Anonym (Carl)

Äldre 5 Jun 12:34

127 svar

Livet efter en otrohetsaffär. Hur går det för er som beslutade att fortsätta?

Vi bestämde oss för att fortsätta vårt liv tillsammans efter det kommit fram att min fru varit otrogen i nästan 9 månader med en nära vän.
Jag tog beslutet att försöka för våra barns skull. Otroheten ligger ett tag tillbaka i tiden och vi hade inga barn.
Det är nu över två år sedan det kom fram och jag skulle vilja höra hur det gått för er andra som mot alla odds orkade fortsätta tillsammans.

Hur är ert förhållande idag?
Litar du på din partner?
Hämnades du genom att ha en affär själv?
separerade ni tillfälligt eller bodde ni ihop hela tiden?
Om ni har barn. Hur mår dom nu?
Älskar du fortfarande din partner?
Hur ser ni på framtiden?

Vore väldigt tacksam om någon kunde skriva något som peppar upp? Ibland känns det bara så svart fortfarande och jag kan bli så arg ibland då jag känner mig bestulen på mitt liv och mina egna beslut.
Jag kommer aldrig att förlåta! Går det ens att vara tillsammans om man inte kan förlåta alla hemska lögner och beslut som hon tog?

Anonym (Ja, jag är bitter...)

Äldre 13 Jun 13:49

#52

Anonym (qqq) skrev 2017-06-13 12:39:25 följande:

Känner igen mycket av det du skriver, både av mina egna erfarenheter och andras, hur den som är otrogen bygger upp en bubbla av självlögner, allt låter ju så himla bra i deras eget huvud, man vet att man håller på med något vidrigt men man har en bortförklaring för allt, dvs tills man blir påkommen och alla bekväma förklaringar ska sättas på prov och visar sig vara totalt värdelösa. Ta till exempel vanlig förklaring som "det var bara sex, det betydde inget"... för den som är otrogen låter det säkert rationellt att separera känslor och sex, om man enbart ser till sina egna känslor och vad sexet betyder enbart för en själv.... men för personens partner fungerar den där förklaringen inte alls .

Min dåvarande partner gjorde likadant, hon hade planerat allt så bra, hade en förklaring för allt, sen kom verkligheten ikapp och bubblan sprack och ingenting av det hon intalat sig själv stämde, helt plötsligt blev ju allt verkligt och fick riktiga konsekvenser som hon inte hade någon kontroll över, inte bara fiktiva scenarier som hon själv i sin fantasi kunde kontrollera. Helt plötsligt var vårt förhållande över, på riktigt, huset skulle säljas på riktigt, och vi båda skulle mista halva tiden med barnen på riktigt, det blev nog ett ganska tufft uppvaknande.

Känner också igen känslan av att förhållandet känns nersmutsat efter en otrohet, det som tidigare var något rent och unikt, något man enbart delade med sin partner känns efter otroheten som något smutsigt och begagnat, allt kanske fungerar och man kan tom älska varandra men den där unika känslan, att man delade något unikt med sin partner som bara gällde båda två är borta efter att någon annan klampat omkring där.

Det är nog naturligt att försöka förstå varför, men jag tror aldrig man kommer till någon bra förklaring, förklaringen är egentligen ganska enkel, det blev så för att din partner vill det, för att din partner valde det. Men den förklaringen är alldeles för enkel och krass, man försöker hitta en djupare mening, man vill bara inte tro att ens partner kan ha gjort så mycket skada för något så banalt

Tänk att vi är så många med samma bagage, samma tänk, samma känslor, samma frågor till både sej själv och till sin partner.

Många gånger undrar jag varför detta skulle hända just oss. Jag hade haft det ganska jobbigt en tid. Flera nära anhöriga hade dött inom två år. Själv hade jag skådat mej, var alltså sjukskriven under denna tid allt hände. Var va min man under denna tid? Blir så arg bara jag tänker på det. Inte hos mej och gav mej styrka!! Var det för han ville fly från allt det tråkiga och jobbiga hemma?

