Barnen vill inte vara med pappan pga ny fru.

Men hallå, nää.. Brännmärkt över att pappan redan skaffat barn, då blir nya barnet brännmärkt för att de äldsta vägrar acceptera.. Då MÅSTE nytillkomna barn bli skilsmässobarn för att man BARA ska bry sig om första barnaskaran och ingenting annat.. Och du tror att du är förkämpe till barn och deras välfärd?? Låt mig le..

Vad vet du vad hon har tagit hänsyn till, hur många gånger hon gråtit i min famn? DE TIDIGARE barnen får lära sig att livet inte kretsar kring egoism.

Jag har inte skrivit att de borde skiljas. Jag tycker att pappan ska ta ansvar för situationen och reda upp det här med sina barn. Acceptera deras känslor och rätta till det som blivit fel.

Vuxna har stort ansvar för relationen till sina barn, de är alltid i överläge gentemot barnen och därför behöver de ta ansvar för att lösa konflikter. 

Att du skriver på FL lär ju inte hjälpa familjen ett dugg.

Vad är ditt alternativ då - att barnen fogar sig i en situation de vantrivs i och slutar att besvära pappan och nya frun med sitt missnöje?

Fattar inte det där med brännmärkt heller. Blir det alltid så vid skilsmässa att barnen blir brännmärkta? Eller är det bara barn med nya frun som blir det? 

 

Gråtit i din egen famn? Är så tydligt att du är den nya och inte en kompis

Jag kan bara utgå från de du skriver, jag är ingen tankeläsare. Om man inte kan se till sina barns bästa utan dom får vara acceptera och hänga på kanske man inte ska skaffa några? Allt kretasr inte kring föräldrarna heller. Som sagt, han hade barn sen tidigare och de visste hon. Då får man utgå därifrån.

Hur gamla är barnen då?

Vi var tre syskon och när våra föräldrar skilde sig var vi i väldigt olika åldrar. Jag var 18 och skulle flytta hemifrån om bara något år, nästa var 14 och hade fullt upp med sin tonårstid och den yngsta var 10 och fortfarande barn.

Bara tioåringen klarade av omställningen till varannan vecka-livet, och då bodde han ändå två veckor år gången hos vardera förälder eftersom han tyckte att det blev för flängigt att flytta varje vecka. 14-åringen försökte ett tag men avskydde det - det slutade med att han kom ihop sig med pappa och flyttade hem till mamma permanent. Jag stenvägrade direkt och bodde hos mamma tills jag flyttade hemifrån.

Alla vi hade från början ett väldigt fint förhållande med både mamma och pappa, båda föräldrarna är bra människor, och vi kommer alla bra överens idag nu när vi barn blivit vuxna och flyttat hemifrån. Men skilsmässa och flytta fram och tillbaka... det ledde mest bara till besvär och sårade känslor för alla inblandade.

Är barnen i tonåren får de bo hos vilken förälder de vill. Sen ska de så klart inte behandla pappan eller hans nya illa utan kunna umgås ändå. Men har man valet mellan två olika boplatser och man mår bättre på ena och dåligt på andra... då är det väl ganska självklart att flytta dit man mår bättre? Då kanske man har energi över att hälsa på mer hos den andra föräldern och faktiskt vara trevlig när man väl är där.

Det är ju pappan i det här läget som behöver prata med sina äldre barn, visa och tala om hur mycket han älskar dem och hur mycket de betyder för honom.
Visst finns det föräldrar som baktalar när exet fått ny familj, eller åtminstone inte stöttar barnen i att de ska vara på båda ställena så pappan kanske behöver prata med barnens mamma också. 
Sen är det ju så att när de nu fått en bebis så tar det dels mkt tid från de barn som redan finns (även fast man försöker vara rättvis) och dels kanske de äldre känner en viss avundsjuka, även om de säkert samtidigt kan tycka att bebisen är söt och fin. 

Kommunikation ,omsorg och mycket tid, är vad dess barn behöver. Hoppas pappan gör många saker tillsammans med barnen så att de verkligen känner att de är en självklar del i den nya familjen, 

Det bästa din väninna kan göra är att backa och låta pappan ta detta med sina barn. Visst är det otacksamt att hans barn inte uppskattar hennes välvilja, men nu är det som det är - de vill inte ha någon extramamma utan ser på din väninna som pappans nya kvinna. Två föräldrar har de redan.

Innan pappans nya, och två till barn, kom in i bilden fick barnen smälta och anpassa sig till att deras föräldrar inte längre skulle bo ihop. Pappan kanske inte upplevde det som trevligt att vara singel och dessutom ha tät kontakt med mamman, men det kanske barnen gjorde? Oavsett intentioner går det inte längre när en av föräldrarna har en ny familj att lägga tid och engagemang på. Så nu blev det ännu en omställning. Hemma hos mamman verkar vardagen vara ungefär som förut så det är väl inte konstigt om de föredrar att vara där? Hur man än formulerar sig så har barn en förmåga att vrida och vända och få det till att föräldrarna menat saker de inte alls sagt. Tänk på att de är barn. De har inte valt detta. De kanske t.o.m är ovanligt otrevliga och missunsamma, men det är en del av att vara barn; att inte kunna se helheten och därför har inte heller barn samma skyldigheter som vuxna. Det är pappan som kastat upp alla bollar i luften så det är bara att jonglera på...

Jag tror du måste förstå att styvmammans välvilja i det här fallet inte är barnens främsta fokus. De fokuserar på sin mamma och pappa i första hand. Det är jättefint att de har en snäll styvmamma, men de har aldrig önskat sig en styvmamma eller valt henne själva. Med andra ord är hon en person som enligt dem inte ens behövs i deras värld. 

Det är barnens pappa som ska ta tag i detta och hitta en balans mellan sina stora barn och sin nya familj. 

Barnen är dessutom inte ansvariga för hur relationen till de vuxna ser ut, det är de vuxna som sätter agendan och därmed ansvarar för hur relationerna utvecklar sig.