Anonym (Carl)

Äldre 5 Jun 12:34

127 svar

Livet efter en otrohetsaffär. Hur går det för er som beslutade att fortsätta?

Vi bestämde oss för att fortsätta vårt liv tillsammans efter det kommit fram att min fru varit otrogen i nästan 9 månader med en nära vän.
Jag tog beslutet att försöka för våra barns skull. Otroheten ligger ett tag tillbaka i tiden och vi hade inga barn.
Det är nu över två år sedan det kom fram och jag skulle vilja höra hur det gått för er andra som mot alla odds orkade fortsätta tillsammans.

Hur är ert förhållande idag?
Litar du på din partner?
Hämnades du genom att ha en affär själv?
separerade ni tillfälligt eller bodde ni ihop hela tiden?
Om ni har barn. Hur mår dom nu?
Älskar du fortfarande din partner?
Hur ser ni på framtiden?

Vore väldigt tacksam om någon kunde skriva något som peppar upp? Ibland känns det bara så svart fortfarande och jag kan bli så arg ibland då jag känner mig bestulen på mitt liv och mina egna beslut.
Jag kommer aldrig att förlåta! Går det ens att vara tillsammans om man inte kan förlåta alla hemska lögner och beslut som hon tog?

Anonym (Carl) Trådstartaren

Äldre 7 Jun 07:47

#10

Anonym (Samma sits) skrev 2017-06-05 20:33:45 följande:

Jag tänker varje dag och undrar om jag verkligen gjort rätt som stannat. Det känns som om jag kommer få sota för det... Samtidigt så blir åtminstone barnen äldre och kanske mer redo för en separation.. Dock så är det väldigt svårt att försöka jobba på och förbättra förhållandet när man har dessa tankar.

Exakt så tänker jag också! Även om min fru nu är totala motsatsen till den hon var tidigare. Vi har en mycket ärligare kommunikation med varandra idag och egentligen så litar jag mer på henne än tidigare. Men, jag vet ju vad hon gjort. Jag vet vilka beslut hon tog trots att hon visste hur det skulle krossa!
Idag är det bra men vad händer om det nu skulle dyka upp nån kille i framtiden igen? Vilka kugghjul triggas igång då i hennes huvud? Hon säger att hon aldrig kommer att ljuga för mig igen och om det mot all förmodan sker igen så kommer hon att vara ärlig!
Det låter ju bra men jag vet nu att jag aldrig kommer att lita på det på riktigt och det är väldigt ledsamt!

Anonym (Carl) Trådstartaren

Äldre 7 Jun 07:52

#11

Anonym (Grundlurad) skrev 2017-06-05 17:27:14 följande:

Vi försökte. Han var otrogen med en kollega i 4 år! Jag var villig att fortsätta och laga äktenskapet. Det gick rätt så bra i 6 månader. Visst sjukt jobbigt. Otrolig ångest och massor av dippar. Men han fanns konstant där för mig. Gjorde alla rätt för att kunna rädda oss. Han la korten på bordet. Han visade på alla sätt och vis att han ville fortsätta leva med mig och våra barn. Han lyssnade och lyssnade igen på mig. Svarade på alla frågor. Jag trodde honom! Jag såg själv när han skrev mail till henne och förklarade att han han vill leva med mig. Att han inte längre skulle ha någon kontakt med henne och därför avslutade deras hemliga mailkonto. Jag fick tillgång till hans telefon och dator. Kollade dem regelbundet men såg inte något misstänkt. Började vaggas in i en känsla att det skulle gå bra. Började ta ett litet litet steg mot att lita på honom igen.

Men nej då. Han hade fortsatt kontakt med henne. Både på telefon och på mail. Han hade ringt henne innan han skrev det avslutande mailet och förklarat vad han skulle göra och redan skapat ett nytt konto som de kunde fortsätta maila på. Han rensade telefonen på all historik både på samtal och mail. Helt sjukt!

Inte något svar du sökte efter men jag vill varna så många som möjligt. Var inte lika naiv som jag Lita ALDRIG på någon som bedragit dig. De är mästare på att manipulera och ljuga.