Om jag ska vara ärlig så tror jag vårt äktenskap går på konstgjord andning. Vill så gärna få det att fungera. Men hur ska man kunna det?? När man går med så mycket känsla av svek. Det gör verkligen ont i hela kroppen, bara jag tänker på vad som hänt i vårt liv. Man vet att man måste glömma och förlåta. Ställer samma fråga som TS. Hur gör man?

Anonym (qqq)

Äldre 13 Jun 14:10

#53

Anonym (Ja, jag är bitter...) skrev 2017-06-13 13:49:21 följande:

Tänk att vi är så många med samma bagage, samma tänk, samma känslor, samma frågor till både sej själv och till sin partner.

Många gånger undrar jag varför detta skulle hända just oss. Jag hade haft det ganska jobbigt en tid. Flera nära anhöriga hade dött inom två år. Själv hade jag skådat mej, var alltså sjukskriven under denna tid allt hände. Var va min man under denna tid? Blir så arg bara jag tänker på det. Inte hos mej och gav mej styrka!! Var det för han ville fly från allt det tråkiga och jobbiga hemma?

Om jag ska vara ärlig så tror jag vårt äktenskap går på konstgjord andning. Vill så gärna få det att fungera. Men hur ska man kunna det?? När man går med så mycket känsla av svek. Det gör verkligen ont i hela kroppen, bara jag tänker på vad som hänt i vårt liv. Man vet att man måste glömma och förlåta. Ställer samma fråga som TS. Hur gör man?

Skillnaden är väl att jag valde att göra mig av med mitt bagage (min partner), vilket gjorde det enklare för mig att släppa allt, slippa gå omkring och fundera på varför, slippa oroa mig. Jag insåg helt enkelt att hon inte var någon jag ville dela mitt liv med, mer än så behövde jag inte veta. Något år senare träffade jag en ny kvinna och insåg då hur inkompatibla jag om min tidigare partner egentligen hade blivit.

Nu är jag inte riktigt rätt person att svara på hur man ska göra för att få det att få det att fungera eftersom jag valde den lätta vägen och gick. Men jag tror rent generellt inte lösningen är att glömma för glömmer gör man aldrig, jag inte heller man ska försöka lappa ihop förhållande, dvs få den att leva vidare som den var fast lite kantstött. Jag tror att lösningen snarare går ut på att inse att det gamla förhållandet är dött för evigt och den partner man trodde man kände inte längre finns, istället bygger man upp ett nytt förhållande från grunden men den "nya" partnern man förr eller senare kommer underfund med att man anser att ens partner är.

Jag tror att alla dessa frågor om varför är en del i att försöka göra om den bild man hade av sin partner som inte visade sig stämma till någon ny bild som man sen ska försöka för hålla sig till känslomässigt. En hel del av frågorna kring varför kretsar ju egentligen kring "hur fan kunde personen göra så?", "Hur tänkte personen?" , "Vad kände personen?" och det tycker iaf jag handlar om att man försöker bygga sig en ny bild av sin partner för att se om den här "nya" personen är någon man kan älska och dela sitt liv med.

Anonym (qqq)

Äldre 13 Jun 14:33

#54

Anonym (Carl) skrev 2017-06-13 13:05:31 följande:

Nä men precis! I vårt fall så blev hon som en annan människa under sin otrohet och lade allt på mig! När jag krävde en förklaring till hennes beteende så var det "mycket på jobbet" Helt sjukt genomskinligt såklart, men jag gick på det.
Träffa bästa tjejväninnan och oplanerade händelser hände också väldigt ofta.
Att att jag mådde dåligt över nåt fick jag försöka reda ut själv!

Det fanns alltid nån ursäkt och när jag började ifrågasätta det när det blev ännu värre som t ex att hon skulle ut och ta en öl tre dagar i veckan trots att hon dessutom jobbat övertid i flera veckor så kom hennes ilska fram - som också blev mitt fel.. Hur jag än gjorde så vände hon allt mot mig.

