Våran pappa struntar i oss barn :(

Det är aldrig barnets ansvar att upprätthålla relationen barn-förälder. Det är han som har ett föräldraansvar och som är den vuxna av er. Dåligt av honom att inte finnas för er. Finns det någon förklaring i form av att han känslomässigt skadad eller har haft en dålig uppväxt? Då kanske han själv inte riktigt ser eller förstår vad han gör. Kan något av hans syskon få honom att förstå och tala honom till rätta? Tycker att det låter som en god idé att skriva till honom, förklara vad ni känner, er besvikelse över han frånvaro och avsaknad av stöd. Att ni upplever att det inte går vända sig till honom så som man bör kunna vända sig till en förälder. Undvik om möjligt att skuldbelägga utan skriv utifrån era känslor och behov. Det viktiga är att ni får sagt vad ni känner. Förbättrar han sig inte därefter så låt relationen er emellan försämras till dess att han visar att han vill finnas för er och med er igen. Det bästa ni då kan göra är att sluta förvänta er något av honom. Bjud till högtider och födelsdedagar men håll det där, det borde inte vara ni som initierar all kontakt. Nån gång kanske han kommer till insikt och då kanske ni kan bygga upp en nära relation igen. Men ansvaret är hans och ingen annans.

Till TS

Det är nog ingen idé att hoppas på att bli en hel familj igen. Er pappa har gjort sitt val, och det är ett val han har rätt att göra. Det är däremot inte rättvist att ni barn ska hamna i kläm. Att barnet som bor hos honom får mer är kanske naturligt, eftersom det är på dennes hemmaplan, speciellt om barnet är yngre (då är det ofta viktigare med saker än i vuxen ålder).

Jag anser att en förälder aldrig har rätt att få sina barn att känna sig bortglömda. Jag har själv en frånvarande pappa. Han har i stort sett inte varit i mitt liv sedan jag fyllde 15 år (och även innan dess var han frånvarande en hel del). Jag har gett honom så många "chanser", jag har ringt/smsat/hört av mig på olika sätt, bjudit hem honom eller frågat om vi kan ses vid hur många tillfällen som helst och 9 gånger av 10 har han en urdålig bortförklaring. Nu senast när jag bjöd in honom på mitt examensfirande så svarade han först inte på två månader, sedan ringde han och sa "Jag tror nog att du redan vet att jag inte kommer". Tack så jävla mycket liksom. Mitt råd till er är att prata med er pappa, lägg alla korten på bordet (öga mot öga eller via brev som någon annan föreslagit gör ni som ni vill) men får ni inget gensvar så ge upp och fokusera er kärlek och omtanke på de som faktiskt förtjänar den. Jag har försökt att "tvinga" min pappa till att ha en relation till mig i över 10 år utan resultat, jag önskar att jag gav upp tidigare och slapp all smärta och besvikelse det har inneburit.

Till Brumma

Tråkig syn du verkar ha på vad föräldraskap innebär. Det framgår ju i inläggen att de redan försökt prata med honom utan framgång. Det kan inte vara barnens ansvar att upprätthålla kontakten med den föräldern som väljer att flytta "långt" bort. Visserligen är det vuxna barn, men det är ändå barn, och föräldern är ändå föräldern, och det är han som valt att flytta. Att båda sidorna får anstränga sig lite var är ju självklart, men de anstränger sig ju redan utan att få något tillbaka. Barnen ska inte behöva väga upp för pappans ointresse.

Han är bjuden till studenten. Vi har bjudit in honom när vi fyllt år men han kommer inte och han ringer inte utan skickat sms med grattis och swichat några hundra. Han ger den 16 åriga saker för mer än tusen. Våran mamma sliter med att fixa allas födelsedagar och nu studenten och mycket mera. Vi tycker det är fel orättvist för ingen av oss har jobb och har inte bil så att åka och hälsa på honom med buss och tåg det tar tid + att ge så mycket till en som man inte är pappa till och att vi hans riktiga barn inte får känns inte ok och dom har inte bott ihop länge.