Jag kommer ihåg din historia och jag tycker väldigt synd om dig. Du fick många råd då om att om man var så kall att man kunde ha ett förhållande i 4 år bakom ryggen så skulle det aldrig bli bättre. Du ville eller orkade inte ta in det. Jag förstår det. Man vill ju så gärna tro och lita på en människa man delat livet med så länge.
Det dom gjort mot dig är hemskt. Jag blir ledsen när jag läser hur han behandlat dig. Hoppas du inte förlorat hoppet om kärleken trots alla svek!
Tro det eller ej så finns det väldigt bra killar där ute! Killar som ser upp till sin kvinna och är stolta över dom och aldrig frivilligt skulle kunna såra dom.

Anonym (Carl) Trådstartaren

Äldre 8 Jun 07:19

#19

Anonym (qqq) skrev 2017-06-05 17:03:00 följande:

Ja det går säkert om man är väldigt svag och inte har någon stolthet och går med på att vara någons tamhund, i annat fall så reser man sig och drar.

Jag tror att alla, inklusive mig själv, resonerade så innan man själv blir utsatt!
Sen när man är där och ser hur livet som man kände det brakar ihop som ett korthus så vill man bara i förvirrningen hålla i någon och få tröst!

Jag tycker att om man har ett i övrigt bra liv och framförallt barn är skyldig dem att ge det lite tid. Förutsatt att det inte är någon form av våld inblandat naturligtvis.

Anonym (Carl) Trådstartaren

Äldre 9 Jun 08:48

#23

Anonym (Man40) skrev 2017-06-09 08:14:53 följande:

Ja, det är inte min avsikt att verka negativ. Snarare realist.

Det finns en övertro på att den romantiska kärleken ska vara för evigt och lösa alla problem. Så är det ju tyvärr inte.

Vi är biomekaniska varelser som styrs av medärvda beteenden. Långa monogama relationer är helt enkelt inte vår grej som varelser.

Naturen och drifterna hjälper oss att skaffa barn och ta hand om dom deras första år, men sedan är det stopp.

Fram till nyligen har samhället stöttat monogama förhållanden, men så är det inte längre. Du kan idag leva ensam, ha bostad, ekonomi, och till och med barn utan att det är skamligt. (Säger inte att vi ska gå tillbaka till nåt annat)

När vår natur får verka fritt, som den får idag, så är det mycket svårt att vara monogam/trogen i längden.

Du har förmodligen rätt i det men det gör ju inte smärtan mindre. Jag trodde ju på henne! Jag litade på henne! Jag trodde hon var bättre än de 80% som ljuger och kränker sin partner!

Anonym (Carl) Trådstartaren

Äldre 9 Jun 09:40

#25

Anonym (Man40) skrev 2017-06-09 09:14:51 följande:

Ja, vi lider alla av detta. "..men inte MIN fru, HON är inte sån". Det är en skyddsmekanism. Och när den brister är fallet enormt långt och hårt, smärtan och shocken intensivare än något annat vi upplevt. Som en kniv i ryggen.

Det går inte över, men det blir bättre. Shocken släpper långsamt och det börjar kännas normalt igen. Frågan är vad du då vill göra. Det finns tre vägar, och dom flesta väljer fel.

1. Skyll allt på partnern. Hen gjorde fel, jag gjorde rätt. Separera och skaffa ny "bättre" partner så ordnar det sig. (Dåligt att göra så här)

2. Förneka biomekaniken. Säg att det bara var en gång, tillfälliga omständigheter gjorde detta, vi låssas som inget och går vidare. (också dåligt)

3. Acceptera att det är sådan här vi är som människor. Det kunde hänt dig också, om du fått chansen. Ta tillfälligt att lära dig något, bli en bättre människa.

Ja det är klart att det lika gärna kunde ha hänt mig! Det kan hända alla och enligt dig så händer det ju tydligen 80% av oss t om.

En otrohet gör ont! Ont så inåt helvete! Tanken att den man älskar frivilligt haft sex med en annan människa bakom ens rygg är hemsk. Men som jag ser det nu är det mänskligt. Man blir attraherad och kåt på en annan människa helt enkelt.
Händer det en gång och om personen som är otrogen bekänner det direkt så tycker jag ( med den kunskap jag nu har lärt mig den hårda vägen) att det egentligen inte betyder så mycket. Jag skulle kunna förlåta en sån sak ganska enkelt.