De svar som man fått som förklaring är "jag vet inte" "kommer inte ihåg" "jag ångrar mig". "Jag förstår inte hur jag kunde" osv..
Svar som egentligen inte säger ett skit.

Alltså, nu är det ju helt och hållet upp till dig att avgöra hur du vill fortsätta. Men jag tycker jag ser en enorm skillnad på hur din partner hanterar situationen med hur till exempel "Ja, jag är bitters" partner hanterar det.

Din partner hanterar det som min gjorde, ångrar inget, står inte för något och skyller allt på dig. Och där skulle jag vilja påstå att det är ganska kört, Jag tycker att stå för sina handlingar, inte skylla ifrån sig, visa genuin ånger är ett måste för att man öht ska överväga ge förhållandet en andra chans. Vad är poängen med att ge en människa som sårat och förnedrat dig djup men som sen inte ens ångrar något, inte ens kan stå för sitt agerande och skyller allt på den hon trasat sönder? Vill man verkligen leva med en sån människa? Hon ger ju inte dig något incitament för att ge henne en andra chans... är du säker på att hon öht vill det? Många orkar ju inte själva ta steget och avsluta förhållandet själva utan försöker istället straffa sig ur förhållandet och få sin partner att ta steget, kan det vara något sånt? Vad säger hon själv?

Faktum är att det var anledningen till att jag valde att gå, ett misstag hade jag kanske kunnat förlåta om personen hade visat verklig ånger och kunnat stå för allt. Alla kan väl klanta sig, men hur hon hanterade hela situationen hon skapat visade iaf för mig klart och tydligt vilken slags människa hon var, empatilös, kall, feg och oärlig. Det tog ett tag att smälta den bilden, att inse att den jag hade gift mig med inte var den jag såg framför mig, men till slut sjönk det in och valet var faktiskt ganska lätt iaf vad gällde min partner, svårare var det med ungarna, ingen vill väl gå miste om halva tiden med sina barn.

Anonym (Carl) Trådstartaren

Äldre 13 Jun 15:21

#55

Anonym (qqq) skrev 2017-06-13 14:33:23 följande:

Alltså, nu är det ju helt och hållet upp till dig att avgöra hur du vill fortsätta. Men jag tycker jag ser en enorm skillnad på hur din partner hanterar situationen med hur till exempel "Ja, jag är bitters" partner hanterar det.

Din partner hanterar det som min gjorde, ångrar inget, står inte för något och skyller allt på dig. Och där skulle jag vilja påstå att det är ganska kört, Jag tycker att stå för sina handlingar, inte skylla ifrån sig, visa genuin ånger är ett måste för att man öht ska överväga ge förhållandet en andra chans. Vad är poängen med att ge en människa som sårat och förnedrat dig djup men som sen inte ens ångrar något, inte ens kan stå för sitt agerande och skyller allt på den hon trasat sönder? Vill man verkligen leva med en sån människa? Hon ger ju inte dig något incitament för att ge henne en andra chans... är du säker på att hon öht vill det? Många orkar ju inte själva ta steget och avsluta förhållandet själva utan försöker istället straffa sig ur förhållandet och få sin partner att ta steget, kan det vara något sånt? Vad säger hon själv?

Faktum är att det var anledningen till att jag valde att gå, ett misstag hade jag kanske kunnat förlåta om personen hade visat verklig ånger och kunnat stå för allt. Alla kan väl klanta sig, men hur hon hanterade hela situationen hon skapat visade iaf för mig klart och tydligt vilken slags människa hon var, empatilös, kall, feg och oärlig. Det tog ett tag att smälta den bilden, att inse att den jag hade gift mig med inte var den jag såg framför mig, men till slut sjönk det in och valet var faktiskt ganska lätt iaf vad gällde min partner, svårare var det med ungarna, ingen vill väl gå miste om halva tiden med sina barn.