Ni som tolkar det som att TS och hens syskon bara vill träffa pappan i sitt eget hem och att det är därför som relationen strandat -tycker ni inte att pappan då borde föreslå att de träffas på neutral plats? Att han skulle förklara att "det känns inte rätt att åka hem till er mamma för att ses, så jag kan väl få bjuda er på fika på stan/picknick i parken" osv.

Han har trots allt varit vuxen bra mycket längre än dem och borde alltså kunna bete sig mer moget än vad många här förväntar sig att hans barn skall göra.

Varför skulle TS och syskonen åka och hälsa på hemma hos honom och hans nya? De kanske vill träffa henne lika lite som pappan vill träffa sitt ex.

Ja det är så att ingen av oss vill åka till dom om pappa hade bott själv hade vi åkt men den han bor ihop med hon har skrivit så mycket dumt och elakt om våran mamma det är mobbning på högsta nivå så henne vill vi inte se eller träffa hon är inte bjuden till studenten heller och det för allt hon gjort. Och hur vi kan veta vad hen får är för att vi sett det på FB. Sen behöver inte pappa komma till vår bostad utan vi skulle kunna träffas hos farmor och farfar men han hälsar inte på dom heller. Vi känner inte igen våran pappa och han har sagt till oss att han inte har några pengar att fixa presenter till oss men tydligen har han det för om han inte hade pengar skulle han inte kunna köpa allt till den han inte är pappa till :( Vi är inte avundsjuka men vi vill att det ska vara rättvist och mamma får fortfarande betala någon räkning åt honom för både mamma och pappa står på räkningen och han har inte råd att betala och mamma betalar för vill inte hamna hos kronofogden :(

Alla vi syskon vår farmor och farfar och mamma håller ihop som en familj fast det är en bit som fattas och det är vår pappa och det är jobbigt. Och vi och mamma besöker farmor och farfar för farfar är gammal och sjuk och det är underligt att pappa inte vill besöka sina föräldrar eller om det kan vara så att han inte vågar och skäms för det han gjort mot hela familjen?

Vi tycker det ska vara rättvist så om vi kanske får 50 kr så ska inte nån ha något mera sen vill inte jag och mina syskon ha något för lånade pengar och nej vi har inte krävt att han ska vara med och anordna fester det vi önskat är att han ska kunna komma.

Det var och är en annan skuld som pappa och mamma har tillsammans och har inget med huslånet att göra men det lånet dom har tillsammans är inte så stort som lånen pappa har själv. Fick reda på nyss att pappa är dömd i tingsrätten också :( Tankar i huvudet nu är vad? Varför? Hur? Och tänker ja jag vet inte vad och gråter, pappa var altid glad förut och på somrarna satt vi tillsammans och grillade korv nu snurrar allt för detta är inte pappa han skulle aldrig bryta mot någon lag :( Usch

Det är lån på hus fast huset är sålt så ingen av oss bor där.

Ok menar du att han drar sig undan för att vi är vuxna? Orkar inte tänka så mycket nu pga det som hänt den senaste timmen :(

Det "lilla" barnet är vad jag kan utläsa av TS 16 år.

Det är inte direkt ett småbarn vi snackar om att TS och hens yngre syskon skulle vara "avundsjuk" på vilket gör din jämförelse med dina barn och bonusbarn rätt ovidkommande.

Så du tycker att det är stor skillnad på en 16-åring och en 18-åring som fortfarande studerar på gymnasienivå?

Om vi hade haft kvar den "gamla" myndighetsåldern, 21 år, hade det då varit OK för det yngsta syskonet att vara besviken på pappans tydliga sätt att prioritera sitt bonusbarn framför sitt biologiska?

Sen har TS i inlägget innan det du nu citerade av mig skrivit:Så hen har uttryckt att det viktigaste för dem är att pappan inte skall glömma dem. Att det sedan uttrycks genom de känslor som pappans handlingar väcker hos syskonen är väl inte så svårt för en normalempatisk person att fatta.