Det som inte bara gör ont utan direkt krossar dig är om din partner inleder ett förhållande med en annan bakom din rygg! I mitt fall dessutom med en nära vän.
Lögnerna! Det fula spelet! Förändringen och förvandlingen av människan. Det dåliga samvetet de har som de kastar tillbaka som anklagelser till sin förvirrade partner! Det är fruktansvärt!
Att vara så egoistiskt att förnedra sin partner men ändå inte släppa är det värsta för mig. Att stjäla mina egna beslut och låta mig vara på avbytarbänken i flera månader tills hon bestämt sig vem hon ska välja är så jäkla svårt att komma över.

Så din punkt 3. Visst jag accepterar att vi är så här som människor och även jag skulle kunna vara otrogen om jag blev kåt på en kvinna. Men jag skulle aldrig i helvetet klara av att kränka/förnedra och ljuga för den jag levde med så länge.
Då handlar det inte längre om lust och åtrå. Det handlar om vem fan man är som människa! Även om man inte är kär i sin partner längre så kan man väl åtminstone respektera sin partner som människa?

Det kan åtminstone inte jag förlåta.

Anonym (Carl) Trådstartaren

Äldre 13 Jun 07:33

#43

Anonym (Ja, jag är bitter...) skrev 2017-06-13 00:47:49 följande:

Min man var otrogen 1 år. Upptäckte det av en slump årsskiftet 2015. Vi lever fortfarande ihop. Vägen hit har varit jobbig. Av naturliga skäl ville jag veta allt i detalj utav det som hände. Han hade väldigt svårt att berätta, mest för rädslan att jag skulle lämna honom. Denna motvilja med att med olika ursäkter försöka slingra sej med t ex. Jag minns inte, kommer inte ihåg mm mm har gjort att min tillit är borta. Jag som aldrig var svartsjuk innan har blivit det. Den sorg, besvikelse och ilska som fortfarande finns i mej. Vet inte ibland om jag gjorde rätt som stannade kvar. Känner som dej också. Han tog ifrån mej den viktiga samhörigheten. Vi kommer aldrig bli de som varit trogna genom livet. Nä, det är nersmutsat å kommer aldrig bli detsamma.

Barnen är relativt stora. De har tagit det bra. Försökt hålla dem utanför så gott det går. Inga synliga konsekvenser iallafall.

Ja det är nu över två år sedan för mig och fortfarande går det upp och ned.
Ibland får man mardrömmar på nätterna och blir galen av ilska (sorg) när man vaknar och så är flera dagar förstörda.
Egentligen så ska jag väl inte gnälla. Det är ju mitt val och ingen annans att jag stannar. Inom mig så vet jag att jag borde ha lämnat redan för minst ett år sedan men jag kan inte. Det går inte. Jag älskar henne fortfarande lika mycket som jag hatar henne. Hur fan blir man av med sin ilska? Det är ilskan som förstör och som gnager sönder livet.

Hur visar sig din ilska eller din sorg? Visar han dig att han ångrar sig och är en bättre människa idag eller tycker han att du ska lägga ned nu och låta det gamla vara begravt?

Anonym (Carl) Trådstartaren

Äldre 13 Jun 09:02

#46

Anonym (Ja, jag är bitter...) skrev 2017-06-13 08:22:42 följande:

Säger som dej. Hade jag vetat allt som jag vet idag. . Då borde jag gått därifrån direkt. Men älskar honom fortfarande. Sen när mina dippar kommer då är han inte värd mycket. Jag blir arg, anklagande, bitter. Det går längre och längre imellen, men det ligger å pyr långt där inne. Kommer aldrig kunna förlåta honom helt.

Han är otroligt åmger full. Affären var som att leva i en bubbla enligt honom. Degen jag avslöjade det hela, å jag stack hål på den. Då kände han det som jag öppnade en lucka i golvet. Han hamnade i fritt fall. Han har efter den dagen bedyrat och visat sin kärlek konstant och envist för mej. Han hade enligt honom aldrig en tanke att lämna mej. Men ändå räcker inte detta för mej. Det han gjort är gjort. Kommer aldrig kunna bli som förut. Brukar säga att vårt liv ihop var värt tempel, där ingen hade tillträde, förutom vi. Där har HON klvit omkring på smutsat ner. Så äckligt!

Vet att han känner väldiga skuldkänslor också, även han känner stor sorg. Han kan fortfarande inte förstå att han kunde vara otrogen. Där är jag iskall. Brukar säga att man har väl ett val? Ingen tvingade dej väl att gå till henne. Vi hade ett bra sexliv ihop, så det var inte saknaden av det heller.

