Våran pappa struntar i oss barn :(

Mina barn har det likadant. Jag har ingen tröst eller förklaring att ge heller, för jag har fattat lika lite som du. Det enda som har låtit vettigt, var när vår familjerådgivare sade till mig, att det är vanligt med känslor av skuld och skam hos den som lämnat familjen. Då kan det bli för skämmigt och jobbigt att träffa sina barn och se dem i ansiktet.

Trist, låter lite som någon sorts livskris. Det kan göra att människor förändras och gör väldigt konstiga och obehagliga saker tyvärr.
Eller så är han helt enkelt en självisk människa. Vissa är tyvärr det.
Kan också vara så att han enkelt inte fattar hur han beter sig.

Kan vi få honom att ändra sig och om det går hur och vad säger eller skriver vi till honom. Vi vill bara ha vår pappa tillbaka. För ungefär 6 månader sen försökte vi prata med honom men han ville inte lyssna detta är så jobbigt inte bara för oss utan även för mamma som kämpar och sliter.

Åh, vad trött jag blir på såna där karlar! Mitt ex gjorde likadant när mina barn var i tonåren. Hans nya hade vuxna barn och det var ju sååå skönt då de kunde gå och ut och roa sig och göra vad de ville ( ja, han sa det rakt ut) . Sen på senare år kom han krypande tillbaka ( när våra barn var vuxna) och då undrade han varför de var så sura?! De umgås idag, dock lite ansträngt. Mitt råd till dig är att klippa kontakten ett tag, tills han hör av sig( det kommer han att göra) och då ska han be om ursäkt. Just nu gör han dig bara illa och sånt behöver du inte. Lycka till, lider med dig!

Nej har ni redan pratar med honom det utan resultat finns det nog inget ni kan göra. Ni kan vänta och se hur det blir när förälskelsen har lagt sig.

Det låter som att ni vill att pappa ska lämna sin kärlek och flytta hem till er mamma igen och det kan ni nog sluta tro. Sen tror jag inte att det är vanligt att man besöker sina barn hemma hos den andra föräldern så ni skulle kunna föreslå att han hör av sig nästa gång han är på orten och säger till så att ni kan ses på ett café eller kanske äta något tillsammans. Bara ni syskon och er pappa alltså.

Vad är det som eran mamma får kämpa och slita med? Kan inte ni syskon hjälpa henne? Jag menar att ni är myndiga hela högen och borde vara kapabla och villiga att hjälpa till med allt hemma.

Skriv (varsitt) brev. Det är alltid mycket bättre att skriva brev än prata öga mot öga i sånna här situationer/relationer. Skriv tydligt vad ni känner, vad ni vill och mycket tydligt, att nu är bollen på hansl planhalva. Att han är välkommen, men vill han ha kontakt så får han själv ta tag i det.

Sen får man, tyvärr kanske, bara släppa, och börja leva sitt eget liv istället för att vänta på pappa....

Åker ni och hälsar på honom?

Ringer ni och pratar med honom?

När du skriver att han inte kommer till er och hälsat på - var menar du att han ska hälsa på? Hos er och er mamma? Det är ju ganska förståeligt att han inte gör kanske. .

Är han inbjuden till studenten?

28 mil är inte sådär väldigt långt menar jag. Inte om man stannar över en helg iallafall . De helger min bonusdotter kommer hit kör jag över 20 mil - det borde både er pappa och ni (om ngn av er har körkort) kunna åka ngn helg i månaden. Om ni alla nu bor hos er mamma är väl det mest logiska att ni åker en helg då o då och besöker er pappa. 28 mil en väg är ju ganska långt att åka över dagen och det är ju vad som blir om er pappa ska besöka er.

Jag tänker såhär - visst, inte sjysst av er pappa att flytta såpass långt MEN der är ju möjligt att han haft i åtanke att ni är vuxna och dels inte har samma behov av era föräldrar längre . Dels att ni klarar av att resa den sträckan och hälsa på honom lättare iochmed att ni är såpass gamla.

Gällande vad han ger er. Artonåringen bör han betala underhåll för (om det syskonet går i gymnasiet). 21 o 22 åringen bör ju kunna försörja sig själva? Att han köper grejer till ett barn han bor med (hur gammalt är barnet?) är ju inte speciellt konstigt. Ovanligare är nog att man håller på och köper saker till vuxna barn.

Vad ni kan göra rent konkret då.

Börja besöka er pappa i hans hem. Han kommer knappast börja besöka er hos er mamma. Om han lämnade henne för en annan kvinna var separationen förmodligen jobbig för alla inblandade och chansen är stor att det blir väldigt krystat om han skall vara där på "besök".

Sedan vet jag inte vad han skulle kunna göra för att er mamma skall få kämpa och slita mindre? De har inte längre någon relation. Har det med pengar att göra så är han som sagt underhållsskyldig för artonåringen (så länge artonåringen fortfarande går i gymnasiet). 21åringen var han försörjningsskyldig till 21 års ålder om den unge vuxne då studerade på gymnasienivå. Går de inte i gymnasiet är man efter 18 årsdagen skyldig att försörja sig själv. Dvs har man ingen inkomst kan man få bostadsbidrag eller hjälp från soc för sin del av hyran samt för mat. Har hon det tufft ed att klara hushållet så får ni inse faktum -"ni är fyra vuxna som delar bostad och ni måste ALLA bidra och hjälpa varandra. Dvs ni barn kan avlasta med att laga mat en eller två dagar i veckan. Var. Någon av er tar hand om tvätten varje vecka och alla hjälper till med städning. Så blir det lättare för mamma.

Det är aldrig barnets ansvar att upprätthålla relationen barn-förälder. Det är han som har ett föräldraansvar och som är den vuxna av er. Dåligt av honom att inte finnas för er. Finns det någon förklaring i form av att han känslomässigt skadad eller har haft en dålig uppväxt? Då kanske han själv inte riktigt ser eller förstår vad han gör. Kan något av hans syskon få honom att förstå och tala honom till rätta? Tycker att det låter som en god idé att skriva till honom, förklara vad ni känner, er besvikelse över han frånvaro och avsaknad av stöd. Att ni upplever att det inte går vända sig till honom så som man bör kunna vända sig till en förälder. Undvik om möjligt att skuldbelägga utan skriv utifrån era känslor och behov. Det viktiga är att ni får sagt vad ni känner. Förbättrar han sig inte därefter så låt relationen er emellan försämras till dess att han visar att han vill finnas för er och med er igen. Det bästa ni då kan göra är att sluta förvänta er något av honom. Bjud till högtider och födelsdedagar men håll det där, det borde inte vara ni som initierar all kontakt. Nån gång kanske han kommer till insikt och då kanske ni kan bygga upp en nära relation igen. Men ansvaret är hans och ingen annans.