Måste man gilla bonus för att förhållandet ska funka?

Han är ju ensam med barnet!
Han har valt att lämna den enda som man rimligtvis kan anse ska dra halva lasset = han är ensam sina veckor.

Om du är snäll och avlastar honom lite grann, så borde han vara tacksam för detta!

Eftersom han är "ensam vårdnadshavare" av barnet under sina veckor, så borde han sköta allt: Hämta, lämna, läxor, aktiviteter, läsning, nattning, matlagning, tvättning osv.
Du borde kunna resa bort eller välja att stå utanför.

Men eftersom ni lever tillsammans är det ju rätt naturligt att man delar vissa sysslor tex om du tvättar dina kläder och det finns plats över i maskinen så fyller du väl på med hans/barnets kläder? Och han gör motsvarande när han tvättar sin tvätt?
Om du vill äta med dem på kvällarna så delar ni väl på sysslorna? Tex att han + barnet lagar 2 kvällar och du 1?

Sen kan man såklart vara snäll i allmänhet? Tex om du kör förbi skolan på morgonen så stannar du till och släpper av barnet, istället för att han ska köra en omväg.

Och man kan aldrig tvinga någon att älska någon annan villkorslöst. Vare sig bara eller vuxna.

Däremot ska man visa respekt och vara snäll och trevlig.

Barnet är inte boven i detta dramat. Han är sex år och håller på att utvecklas. Din sambo verkar inte riktigt ha fattat att hans son är hans ansvar. Pappans och mammans. Det ansvaret kan man aldrig lägga på någon annan.

Klart att det inte går!

Om du skaffade en dyr, tidskrävande hobby som kräver engagemang under lång tid tex att du skaffade en tävlingshäst eller startade en mindre uppfödning av utställningshundar - skulle han då älska dem villkorslöst? Eller se det som något som han måste stå ut med för att få vara med dej, trots att det inte är självvalt + kostar mycket tid och pengar?

Det kan han varken kräva eller förvänta sig. Såklart du inte kan, det tar tid att skapa en relation och som jag skrivit innan man ska skapa en relation som både barn och den nya trivs med, det är det viktigaste. För barnet är det viktigaste att det finns någon form av respektfull relation. Det är lika illa för barnet och den nya vuxna, ifall båda tvingas in en relation som ingen (eller någon av dom) inte är bekväma med. Då slår det tillbaka på fel sätt.

Jag tycker som sagt att du redan verkar ta mycket ansvar. Mer än du egentligen behöver. Tycker absolut att man kan hjälpas åt, även om det är ens bonusbarn. Men din sambo ska inte FÖRVÄNTA sig det.

Då kan du upplysa honom att han inte är ensam, utan vv så är ju barnet hos sin andra förälder. Pallar han inte med att ta hand om sitt barn så får han lösa det med mamman och ha vh istället, eller inget umgänge alls om det nu är så betungande.

Jag personligen hade ev ställt upp och hjälpt pappan enstaka gånger om det kört ihop sig. Men att gå på tex badhuset och behöva skämmas hade jag aldrig gjort, det hade pappan fått göra själv. All skötsel av barnet hade han själv fått stå för, självklart hade jag gått in och nattat barnet, men allt praktiskt hade han själv fått göra.
Jag har aldrig gjort något själv med makens barn, och då var de ändå stora och uppförde sig bra. Men jag hade helt enkelt inget intresse av det, vi var/är också extremt olika.

Hans barn var tonåringar när vi träffades så jag behövde inte stå ut med umgänget så länge. Hade de varit mindre så hade inte stannat i förhållandet eftersom jag bara upplever andras ungar som en belastning, även om jag bara vistas i samma bostad som dem.

få bonusbarn  e lite på köpet de får man räkna med om man skaffar sambo med barn o startar en realtion vad e annars vitsen känner jag  . barn är som barn är självklart finns de gränser till vad barnen gör för ngt . prata  med bonusen hitta på ngt tillsammans som en fam de e ju en omställning för även barnet o få bonusmamma 

Nej, relationen mellan dig och bonusen kommer nog att bli lidande av du inte gillar hen. Det brukar sällan vara gynnsamt för en relation att den ena tycker att den andra är irriterande, klumpig och högljudd. Om det är ömsesidigt, vilket det ju mycket väl kan vara, så är det mycket svårt att få till en fungerande relation.

Det är också så att många sexåringar kan vara lite svåra att tycka om i perioder, det är en jobbig tid att vara sex år, för alla inblandade. 

Om vuxna beter sig som vuxna och ser förbi sina egna önskemål och ser barnet som en växande individ som utvecklas och har det rätt körigt i perioder av sitt utvecklande så kan relationen förbättras. Om vuxna inte vill det är det nog klokt att backa och bespara sexåringen att växa upp i ett hen där den inte är omtyckt av sina vuxna.

En del av problemet, en ganska stor del, verkar ju vara att pappan lastar över sitt eget ansvar på TS och kräver att hon inte bara ska ta hand om hans barn minst lika mycket som han, utan dessutom kräver att hon ska älska barnet som sitt eget. Tacka sjutton för att man slår bakut. Skulle jag bli tvingad att älska någon så skulle garanterat reaktionen bli den motsatta. Och då hade barnet fått vara hur gulligt och charmigt som helst.

Så nej - det är inte TS som sätta sina egna önskemål åt sidan, utan barnets egen pappa som ska ta sitt ansvar.