Måste man gilla bonus för att förhållandet ska funka?

Jag har levt med min bonus i massor av år, och jag älskar inte henne villkorslöst. Jag vet inte ens om jag kan säga att jag älskar henne. Jag tycker massor om henne och jag värnar om att hon ska ha det bra när hon är hos oss.

Det har funnits tillfällen när allt hon gjort har skapat irritation hos mig med, och visst är den irritationen svårare att hantera än den man känner på sina egna barn ibland, just för att grundkärleken inte finns där. Men jag kan inte tvinga mig själv att älska någon bara för att slippa bli irriterad, och då får man hantera sina känslor utifrån det.

Fördelen för mig var/är att ingen förväntar sig att jag ska ta något ansvar för min bonus. För hon har en jättebra pappa som tar hand om henne. Är jag irriterad så kan jag gå undan. Vill jag göra nåt med henne, så kan jag välja att göra det. Men ingen kräver det av mig.

Och ingen (läs hennes pappa) blir kränkt och besviken för att jag inte älskar henne som min egen. Vi har pratat om det flera gånger eftersom det tas upp så frekvent här på forumet, och vi är båda överens om, att för oss, så skulle vi snarare ta det som onaturligt om vi gjorde det. Det är så självklart, för oss, att vi älskar våra egna barn mer än varandras.

Jag brukar alltid lova mig själv... när jag är i ett förhållande att jag har ansvarar för mig själv och att jag mår bra i förhållandet, att det ger mer glädje än att det sårar/förstör. och att det inte ska finnas saker som stör mig sjukt mkt...
Om du verkligen inte gillar bonusbarnet så får du ta ett beslut att antingen pina igenom det och hoppas att du börjar gilla ungen eller inse fakta och överväga att lämna förhållandet.
personligen hade jag gett det lite mer tid och se men man måste känna efter o fråga sig själv ordentligt: Vill jag verkligen det här ?

Det är väl där jag är nu. Jag har som kommit till en gräns där jag är less på att bråka och tjafsa om hans barn som vi gjort i flera år. Har till och med gjort slut med honom för några år sedan för att han jämförde oss för mycket. Han tyckte att han lekte mer med mitt barn än jag lekte med hans barn t.ex..

Faan så tröttsamt. Och nu känns det som att jag helt tappat känslorna för honom efter senaste bråket. Har ingen lust att pussa, krama eller vara nära honom överhuvudtaget.. Vad är det för fel på mig?

Inget fel på dig, det kan bli så att man växer ifrån varandra
Jag har varit med i förhållanden där killen haft känslor kvar för gamla ex, och att han sagt: njaaooo jag vet inte hur jag känner för dig. 
Jag har alltid valt att göra slut för min egna skull oavsett hur kär jag varit för det där sättet*jagvetintevadjagkännerfördig* är en fet varning.Och jag varit med om en del slödder.

Ibland så passar man inte bara ihop bara, Om du känner inget när ni kramas/pussas så skulle jag sätta mig ner med min partner o förklara läget. Vet själv hur svårt det är men man sparar mycket tårar om man tar tag i det så fort som möjligt, sedan så är det nog annorlunda att va tsm i början och efter flera år. Det blir inte lika mkt sex pga jobb eller barn, Man har mindre tid tsm, Man kan bli irriterade och liknande. Men pm jag var du skulle jag åtminstone låta han veta vad man känner.

Som någon annan klok person skrev, "hej då".

Du ska inte bo med bonusbarn, det är bara att kasta in handduken och inse att alla klarar inte av det.

Träffa en barnfri man nästa gång så slipper du dylika problem framöver!

Framförallt ska hon inte bo med en man som inte ensam är kapabel att ta hand om sitt barn, utan måste lägga över halva ansvaret på sin sambo :)

Nja, just denna man tar enligt ts mkt ansvar men det hjälper inte. Så en barnlös man är ett måste för ts, eller med vuxna utflugna barn!

Svar till TS: Nej.

Motvering: Jag tror faktiskt inte att en relation kan funka särskilt bra om en inte gillar den andras barn. Jag kan förstå att intentionerna i vissa fall är väldigt goda och att man VILL att det ska funka. Men förr eller senare blir det konflikter och det blir djupa konflikter eftersom barnet/barnen som den ena inte älskar är den andras liv, den andras ögonstenar, de han/hon älskar mest av allt.

Om man med "funka" menar ett förhållande där man pallar med ovanstående känslomässiga dilemma så ja. Men om man vill ha ett ärligt/genuint/fint/respektfyllt förhållande så tror jag faktiskt inte att det går att få det med premissen att man inte gillar sin kärestas barn eller inte kan tänka sig att behandla alla barn i familjen likadant.

Exakt! Tvivlar på att ts känt denna irritation över bonusbarnet om hon inte blivit påtvingad det och krävd på känslor..

Han tar bara halva ansvaret och kräver att ts ska ta lika mycket. En sån man är inte mycket att hänga i gran!