Måste man gilla bonus för att förhållandet ska funka?

Jag har varit i bonus liv i över tre år. Han fyller sex i år. I början gick det bra men det senaste året har det gått utför. Jag tycker rent ut sagt att han är jobbig och jag blir ofta irriterad på honom.

Han är högljud, klumpig, intensiv, krävande och en riktig skitunge ibland.

Detta gnager mig så fruktansvärt då jag känner att jag inte älskar honom som jag borde. Jag överväger att lämna min sambo pga detta.

Kan en relation fungera om man inte gillar sin bonus?

Han tar nästan allt ansvar för barnet. Jag backar ju ofta när jag mår dåligt men får dåligt samvete av det tyvärr.

Jag pratat med min sambo nu och han ska ta med ansvar själv för lämningar och hämtmingar och jag måste bli bättre på att kommunicera när jag känner att jag inte orkar med barnet.

Det känns rätt okej nu. Får se hur det känns när han kommer hem igen.

Jag har varit i bonus liv i över tre år. Han fyller sex i år. I början gick det bra men det senaste året har det gått utför. Jag tycker rent ut sagt att han är jobbig och jag blir ofta irriterad på honom.

Han är högljud, klumpig, intensiv, krävande och en riktig skitunge ibland.

Detta gnager mig så fruktansvärt då jag känner att jag inte älskar honom som jag borde. Jag överväger att lämna min sambo pga detta.

Kan en relation fungera om man inte gillar sin bonus?

Jag tror problemet ligger i ditt dåliga samvete. Sluta ha dåligt samvete, på så sätt kan du börja må bra och rentav tycka om din bonus. Varje gång du får dåligt samvete så upprepa en mening i huvudet, t.ex. "Barnet är inte mitt ansvar, jag har rätt att må bra".

Jag tror ändå att det viktigaste är att du slutar ha dåligt samvete... Du behöver inte älska ditt bonusbarn! Har ni levt ihop i 3 år (hälften av hans liv) finns det säkert många fina minnen du har där du kan känna att du tyckt om honom.

Jag har själv en bonus-son (och en dotter sen tidigare) och skillnaden i kärlek finns där!! Däremot har jag som regel att inte barnen ska behöva känna av några orättvisor eller särbehandlingar.

Det är känsligt att ta upp med pappan de gånger man vill strypa hans son, så ibland sväljer jag och säger ingenting. Jag brukar resonera som så att "Var vill jag komma med samtalet?" "Vill jag bara få ut min frustration?" (Då finns vänner som gärna lyssnar när jag gnäller på både sambon o sonen) Men framförallt brukar jag tänka "Hur skulle jag mått om sambon sagt samma om min dotter??"

Tror det är lättare att ta andras barn om man har ett eget...

Men be om att få göra de "roliga" sakerna med honom under en period... Och misströsta inte. 6-årsåldern är en pest o pina... Den går över!! Så kan du se fram emot tonåren sen;)

Som någon annan klok person skrev, "hej då".

Du ska inte bo med bonusbarn, det är bara att kasta in handduken och inse att alla klarar inte av det.

Träffa en barnfri man nästa gång så slipper du dylika problem framöver!

Min partner måste inte älska mina barn, det är inget tvång.

Men om min partner inte ens hade gillat mina barn där hade gränsen gått.

För det hade ofelbart mina barn känt av och dom ska inte behöva känna sig ogillade och att dom är till besvär i sitt egna hem. 

Så med mig som partner hade det inte funkat.