Anonym (Ja, jag är bitter...) skrev 2017-06-13 08:22:42 följande:
Säger som dej. Hade jag vetat allt som jag vet idag. . Då borde jag gått därifrån direkt. Men älskar honom fortfarande. Sen när mina dippar kommer då är han inte värd mycket. Jag blir arg, anklagande, bitter. Det går längre och längre imellen, men det ligger å pyr långt där inne. Kommer aldrig kunna förlåta honom helt.
Han är otroligt åmger full. Affären var som att leva i en bubbla enligt honom. Degen jag avslöjade det hela, å jag stack hål på den. Då kände han det som jag öppnade en lucka i golvet. Han hamnade i fritt fall. Han har efter den dagen bedyrat och visat sin kärlek konstant och envist för mej. Han hade enligt honom aldrig en tanke att lämna mej. Men ändå räcker inte detta för mej. Det han gjort är gjort. Kommer aldrig kunna bli som förut. Brukar säga att vårt liv ihop var värt tempel, där ingen hade tillträde, förutom vi. Där har HON klvit omkring på smutsat ner. Så äckligt!
Vet att han känner väldiga skuldkänslor också, även han känner stor sorg. Han kan fortfarande inte förstå att han kunde vara otrogen. Där är jag iskall. Brukar säga att man har väl ett val? Ingen tvingade dej väl att gå till henne. Vi hade ett bra sexliv ihop, så det var inte saknaden av det heller.
Kommer aldrig fatta varför, han själv kan inte heller ge ett vettigt svar.
Känner igen mycket av det du skriver, både av mina egna erfarenheter och andras, hur den som är otrogen bygger upp en bubbla av självlögner, allt låter ju så himla bra i deras eget huvud, man vet att man håller på med något vidrigt men man har en bortförklaring för allt, dvs tills man blir påkommen och alla bekväma förklaringar ska sättas på prov och visar sig vara totalt värdelösa. Ta till exempel vanlig förklaring som "det var bara sex, det betydde inget"... för den som är otrogen låter det säkert rationellt att separera känslor och sex, om man enbart ser till sina egna känslor och vad sexet betyder enbart för en själv.... men för personens partner fungerar den där förklaringen inte alls .
Min dåvarande partner gjorde likadant, hon hade planerat allt så bra, hade en förklaring för allt, sen kom verkligheten ikapp och bubblan sprack och ingenting av det hon intalat sig själv stämde, helt plötsligt blev ju allt verkligt och fick riktiga konsekvenser som hon inte hade någon kontroll över, inte bara fiktiva scenarier som hon själv i sin fantasi kunde kontrollera. Helt plötsligt var vårt förhållande över, på riktigt, huset skulle säljas på riktigt, och vi båda skulle mista halva tiden med barnen på riktigt, det blev nog ett ganska tufft uppvaknande.
Känner också igen känslan av att förhållandet känns nersmutsat efter en otrohet, det som tidigare var något rent och unikt, något man enbart delade med sin partner känns efter otroheten som något smutsigt och begagnat, allt kanske fungerar och man kan tom älska varandra men den där unika känslan, att man delade något unikt med sin partner som bara gällde båda två är borta efter att någon annan klampat omkring där.
Det är nog naturligt att försöka förstå varför, men jag tror aldrig man kommer till någon bra förklaring, förklaringen är egentligen ganska enkel, det blev så för att din partner vill det, för att din partner valde det. Men den förklaringen är alldeles för enkel och krass, man försöker hitta en djupare mening, man vill bara inte tro att ens partner kan ha gjort så mycket skada för något så banalt