Ja det var så hon hanterade det under sin otrohet. Med min bästa vän dessutom som var den som jag anförtrodde mig till!
Det är så djupa hugg i rygg och mage som fortfarande blöder.

Men det var flera år sedan. Hon är inte så nu. Hon är en totalt annan människa.
Det är bara så svårt att förlåta och gå vidare även om jag vet att det är precis det som jag måste göra. Inte för att dom förtjänar det utan för att jag vill få frid.

Anonym (qqq)

Äldre 13 Jun 16:02

#56

Anonym (Carl) skrev 2017-06-13 15:21:25 följande:

Ja det var så hon hanterade det under sin otrohet. Med min bästa vän dessutom som var den som jag anförtrodde mig till!
Det är så djupa hugg i rygg och mage som fortfarande blöder.

Men det var flera år sedan. Hon är inte så nu. Hon är en totalt annan människa.
Det är bara så svårt att förlåta och gå vidare även om jag vet att det är precis det som jag måste göra. Inte för att dom förtjänar det utan för att jag vill få frid.

Där tog du upp något väldigt viktigt, "Inte för att de förtjänar det utan för att få frid".
Så bra skrivet, det är väl egentligen precis det det slutligen handlar om. När man drar på en gång så kanske man kan säga att man agerar i affekt, av stolthet, principer, osv. Men när man ändå valt att ge det en andra chans och verkligen känt efter så handlar det nog mer om att få frid, att kunna känna att man trivs, att kunna dela sitt liv med någon för att det lyfter en, får en att må bra, inte av pliktkänsla. Mer än så tycker jag inget man kan begära av en människa, ta inget beslut på en gång, låt känslorna svalna, känn efter kom fram till ett beslut som du sen inte kommer ångra.

Kan det inte vara så att sättet hon agerade på under er kris påverkade ditt sätt att se på henne, påverkade den bild du fick av henne, vem hon blev för dig? Och att det gjort att dina känslor för henne svalnat? Dvs du älskar den hon var innan otroheten men inte den hon blev efter? Att minnet av hennes agerande då sitter kvar och påverkar hur du ser på henne?

Så var det iaf för mig, den jag gifte mig med var någon jag älskade och respekterade, när hon var otrogen så spräckte det delvis min bild av henne, ok hon var inte så ärlig som jag trodde hon var och hon var kapabel att svika och ljuga, men det kändes ändå mänskligt på något sätt. Hur hon sen hanterade situationen var det som verkligen förändrade min bild av henne permanent.

PeterGB3G

Äldre 13 Jun 17:09

#57

Den svikna partnern vill ofta ha svar på tre frågor:

1. Varför gjorde du detta?
2. Ångrar du dig?
3. När tänker du be om ursäkt?

Tyvärr blir ofta svaren från den otrogne:

1. Vet inte
2. Nej
3. Aldrig

Svaren som den otrogne vill ha är:

1. Vet inte vad som flög i mig, jag var förvirrad och berusad. Dessutom blev jag lite lurad in på det hela.

2. Ja, jag ångrar mig djupt av hela mitt hjärta. Jag fattar inte hur jag kunde vara så dum och riskera allt fint vi har tillsammans. Det var helt meningslöst och gav mig ingenting. Jag sökte spänning eller nåt, men det var egentligen inom mig själv det fattades nåt som jag jagade.

3. Nu med en gång. Jag ber ödmjukast och djupast om din förlåtelse, jag vill att vi ska fortsätta tillsammans och jag kommer göra allt för att du ska lita på mig och för att det ska bli bra mellan oss.

Anonym (Carl) skrev 2017-06-13 15:21:25 följande:

Det är bara så svårt att förlåta och gå vidare även om jag vet att det är precis det som jag måste göra. Inte för att dom förtjänar det utan för att jag vill få frid.

Exakt, gör det för din egen del.

