Måste man gilla bonus för att förhållandet ska funka?

Ja alltså det underlättar ju betydligt om man tycker om varandra men kan man vara snäll och trevlig och artig kommer man långt med det också.... Men jag tror inte största problemet här är du och barnet utan pappa som verkar kräva/anta att du ska dela ansvaret på samma sätt som han och mamman gjorde... Det måste vara på frivillig basis från din sida...

Jag har två barn, sambon har tre... Det funkar inte alls mellan mig och äldsta som är vuxen... Vi tolererar varandra men har har så lite kontakt vi bara kan och jag räknar ner dagarna tills hen flyttar hemifrån vilket förhoppningsvis är till hösten....

Hans yngre barn går det bättre med.. Jag har däremot blivit less på att vara nån slags hushållerska så jag har slutat städa upp efter hans barn. Jag städar runt för jag höll på att bli knäpp....tvätten sköts av oss bägge dock även om det är jag som viker och sorterar för det mesta.. Jag vägrar dock tvätta äldsta tvätt, hon ska tvätta själv men lägger in mer och mer i vår tvätt men jag sorterat ut det och har sambon ändå tvättat hennes låter jag det ligga...

Jag sköter mkt av grundservicen här hemma då jag jobbar kortare dagar och har även skjutsat hans ena på fritidsaktiviteter... Det har jag dock slutat med efter att det blivit för mkt tjafs från hens sida så nu får sambon lösa det bäst han vill jag tar inte det ansvaret längre.

Du måste prata med din sambo.. Det är hans barn och hans ansvar du ska bara göra det du vill och jag tror det känns bättre när du slipper tvånget och att ha det hängde över dig..

Jag har mått så dåligt och varit så irriterad över skjutsningarna och det känns så mkt bättre nu när jag sagt ifrån.. Jag var så arg och irriterad på barnet förut när det eg min curlande sambo som tillåter det hör beteendet jag borde varit mest arg på..

Dessutom är 6 åringar ganska jobbiga överlag .. Kommer bli bättre när han börjar skolan dom brukar ändra sig ganska drastiskt då faktiskt.

Jag är i en liknande situation med ett bonusbarn som jag tyvärr inte har så jättevarma känslor pga ett jobbigt förflutet.. Han har troligen också en adhd diagnos och har tidigare fått höra att jag gör för lite med bonusbarnet.. Jag har ju ett barn själv som är lika gammalt som bonus och då blir det lätt att det ska jämföras.. Men jag kan ju inte göra exakt samma saker för vi har inte den kontakten eller den relationen. Tror att jag fått höga krav att leva upp till pga avsaknad av engagemang från biomamman. Hon bryr sig inte alls på det sätt hon borde göra med tanke på vad som hänt i deras liv och de problem som mitt bonusbarn har och då har jag liksom fått större krav på mig.. Vilket jag tycker är fel. Spelar ingen roll vad jag gör, jag kan ju aldrig kompensera barnet för vad hans mamma INTE gör.. Det förstår inte min sambo alla ggr vilket har lett till många bråk. Just nu är jag så less på allt.. Skulle bara vilja flytta och få lugn och ro i mitt liv..
Har tappat räkningen över hur många ggr vi tjafsat, bråkat och diskuterat över bonusbarnet.. Han tar väldigt mycket plats.
Vi har snart varit tillsammans i 6 år (bonus börjar närma sig 10-års åldern) och har även ett barn tillsammans.
Jag förstår precis hur du känner. Ibland är han (bonusbarnet) så uppkäftig, dryg, provocerande och utmanande att jag skulle kunna sälja honom bara för att få lugn och ro!

Till viss del är han ju ensam och ännu ensammare hade han varit med ansvaret om du inte hade ställt upp så mycket som du gör. Att han är ensam beror ju på att han och mamman har valt att dela på sig. Du kan och ska ju aldrig behöva ersätta hans riktiga mamma, däremot finns du ju där som bollplank och hjälp med skjutsningar med mera låter det som.

Du har ju all rätt att dra dig undan när du behöver space, tänker jag.

Lagom engagemang är vad du vill/orkar. Att tex laga mat åt barnet om du är den som gör middagen, eller diska barnets tallrik om det är du som diskar tycker jag är självklart, men allt utöver det är valfritt. Du är ju faktiskt en "bonus" i barnets liv och får plocka russinen ur kakan. Tex om du blir sugen på att se en barnfilm på bio så kan du ta med bonus. Eller om ni båda gillar hundar så kan du ta med honom på en hundutställning. Saker som du känner för och där hans 6-åringsbeteende går att uthärda (jag lovar att det blir bättre om något år).

Min man och mitt mellersta barn älskar sci-fi så när det kommer en ny film så hänger de på låset och går på bio tillsammans. Han hjälper till att hämta från aktiviteter ibland, men det gör han för att underlätta för mig när han ser att jag är rejält sliten, inget som jag ber honom om. Yngsta är han ute och cyklar med ibland för att båda gillar att cykla fort (läskigt fort i mina ögon). Han gör helt enkelt det som känns bra för honom. En annan sak jag försöker tänka på är att inte bli tigermamma när han beklagar sig över disk på soffbordet, smulor över hela golvet och urdruckna mjölkpaket i kylen. Istället håller jag med honom om att man blir vansinnig på stöket och sen tjatar jag på barnen så att de plockar undan.

Jamen han ÄR ju ensamstående förälder egentligen. Han kan inte kräva ett dugg mer än respekt och att du är trevlig mot barnet. Fanns du inte där skulle han ju få göra allt själv. Du är inte hans hjälpreda och barnvakt.

Han vill nog bara att vi ska vara en familj och ett team med barnet. Vilket är svårt för mig så jag tycker att det blir för mycket ofta och inte riktigt känner de känslorna för pojken. Jag brottas ju med mitt eget mående med och mår inte så bra så då blir det extra svårt. :/

Vad är rimligt då? Det är alltså okej att leva i en relation med bonusbarn som man inte villkorslöst älskar? Jag har brottats med den tanken länge och haft dåligt samvete över att jag kan titta på pojken och bara känna irritation ibland. :/

Han var ju vara två år när jag kom in i bilden och på den tiden tog jag mest ansvar. Idag gör jag inte det. Har ångest för att känner att jag borde vilja engagera mig mer. Hade det varit mitt eget barn tror jag att jag skulle vara HELT annorlunda. Det gnager mig att känna så. Känner att jag är en dålig bonusmamma pga det.

Känner igen mig i dina känslor till din "bonus". Men.. varför gör du allt detta? Varför är det du som lämnar och hämtar, fixar middag och lägger? Det är hans pappas ansvar, inte ditt. Mitt råd till dig om du vill orka med "bonusfamiljen" är att leva ditt eget liv.

Min sambo och mitt gemensamma liv är svinbra när barnet inte är här. När barnet är här fokuserar jag på mitt och han får sköta sitt barn. När barnet är borta har vi världens bästa relation.

Var är mamman i er konstellation? Vill du verkligen lägga så mycket tid på någon annans barn?

Du ska inte "lägga över" allt på sambon för att du inte har lust. Du ska i första taget inte ha den bördan på dina axlar. Fokusera på ditt, tycker jag, så får barnets föräldrar sköta sitt barn bäst de vill.

Men det känns konstigt att stå vid sidan av och inte engagera sig. Men det har ju blivit så att jag ställt mig utanför för att jag inte orkar bry mig längre. Sen ibland har vi bra perioder jag och barnet men ofta tycker jag att det är tungt.