Kommer aldrig fatta varför, han själv kan inte heller ge ett vettigt svar.

Låter som hos oss. Jag har fått en fantastisk fru. När man tittar tillbaka i backspegeln så tänkte hon ofta först på sig själv. Tog beslut över mitt huvud. Bestämde saker som endast gagnade sig själv och tog mig alltid för given.

Det där är saker som jag idag blir galen på att jag ställde upp på! Hur kunde jag ta allt det där? Jag förstår det inte! Det är obegripligt! Samtidigt så vet jag ju att det är så jäkla meningslöst att vara arg och bitter på saker som man borde ha gjort och sagt. Man kan ju inte vrida tiden tillbaka!
Hon säger så ofta till mig att hon önskade att jag kunde se framåt och leva i nuet och se allt som vi har nu. Det skulle jag också önska och ibland, t om kanske en vecka går det bra. Sen kommer den där ilskan tillbaka lika fort. Det kan vara nåt hon säger som gör att jag får en känsla av att bli tagen för given eller nåt sånt och så börjar det om.

Hur blir man kvitt sin ilska från det förflutna?

Anonym (Carl) Trådstartaren

Äldre 13 Jun 10:32

#48

PeterGB3G skrev 2017-06-13 10:14:02 följande:

Vad hände? Hur vände du den där utvecklingen? Där ligger svaret. NU accepterar du inte detta beteende, alltså BETER hon sig inte längre så. På nåt sätt har du satt en ny standard i relationen och det verkar fungera bra. Du har gjort någonting rätt. Sagt ifrån vad du accepterar och kräver. Se till att hålla denna standard. Ge inte efter och fall tillbaka i ditt undvikande beteende.

Anonym (Carl) skrev 2017-06-13 09:02:27 följande:

Hur blir man kvitt sin ilska från det förflutna?

Genom att leva i nuet och inte i det förflutna. Det är jättesvårt. Se det inte bara som ett arbete med att bearbeta otroheten utan ett arbete för DIG att bli en bättre människa. Det är du som ska få vidare och utvecklas i första hand. Om hon sköter sig och du vill så får hon vara med, men det arbetet du gör för att må bättre handlar om och utgår från dig och inte henne.

Jätteviktigt att lämna det "arga fasen".

www.goasksuzie.com/affair-recovery-101/

tack för dina ord och tack för den mycket läsvärda länken.

Anonym (Carl) Trådstartaren

Äldre 13 Jun 13:05

#51

Anonym (qqq) skrev 2017-06-13 12:39:25 följande:

Känner igen mycket av det du skriver, både av mina egna erfarenheter och andras, hur den som är otrogen bygger upp en bubbla av självlögner, allt låter ju så himla bra i deras eget huvud, man vet att man håller på med något vidrigt men man har en bortförklaring för allt, dvs tills man blir påkommen och alla bekväma förklaringar ska sättas på prov och visar sig vara totalt värdelösa. Ta till exempel vanlig förklaring som "det var bara sex, det betydde inget"... för den som är otrogen låter det säkert rationellt att separera känslor och sex, om man enbart ser till sina egna känslor och vad sexet betyder enbart för en själv.... men för personens partner fungerar den där förklaringen inte alls .

Min dåvarande partner gjorde likadant, hon hade planerat allt så bra, hade en förklaring för allt, sen kom verkligheten ikapp och bubblan sprack och ingenting av det hon intalat sig själv stämde, helt plötsligt blev ju allt verkligt och fick riktiga konsekvenser som hon inte hade någon kontroll över, inte bara fiktiva scenarier som hon själv i sin fantasi kunde kontrollera. Helt plötsligt var vårt förhållande över, på riktigt, huset skulle säljas på riktigt, och vi båda skulle mista halva tiden med barnen på riktigt, det blev nog ett ganska tufft uppvaknande.

Känner också igen känslan av att förhållandet känns nersmutsat efter en otrohet, det som tidigare var något rent och unikt, något man enbart delade med sin partner känns efter otroheten som något smutsigt och begagnat, allt kanske fungerar och man kan tom älska varandra men den där unika känslan, att man delade något unikt med sin partner som bara gällde båda två är borta efter att någon annan klampat omkring där.