Efter den arga fasen kommer förlåtelsen. Det är svårt, men går att klara. Sen kommer det svåraste. Att bygga upp förtroendet för partnern igen. Det finns metoder för det, och en del påstår sig ha klarat det. Själv är jag osäker på om det nånsin går att reparera till 100%.

Man kan se en avslöjad otrohetsaffär som som ett knivhugg. Först blöder det och gör ont när det läker. Sen blir det ett ärr. Som finns kvar för alltid, men som inte längre gör ont. I bästa fall.

"Jag förväntar mig inte att du ska hålla med, inte ens att du ska förstå"

Anonym (Kärlek)

Äldre 13 Jun 17:36

#58

Anonym (Carl) skrev 2017-06-05 12:34:21 följande:

Vi bestämde oss för att fortsätta vårt liv tillsammans efter det kommit fram att min fru varit otrogen i nästan 9 månader med en nära vän.

Jag tog beslutet att försöka för våra barns skull. Otroheten ligger ett tag tillbaka i tiden och vi hade inga barn.

Det är nu över två år sedan det kom fram och jag skulle vilja höra hur det gått för er andra som mot alla odds orkade fortsätta tillsammans.

Hur är ert förhållande idag?

Litar du på din partner?

Hämnades du genom att ha en affär själv?

separerade ni tillfälligt eller bodde ni ihop hela tiden?

Om ni har barn. Hur mår dom nu?

Älskar du fortfarande din partner?

Hur ser ni på framtiden?

Vore väldigt tacksam om någon kunde skriva något som peppar upp? Ibland känns det bara så svart fortfarande och jag kan bli så arg ibland då jag känner mig bestulen på mitt liv och mina egna beslut.

Jag kommer aldrig att förlåta! Går det ens att vara tillsammans om man inte kan förlåta alla hemska lögner och beslut som hon tog?

Jag är lite i samma situation som dig. Min kille var otrogen med fem andra tjejer och det pga att jag var som jag var. Jag var en mycket svartsjuk och kontrollerande människa och han valde att vara otrogen istället för att lämna mig. För han kunde inte lämna mig, han älskade mig för mycket. Och är man en människa så kan man ibland, eller ofta göra misstag. Det har varit en otrolig kamp för mig och är fortfarande inne och kämpar för allt. Jag visade inte mycket kärlek heller och har gjort så mycket skit som jag känner att jag får tillbaka till mig nu. Det som hjälper mig är att leva och tänka i kärlek. Jag älskar honom fortfarande av hela mitt hjärta. Och det är klart att man kan älska någon fastän man har blivit sårad. Man behöver inte älska allt en person gör, men man kan fortfarande älska personen. Just för att personen bara finns till helt enkelt. Att känna och att leva i kärlek ger en så mycket mer än att leva i det förflutna och att tänka destruktivt. Det är egot som kommer in hela tiden och förstör. Din fru gjorde ett misstag, men du äger inte henne. Du älskar henne, men hon är inte din att äga. Att förlåta leder till kärlek. Dåtid finns inte, framtiden finns inte. Det finns bara här och nu. Och här och nu älskar du henne. Det går att förlåta. Det går att gå vidare. Och det går att älska. Vi lever i ett samhälle, eller värld, där egot har en stor makt. Vem är du? Lever du efter samhällets normer eller lever du efter ditt hjärta? Du är inte din hjärna eller din kropp. Du är du. Unik. Du är din själ. Vad säger din själ till dig? Min själ viskar till mig, ibland skriker den, att jag ska leva här och nu och i kärlek. Att jag ska glömma mitt ego och bara älska och förlåta. Jag förlät min kille direkt efter att han hade berättat för mig om otroheterna, och jag kan vara ärlig och säga till dig att jag har aldrig mått så bra som då. Det kändes så mäktigt att leva i kärleken. Det var en otrolig upplevelse och jag grät av lycka. Jag kände mig fri. Du ska inte förlåta för hennes skull, utan för din egen. Rensa dina tankar, tänk Kärlek, var Kärlek, agera med kärlek. Allt du gör ska vara av kärlek. Det har eller är inte lätt alltid och alla har sina upp och nedgångar. Men varje gång du tänker negativt, bara känn in din känsla, acceptera den och sen släpp den. Gå vidare för din skull, inte för hennes. När du lever i balans med din själ och ditt hjärta så blir det negativa lättare att hantera.

