Måste man gilla bonus för att förhållandet ska funka?

Ibland undrar jag om inte kraven från föräldern att den nya ska ha en föräldraroll och se barnet som ens eget som kan vara det största hindret för en bra relation.

Det är möjligt att barnet har en diagnos, det är fullt lika möjligt att barnet är som en typiskt jobbig 6-åring.

Din sambo kan aldrig önska att du gör mer för hans son än vad han själv gör. Vad du en gör, så ska hans insats vara mer än dubbelt så mycket.

men 6-årsålden är en ganska krävande fas för de flesta barn. Du kanske undrar var den där lille gullige pojken tog vägen som du har vant dig vid? Man kan bli "galen" på sina egna biobarn också, speciellt i den åldern.

Om barnet ev har adhd är det absolut en förklaring till om ni tycker han är intensiv på olika vis men då hoppas jag föräldrarna tar tag i det så att barnet får det stöd han har rätt till. Att pappan blir irriterad på barnet låter inte så bra det heller. 

Jag är både bio och bonus till olika åldrar. Kort och gott skulle jag kunna svara "ja" på din fråga i TS. Det underlättar sannerligen om man tycker om barnen när man är i en relation, men ibland är det tyngre perioder. Just nu gillar jag mina bonusbarn mer än mina egna (haha). Det viktiga här är ju att pappan har en bra relation till sitt barn, sen är det toppen om du finns i bakgrunden och att det är en bra stämning i hemmet (det finns ju, har jag förstått, familjer där man flyttat ihop där den "nya" helst vill att barnen inte fanns. Sånt känner barnen så klart) 

Ha inte så höga krav på dig. Det kommer bli bättre när du mår bra och barnet blir äldre. Din sambo är orättvis, en bonusförälder behöver inte vara mer än som ett storasyskon för barnet.

6-åringar är gräsliga! Jag hade lätt bytt bort mina egna barn när de var i den åldern. Det är en hemsk utvecklingsfas där de blir uppkäftiga och testar gränser, samtidigt växer armar och ben ifrån resten av kroppen (och hjärnan) så de har noll motorik och koordination. Om du tänker lämna för att du har svårt att tycka om barnet så tycker jag att du bör vänta något år och se om du tycker bättre om barnet då.

När det gäller pappan så har han ingen rätt att kräva något av dig. Så länge du behandlar barnet med respekt så har du uppfyllt ditt ansvar (och att säga ifrån när barnet gör dumheter är definitivt respektfullt eftersom du hjälper barnet att förstå hur man beter sig i samhället). Jag gillade Sextiotalists sista stycke om att pappan ska göra minst dubbelt så mycket som du, det är hans barn och hans ansvar.

Han brukar säga att det känns som han är ensam om att ta ansvar för barnet. Jag lämnar ofta på dagis och hämtar. Fixar middag ibland. Hjälper till med läggning ibland och gör ofta saker med barnet som simhallen etc. Men ibland så har jag ingen lust och då känner jag över allt till sambon förutom lämning/hämtning på dagis om han jobbar.

Han tycker att jag tar för lite ansvar.

Oj! Jag tycker det låter som du tar mycket ansvar. Hur kan han förvänta sig mer!? Inte ok.

Han brukar säga att det känns som han är ensam om att ta ansvar för barnet. Jag lämnar ofta på dagis och hämtar. Fixar middag ibland. Hjälper till med läggning ibland och gör ofta saker med barnet som simhallen etc. Men ibland så har jag ingen lust och då känner jag över allt till sambon förutom lämning/hämtning på dagis om han jobbar.

Han tycker att jag tar för lite ansvar.