Det är nog naturligt att försöka förstå varför, men jag tror aldrig man kommer till någon bra förklaring, förklaringen är egentligen ganska enkel, det blev så för att din partner vill det, för att din partner valde det. Men den förklaringen är alldeles för enkel och krass, man försöker hitta en djupare mening, man vill bara inte tro att ens partner kan ha gjort så mycket skada för något så banalt

Nä men precis! I vårt fall så blev hon som en annan människa under sin otrohet och lade allt på mig! När jag krävde en förklaring till hennes beteende så var det "mycket på jobbet" Helt sjukt genomskinligt såklart, men jag gick på det.
Träffa bästa tjejväninnan och oplanerade händelser hände också väldigt ofta.
Att att jag mådde dåligt över nåt fick jag försöka reda ut själv!

Det fanns alltid nån ursäkt och när jag började ifrågasätta det när det blev ännu värre som t ex att hon skulle ut och ta en öl tre dagar i veckan trots att hon dessutom jobbat övertid i flera veckor så kom hennes ilska fram - som också blev mitt fel.. Hur jag än gjorde så vände hon allt mot mig.

De svar som man fått som förklaring är "jag vet inte" "kommer inte ihåg" "jag ångrar mig". "Jag förstår inte hur jag kunde" osv..
Svar som egentligen inte säger ett skit.

Anonym (Carl) Trådstartaren

Äldre 13 Jun 15:21

#55

Anonym (qqq) skrev 2017-06-13 14:33:23 följande:

Alltså, nu är det ju helt och hållet upp till dig att avgöra hur du vill fortsätta. Men jag tycker jag ser en enorm skillnad på hur din partner hanterar situationen med hur till exempel "Ja, jag är bitters" partner hanterar det.

Din partner hanterar det som min gjorde, ångrar inget, står inte för något och skyller allt på dig. Och där skulle jag vilja påstå att det är ganska kört, Jag tycker att stå för sina handlingar, inte skylla ifrån sig, visa genuin ånger är ett måste för att man öht ska överväga ge förhållandet en andra chans. Vad är poängen med att ge en människa som sårat och förnedrat dig djup men som sen inte ens ångrar något, inte ens kan stå för sitt agerande och skyller allt på den hon trasat sönder? Vill man verkligen leva med en sån människa? Hon ger ju inte dig något incitament för att ge henne en andra chans... är du säker på att hon öht vill det? Många orkar ju inte själva ta steget och avsluta förhållandet själva utan försöker istället straffa sig ur förhållandet och få sin partner att ta steget, kan det vara något sånt? Vad säger hon själv?

Faktum är att det var anledningen till att jag valde att gå, ett misstag hade jag kanske kunnat förlåta om personen hade visat verklig ånger och kunnat stå för allt. Alla kan väl klanta sig, men hur hon hanterade hela situationen hon skapat visade iaf för mig klart och tydligt vilken slags människa hon var, empatilös, kall, feg och oärlig. Det tog ett tag att smälta den bilden, att inse att den jag hade gift mig med inte var den jag såg framför mig, men till slut sjönk det in och valet var faktiskt ganska lätt iaf vad gällde min partner, svårare var det med ungarna, ingen vill väl gå miste om halva tiden med sina barn.

Ja det var så hon hanterade det under sin otrohet. Med min bästa vän dessutom som var den som jag anförtrodde mig till!
Det är så djupa hugg i rygg och mage som fortfarande blöder.

Men det var flera år sedan. Hon är inte så nu. Hon är en totalt annan människa.
Det är bara så svårt att förlåta och gå vidare även om jag vet att det är precis det som jag måste göra. Inte för att dom förtjänar det utan för att jag vill få frid.

Anonym (Carl) Trådstartaren

Äldre 14 Jun 08:39

#65

PeterGB3G skrev 2017-06-13 19:26:00 följande:

Genom att förlåta låter du inte det som har hänt eller den andra personen ha makt över dig själv. Så länge du bär på ilska och hat skadar du bara dig själv.

Jag vet flera fall där par har skiljt sig och den svikna partnern fortfarande är arg, flera år senare. Att skilja sig löser inget om du inte kan förlåta allt. Partnern, handlingen, människan och även dig själv.