Anonym (qqq)

Äldre 13 Jun 17:54

#59

PeterGB3G skrev 2017-06-13 17:09:08 följande:

Den svikna partnern vill ofta ha svar på tre frågor:

1. Varför gjorde du detta?
2. Ångrar du dig?
3. När tänker du be om ursäkt?

Tyvärr blir ofta svaren från den otrogne:

1. Vet inte
2. Nej
3. Aldrig

Svaren som den otrogne vill ha är:

1. Vet inte vad som flög i mig, jag var förvirrad och berusad. Dessutom blev jag lite lurad in på det hela.

2. Ja, jag ångrar mig djupt av hela mitt hjärta. Jag fattar inte hur jag kunde vara så dum och riskera allt fint vi har tillsammans. Det var helt meningslöst och gav mig ingenting. Jag sökte spänning eller nåt, men det var egentligen inom mig själv det fattades nåt som jag jagade.

3. Nu med en gång. Jag ber ödmjukast och djupast om din förlåtelse, jag vill att vi ska fortsätta tillsammans och jag kommer göra allt för att du ska lita på mig och för att det ska bli bra mellan oss.

Exakt, gör det för din egen del.

Efter den arga fasen kommer förlåtelsen. Det är svårt, men går att klara. Sen kommer det svåraste. Att bygga upp förtroendet för partnern igen. Det finns metoder för det, och en del påstår sig ha klarat det. Själv är jag osäker på om det nånsin går att reparera till 100%.

Man kan se en avslöjad otrohetsaffär som som ett knivhugg. Först blöder det och gör ont när det läker. Sen blir det ett ärr. Som finns kvar för alltid, men som inte längre gör ont. I bästa fall.

Njae, efter den arga fasen (reaktionsfasen) kommer bearbetning (det är här alla frågor kommer) efter det kommer (nyorienteringsfasen), det är här man möjligen får förståelse för det som skett men inte nödvändigtvis förlåtelse.

sv.wikipedia.org/wiki/Psykisk_kris

Faktum är att nästan ingen förlåter själva handlingen, man får kanske bättre förståelse för det och hittar kanske vägar runt det, men förlåter sveket är det nog väldigt få som gör.

PeterGB3G

Äldre 13 Jun 18:06

#60

Anonym (qqq) skrev 2017-06-13 17:54:04 följande:

Njae, efter den arga fasen (reaktionsfasen) kommer bearbetning (det är här alla frågor kommer) efter det kommer (nyorienteringsfasen), det är här man möjligen får förståelse för det som skett men inte nödvändigtvis förlåtelse.

sv.wikipedia.org/wiki/Psykisk_kris

Faktum är att nästan ingen förlåter själva handlingen, man får kanske bättre förståelse för det och hittar kanske vägar runt det, men förlåter sveket är det nog väldigt få som gör.

Finns flera sätta att se det. Psykisk kris är inte specifikt för otrohet.

images.goasksuzie.com//2016/08/question_three_main_image.jpg

"Jag förväntar mig inte att du ska hålla med, inte ens att du ska förstå"

Anonym (qqq)

Äldre 13 Jun 18:09

#61

PeterGB3G skrev 2017-06-13 18:06:07 följande:

Finns flera sätta att se det. Psykisk kris är inte specifikt för otrohet.

images.goasksuzie.com//2016/08/question_three_main_image.jpg

Japp, vissa tar det med en klackspark, det beror kanske på vilket inställning man har till det från början, men jag misstänker att iaf Carl hamnade i kris.

Livet efter en otrohetsaffär. Hur går det för er som beslutade att fortsätta?

INNEHÅLL