Carl,
Jag har inte läst igenom hela din tråd men jag kan kort svara på din initiala fråga.
Jag har varit tillsammans med min fru i över 20 år nu. För lite drygt 10 år sedan hamnade vi i en ganska djup kris. Av olika anledningar, karriärval, familjeangelägenheter m.m., så började vår relation spricka. Jag var fullt upptagen med mitt arbete och hon kände sig nog allmänt övergiven, när en kollega snabbt stod redo med en axel för henne att gråta mot. Kort sagt, axeln byttes mot ***** och en period av ljug svek och otrohet började.
Jag flyttade ganska långt bort pga mitt jobb och efter fyra fem månader delade vi upp vårt hem, ytterligare några månader senare träffades vi och skrev på skilsmässopapperna (fast vi skickade aldrig in dem).
Under hela tiden hade jag en stark känsla av att vi var inne på helt fel spår och försökte få henne att inse vad som höll på att hända, men det var ganska fruktlöst.
I samband med att vi skrev papperna så fattade jag slutligen ett beslut, att nu är det nog och bestämde mig för att lägga förhållandet bakom mig och satsa på mitt eget liv, vilket jag gjorde. Flyttade till schysst lägenhet, köpte Porsche och hela faderullan. Nästan lite patetiskt men på något sätt var jag tvungen att börja om. Dejtade en del men hittade aldrig något allvarligt.
Plötsligt, några veckor innan jul, ringde telefonen. Hon ville tydligen bara prata om lite ditt och datt, men det slutade dock i att vi bestämde oss för att träffas över en fika när jag skulle hem över jul, dessutom hade vi fortfarande skilsmässopapperna som skulle skickas. Det ena ledde till det andra och istället för att skicka in papperna så började vi prata igenom allt som hänt och överväga om vi kanske inte skulle försöka lappa ihop vår relation istället.
Jag ställde upp ett antal krav. Bryta helt med sitt jobb, flytta till där jag bodde, total transparens i allt som hänt och svara på alla frågor jag hade, en telefon, ett mailkonto vilka jag hade full tillgång till m.m. Alltså alla kort på bordet. Hon accepterade allt och gjorde precis som jag önskade. Det var mycket prat, mycket tjat från min sida, det var inte lätt. Men efterhand så byggde vi upp tilliten och förtroendet. Mitt från början ganska stora kontrollbehov minskade i takt med det. Naturligtvis kollar jag inte hennes telefon eller Mail längre, vi litar på varandra och vi undanhåller inte heller något.
Nu lever vi i oerhört harmoniskt förhållande med två barn. Vi somnar lyckligt tillsammans och vi vaknar likadant. Våra vänner och arbetskamrater tar ofta upp vårt förhållande som exempel på respekt och kärlek när sådant kommer på tal.
Så visst går det. Men det har inte varit lätt, det finns oerhört mycket mer detaljer som har betydelse men kan inte ta med allt här. Nyckelfaktorerna tror jag är, för det första den grundläggande viljan från båda att få det att fungera, den initiala transparensen för att bygga upp förtroendet igen, att prat mycket och länge, det ska tjatas och malas, man måste bara igenom det. Sedan måste man nog nå en brytpunkt där man har tjatat nog då man bestämmer sig för att lägga allt som hänt bakom sig och se framåt istället. Men det är den bedragna/e som bestämmer det och det måste få komma naturligt. Sedan bygger allt naturligtvis på ärlighet och att det inte blir en massa återfall eller kontakter som döljs m.m. Börjar det gå åt det hållet så bryts allt ner igen, och det går inte att bygga upp hur många gånger som helst.
Som avslut skulle jag nog vilja säga att jag inte skulle vilja ha något av detta ogjort, det har format oss och vårt förhållande till vad det är idag.
/C