Jag ska erkänna att jag varit så otroligt arg. Jag var arg på min fd kompis som hon knullade med. Jag var arg på henne för att hon gick bakom ryggen på mig och jag fullkomligen hatade henne för att hon hanterade situationen så kyligt och behandlade mig så respektlöst.

Jag har funderat mycket på det här ( det är ingen underdrift!!) och den som jag är mest arg på är mig själv! Det är nog egot som ni pratar om. Hur vågade dom göra så här mot MIG liksom! Det är väl tankar som alla bedragna känner? Man tror att ingen annan människa vet hur den här smärtan känns. Jag försöker släppa det och inte ta det så personligt, men det är så jäkla svårt.

Det konstiga är också att livet på många sätt blivit bättre! Jag gillar mig själv som människa bättre idag än jag gjorde tidigare. Jag står upp för mig själv på ett helt annat sätt. Jag kanske inte längre känner samma tillit till min fru men jag älskar henne för att hon från djupet av sitt hjärta bett om förlåtelse och bönat mig om förlåtelse och visar det varje dag genom att visa att hon är en annan bättre människa.
Det är lätt och bekvämt att dra på sig en offerkofta. Jag har burit den och hela tiden haft ett överläge. Jag ska ta av den nu och begrava den. Jag kommer aldrig att komma vidare som människa annars. Det gör inte min fru heller.

Kanske är det för att solen lyser ute nu men jag börjar faktiskt att känna att jag på ett eller annat sätt kommer att fixa det här!
Jag har i alla fall två friska barn! Jag har en fungerande kropp och ett jobb att gå till varje dag som jag dessutom trivs väldigt bra på.

Jag vet också inom mig att även om det nu blir så att jag kommer på att jag inte vill vara tillsammans med henne längre så kommer jag inte att ta det beslutet i affekt! Sen finns det faktiskt fler kvinnor på denna jord! Kanske finns det nån där ute som är menad just för mig?

Anonym (Carl) Trådstartaren

Äldre 14 Jun 11:22

#69

Anonym (Kärlek) skrev 2017-06-14 10:56:48 följande:

Hur går det för dig att visa kärlek för henne? Jag har jättesvårt för det. Min kille var otrogen för att jag var svartsjuk och kontrollerande och inte visade någon kärlek. Nu vill han att jag ska visa all min kärlek men det är jättesvårt efter otroheterna. Och han visar inte heller något för att han vill att jag ska visa något för en gångs skull. Samtidigt som jag vet att jag borde visa mer kärlek så tycker jag ju att han också ska göra det ännu mer nu eftersom han har varit otrogen!

Direkt när otroheten kom fram var det chock! Sen i nån vecka var det tårar och åter tårar och mycket mycket prat mellan oss. Vi visade otroligt mycket kärlek till varandra då. Jag kunde inte få nog av henne och jag ville inte släppa henne av rädsla för att förlora henne.
vi hade sex minst 2 - 3 gånger om dagen i flera veckor. Otroligt intensivt och det bästa sex vi någonsin haft med varandra. Detta alltså under min värsta kris i livet.
Dagarna var fyllda med sorg, ångest, ilska och jag drack mycket alkohol för att klara smärtan. Sedan efter kanske 6-8 månader så gick det in i en annan fas.
Jag blev sorgsen. Jag gick och var ledsen hela tiden och mådde fruktansvärt dåligt. Min fru förvandlades till en grå mus som i stort dagligen fick ta mot min ilska och jag frågade samma frågor gång på gång på gång. Jag visste att jag aldrig skulle få ett svar som skulle få mig att må bättre men jag kunde inte hjälpa det. Jag skrev tyvärr ett mail till hennes forne sexpartner i affekt där jag hånade honom för hans sätt, hans spinkiga lilla lem och att han inte skulle tro att han var något speciellt för det var han inte, samt att jag hatade fanskapen och mer eller mindre skulle köra över fanskapet om jag såg honom igen.
Jag ångrar mig bittert att jag gjorde det men det är inget jag kan göra åt. Hade jag väntat mig nåt svar eller nån förklaring från första början liksom?
Vi besökte psykologer, både tillsammans och ensamma. Min fru grät väldigt ofta och gick in i nån slags depression. Vardagen gick ut på att hålla ut och försöka överleva. Samtidigt älskade jag henne och hon mig med en glöd som var otrolig.

