ALLT. Till sist började jag faktiskt att känna lite tillit till honom eftersom han alltid var så säker på att han aldrig skulle kunna vara med någon annan, att allt handlar om tillit. Sen kom det fram från honom för några månader sedan att han faktiskt hade varit otrogen och allt vändes upp och ner för mig igen.. Och när jag berättar om mina drömmar säger han att det är bullshit, att man inte kan drömma något som händer långt innan det händer. Och nyligen hade jag en dröm att jag fick missfall och några veckor senare fick jag ett missfall. Det tyckte han inte var bullshit. Då så han bara, men det visste vi nästan redan att du skulle få.. Du har ju drömt det . Jag har känt så många gånger att något inte har stämt, redan efter bara några månader in i vårt förhållande. Jag till och med såg hans ansikte vid ett tillfälle vrida på sig så att han såg ut som en helt annan människa. Men jag vägrade att lyssna på min intuition. Han fick mig att inte lyssna på den, att känna mig galen. Som två personer. Så känns det fortfarande. Men vad gör man? Har känt denna personen i över 13 år och jag älskar honom innerligt. Jag ha3 försökt att lämna honom många gånger men klarar aldrig av det. Trots att jag vet att det är det bästa. Han lämnade mig en gång efter 1 år tillsammans men kom tillbaka till mig och så förlåt och att han inte kunde leva utan mig, att det inte finns någon som mig. Ändå gick han och låg med tre tjejer till i detta förhållandet och påstår nu att det är mitt fel och att jag ska visa honom kärlek. Jag lämnade honom en gång för någon månad sedan och då var vi separerade i 1 vecka ungefär. Den veckan gick han ut och festade två gånger och fick 4 nya tjejkompisar på Facebook. Han säger att han absolut inte har gjort något med dem och att han till och med kan skriva till dem så får jag se själv. Men han har blockerat mig på Facebook gör att jag alltid stalkade honom och jag har nu tagit bort min fb pga Det, att jag alltid kollar honom och det gör ont i mig varje gång han får en ny vänskap och det är alltid tjejer. Han blev ju vän med en tjej på morgonen en gång efter en festkväll. F4ågade honom direkt vem det var och han blev irriterad och så att det bara är en vän och att jag alltid kollar honom och att det inte är förbjudet att skaffa nya vänner. Senare fick jag reda på att de hade kyssts och att han ville mer men hon sa nej för hon tyckte det kändes konstigt. Han hade sagt att det var slut mellan oss men att vi bodde tillsammans. Vi hade inte sagt att det var slut, men han tog det som det eftersom det kändes som det. Så här han sagt och gjort många gånger. Just nu använder han inte din förlovningsring eftersom han inte tycker att det känns som att vi är ett par. Han säger att jag bara vill att han ska använda den för att alla andra ska se att han är upptagen. Och just Det, han har ändrat lösen på sin mobil också så att jag inte kan gå in och snoka. Han gjorde det för min skull så han. Och Ja, jag kunde gå in och snoka då och då men tycker i te att han löser något med att göra så. Han gör det snarare värre för mig. Fast jag kan erkänna att det känns skönare för mig att inte titta till honom konstant. Men det är min uppgift att avgöra Det, inte hans.

Och han sa också som förklaring till badoo, "varför ska jag ta bort den bara för att jag är i ett förhållande? Jag väljer själv vad jag gör med mitt liv".

Fast det har man väl uppnått så fort man kommit över krisen och läkt? När man kommit till nyorienteringsfasen? Sen kan jag iof tänka mig att förlåtelse kan påskynda processen, men samtidigt kan det ju också vara skadligt om man förlåter för tidigt bara för att det är något man "bör" göra.

Jag tror att känslorna (ilskan, sorgen, bitterheten, etc) måste få ha den tid de behöver, de är en nödvändig del i reaktionsfasen och bör nog inte stressas igenom eller tryckas ner bara för att det är känslor som inte riktigt stämmer med dagens ideal. Det är ok att vara arg, det är ok att vara bitter, det är ok att vara ledsen. Risken finns att om man förtränger känslor och kapslar in dem så ligger de bara och blir infekterade och kan komma fram senare på rätt märkliga sätt långt senare. Jag tror att förtränga känslor kan göra mer skada än nytta.

Jag menar inte att man inte ska förlåta, det mår man nog absolut bäst av, jag säger bara att det inte är något man ska tvinga sig själv till utan något som bör komma som en naturlig del av processen, eller inte komma alls, huvudsaken är att man går framåt i sin process och inte fastnar.