Var har jag skrivit att du tycker att det är OK att pappan struntar i studenten? För att citera dig själv "Det där lyckades du få ihop alldeles på egen hand.."

Däremot har du skrivit att "Rättvisetänk mellan vuxna barn och yngre barn går liksom bort. Ni är VUXNA".

Ett av syskonen är bara två år äldre än det "barn" som du tolkar det som att syskonen är missunnsamma emot, och därför undrar jag om du hade tyckt att 18-åringens känslor hade varit berättigade om vi haft en annan myndighetsålder eftersom du trycker så mycket på att de är vuxna.

Intressant för övrigt att så många som lever med partners som har barn sedan tidigare är så ivriga att försvara när en förälder struntar i de barnen. En kan ju undra vad det beror på...

Ingen som har hävdat i denna tråden att det är ERT fel och skyller på er.

1)Det som är märkligt är att ingen har gjort det. Jag har inte hittat en enda som skyller på er och er mamma över att pappan inte besöker er och att det skulle vara ert fel.

Vad får du det ifrån?

Jag läser och letar och hittar inget.

2) Det som där emot sägs är att ni är VUXNA nu, myndiga med vuxenansvar med var allt det innebär i praktiken, och då är det lika mycket ert ansvar att försöka hålla kontakten med pappan, som pappan skall hålla med er. 

Det är en signifikant skillnad mellan 1 och 2. 

Och skall man se till det hela så är många rörande överens om också att din pappa beter sig som en ren skitstövel som inte kommer ned på studenten när det är dags för 18åringen att ta den.

Kanske har du rätt men då får vi ses senare dom har bott ihop nån månad bara och eftersom hon var så otrevlig mot mamma vill inte vi träffa henne nu och dom är inte gifta

Nej,men flera inlägg här kan tolkas som ett skuldbeläggande på TS och hans/hennes syskon.

Och det är det jag reagerar på.

Jag kanske har missuppfattat saken. I så fall ber jag om ursäkt.

Men den jag citerade verkade t ex ha fått för sig att allt handlar om pengar och presenter för TS och syskonen.

Inte en tanke på att det kan vara emotionellt jobbigt att deras pappa knappt träffar dem eller kontaktar dem.

Och vet man inte hur det ligger till så tycker jag att det är onödigt att uttrycka sig så.

Haha pappan har skrivit en tråd också? På riktigt? Hur stor är chansen för det? Jag tror inte på detta...

Så med andra ord så ljög han, i den andra tråden, när han skrev att han hade firat ditt syskons student?

Fy vilket svek!

Han skickade ett grattis på sms kanske var det han menade med att fira men det var allt han gjorde.

Vi saknar pappa.

Pappa kom inte till studenten han sa att han inte ville träffa vår mamma. Han sa att han skulle göra något för den som tog studenten senare och det är inte mitt syskon så intresserad av.

Hur kan man strunta i att ett barn tar studenten?

Mamma ställde upp och gjorde precis allt för att det skulle bli en fin student och vi syskon hjälpte också till men ändå hade mitt syskon som tog studenten nära att gråta.

Så du menar att barnet ska vara glad att pappa åtminstone vill hitta på något tillsammans. Haha så jäkla illa. Det är väl klart att man inte vill ha kontakt med en svikande förälder som inte ens kan ta sig till sitt barns student pga att där finns EN människa den inte vill träffa. Den föräldern är inte värd att kallas förälder mer.

Jo,men barnen vill ju ha kontakt med pappan. Däremot inte med pappans nya.

Men pappan verkar sakna den mognaden att inse att alla inte fixar att umgås med alla.

Han förstår inte varför barnen inte vill ha kontakt med hans nya trots att hon skriver och talar illa om deras mamma (hans ex) och kallar henne för en massa vidriga saker och dessutom hindrar honom att ha kontakt med sin riktiga familj. Sina barn,föräldrar och sitt ex.

Det är ju han som gör fel här. Inte barnen.