Efter ett år var det samma sak fast alla känslor, både upp och ned hade dämpats med kanske 50%.
Jag började på allvar inse att det hänt mig och att den människa jag sett upp till så mycket och trott på gjort detta. Jag var ledsen och blev orkeslös och fick fortfarande attacker där jag blev arg men det värsta var liksom över.
Jag började för första gången inse att vi kanske inte skulle fixa detta och vår snart 20åriga liv tillsammans skulle vara över.
Ändå älskade jag henne. Nu på ett annat sätt och hon bedyrade dagligen att hon älskade mig. Jag har aldrig känt mig så älskad av henne som efter att hon bekände detta.
Nu år två efter det kom fram. Jag börjar känna som jag beskrev tidigare att jag är på väg in i en annan fas. Jag mår såklart fortfarande jäkligt dåligt men har börjat försöka att tänka lite längre. Det funkar inte att gå och vara arg och känna sig som ett offer hur länge som helst.
Jag visar också mer kärlek till henne än jag gjorde innan detta kom fram. Det livet börjar blekna bort. Jag var en annan människa då och jag vill inte tillbaka till den jag var då. Inte för allt i världen.

Anonym (Carl) Trådstartaren

Äldre 9 Aug 15:00

#99

Jag skulle vilja fråga er alla om en sak som har hänt mig nu här i sommar på semestern. Jag och min fru satt och pratade relativt lugnt om allt som skett. Det var ingen ilska inblandad utan mest en trött sorg över att det kunde bli som det blev. Jag sa precis som det var att jag aldrig kommer att förlåta det dom gjorde och att jag hatar att känna mig så arg i tid och otid över saker och ting som jag inte kan påverka. Ni vet känslan över att känna sig som en åsna eller en pajas. Som en sån där människa som nån klappar på flinten och inte har nån som helst respekt för..
Hon sa att hon önskade att jag själv hittade en kvinna och hade en affär med henne. Hon skulle inte lägga sig i och lovade att ge mig den tid jag behövde för att känna efter och inse att hon är den som jag älskar.

Det känns konstigt detta. Att få gratis frikort från någon som i alla år varit så svartsjuk och kontrollerande. Vet inte hur jag känner för detta eller om det är nåt som jag ens vill göra? Allt är bara så konstigt och annorlunda nu.

Anonym (Carl) Trådstartaren

Äldre 1 Sep 08:56

#108

Anonym (Kvinna40) skrev 2017-08-31 20:38:59 följande:

Hur har det gått för er?

Med risk för att göra dig besviken så funderar jag allt oftare på att vara med andra kvinnor. Jag vill också få uppleva den där spännande känslan igen. Jag skulle t om vilja gå så långt som att säga att jag längtar efter att få känna den igen.

Jag har varit ärlig om det till min fru. Hon säger att det är OK..
Konstigt är bara förnamnet.

Anonym (Carl) Trådstartaren

Äldre 1 Sep 09:34

#110

Anonym (Kvinna40) skrev 2017-09-01 09:18:27 följande:

Jag är inte ett dugg besviken, känner själv likadant ofta.

Särskilt eftersom vårt sexliv aldrig varit särskilt bra, han är inte särskilt bra i sängen. Så det är jävligt orättvist att HAN är den som har haft ett spännande äventyr och bra sex, när JAG är den som aldrig har kommit när vi har haft sex...

Vågar du tala om det för din man? Förresten, vad ska han säga eller göra åt det?
Det finns ju inget värre han kan göra som han redan gjort?

Kan ju säga att i vårt tidigare förhållande innan detta kom fram så var otrohet eller att vara med andra något helt otänkbart. Jag var så säker på att att det var på det sättet för oss båda så jag tittade aldrig åt någon annan. Hon var väldigt svartsjuk på mig och det var så mycket fester och AW och andra roliga saker som jag helt enkelt inte gjorde för att jag prioriterade att vara med henne istället och för att hon inte skulle bli tyst i flera dagar! ( ett sätt att visa missnöje för att jag skulle göra nåt på egen hand). Nu visade det ju sig att det där med trohet och ärlighet mot varandra bara var nåt som gällde mig. Hon krävde trohet men gav tillbaka otrohet och lögner.

Jag struntar i allt sånt där nu. Ja må vara över 40 år men jag har äntligen fått lite självrespekt. Gör vad du själv vill tycker jag. Var ärlig och säg att du vill känna allt det där som han redan gjort och tagit för givet om det är så du känner.

Går han inte med på det? Well? Vad ska han göra?

Anonym (Carl) Trådstartaren

Äldre 1 Sep 10:26

#112

Anonym (Kvinna40) skrev 2017-09-01 09:48:08 följande:

Han har sagt att han skulle förstå om jag är med någon annan. Samtidigt tror jag han ger mig det där frikortet för att kunna ha som slagträ vid framtida gräl om hans otrohet, "du har faktiskt också..." osv så jag tror faktiskt inte jag kommer göra det.
Det är han som är ett fegt kräk, inte jag.

Ja det är ju självklart ett sätt för dom att lätta sitt eget samvete, helt klart!
Jag har funderat mycket på det där och kommit fram till att jag numer skiter i att "vara större" eller den som " gör det rätta". Nu vet jag såklart inte hela er historia så jag kan egentligen bara prata för mig själv.

Min fru var alltså otrogen med min bästa vän i 9 månader!

Jag tog på mig skulden för att det blev så dåligt och trodde att hennes beteende berodde på mig! Min "kompis" var mitt stöd i det hela och jag var glad att jag hade honom att prata med eftersom min fru var så konstig! Jag känner mig som en åsna idag. En riktig pajas!
Jag tänker inte ta mer skit från henne. Jag har varit trogen och ärlig mot henne i hela vårt nästan 20-åriga förhållande. Jag var stolt över henne och har offrat väldigt mycket ( en annan historia) för hennes skull.
Det visade sig att det inte var mycket värt. Allt det betydde var att man blev tagen för given. Aldrig någonsin igen kommer jag låta hennes eller någon annans vilja gå före min egen. Passar det inte henne så kan hon dra åt helvete!

Anonym (Carl) Trådstartaren

Äldre 1 Sep 12:56

#115

Asinsin skrev 2017-09-01 12:29:27 följande:

Ångrar din fru att hon bedrog dig och har hon insett vilket fel hon har gjort.

Ja det har hon! Hon har dessutom totalt förändrat sig. Hon har blivit en den kvinna jag alltid velat ha. Hon tar mig aldrig längre för given. Vi är ärliga mot varandra på ett helt nytt sätt. Vi kan prata om saker vi tidigare undvikit. Vi har sex säkert 5 dagar i veckan och hon vågar ta för sig mer i sängen. Hon har så att säga blivit lite "dirty". Allt är egenligen skitbra och livet borde kännas toppen, eller hur?

Carpe Diem! Fånga dagen och allt sånt. Lev i nuet! Låt inte det förflutna påverka nutiden och lev inte i det förflutna!!

Hennes ursäkter och ånger idag är ärligt menade och jag är såklart tacksam för det, men dessa ursäkter kommer flera år för sent. Jag borde ha fått dom då! Det helvete jag hade då är inget jag önskar någon. Jag hade behövt höra det då och fått göra mitt eget val om jag skulle stanna hos henne och kämpa för oss eller gå.
Det valet stal hon från mig. Jag hade kanske varit tillsammans med någon kvinna idag som inte behövde bete sig som en slampa och svika alla de nära bara för lite uppmärksamhet.

Jag kan förlåta mycket. Jag förlåter att hon var otrogen och blev kär utan att tala om det för mig. Idag struntar jag nästan i det. Det jag däremot inte kan förlåta är att hon stal min egen vilja. Att hon behöll mig under denna tid som en backup under tiden dom höll på. Fegt och uselt och typiskt henne!

Anonym (Carl) Trådstartaren

Äldre 18 Sep 07:45

#120

Anonym (Mr P) skrev 2017-09-15 21:14:00 följande:

Carl,

Jag tror så här:
- Om du skulle träffa någon annan och dumpa henne skulle hon bli helt rabiat.
- Du kommer inte klara att ta det steget. Hade du klarat det så hade du redan gjort det, men tanke på vad hon gjort mot dig och hur du känner inför det så är det helt uppenbart hon håller dig fast i sitt järngrepp.

Hej Mr P!
Ja det har du helt rätt i.
Det gör mig skräckslagen att tänka på att jag kommer att förlora henne på samma gång som jag vill bryta totalt och börja om helt och hållet.

Livet efter en otrohetsaffär. Hur går det för er som beslutade att fortsätta?

INNEHÅLL