Måste man gilla bonus för att förhållandet ska funka?

Jag är i en liknande situation med ett bonusbarn som jag tyvärr inte har så jättevarma känslor pga ett jobbigt förflutet.. Han har troligen också en adhd diagnos och har tidigare fått höra att jag gör för lite med bonusbarnet.. Jag har ju ett barn själv som är lika gammalt som bonus och då blir det lätt att det ska jämföras.. Men jag kan ju inte göra exakt samma saker för vi har inte den kontakten eller den relationen. Tror att jag fått höga krav att leva upp till pga avsaknad av engagemang från biomamman. Hon bryr sig inte alls på det sätt hon borde göra med tanke på vad som hänt i deras liv och de problem som mitt bonusbarn har och då har jag liksom fått större krav på mig.. Vilket jag tycker är fel. Spelar ingen roll vad jag gör, jag kan ju aldrig kompensera barnet för vad hans mamma INTE gör.. Det förstår inte min sambo alla ggr vilket har lett till många bråk. Just nu är jag så less på allt.. Skulle bara vilja flytta och få lugn och ro i mitt liv..
Har tappat räkningen över hur många ggr vi tjafsat, bråkat och diskuterat över bonusbarnet.. Han tar väldigt mycket plats.
Vi har snart varit tillsammans i 6 år (bonus börjar närma sig 10-års åldern) och har även ett barn tillsammans.
Jag förstår precis hur du känner. Ibland är han (bonusbarnet) så uppkäftig, dryg, provocerande och utmanande att jag skulle kunna sälja honom bara för att få lugn och ro!

Detta är nog första tråden på länge där man inte känner sig som världens sämsta människa för att man inte älskar sin bonus.. Rätt så skönt att läsa era inlägg!

Om jag får ställa en fråga:

Min sambo har skällt mycket på mig tidigare för att jag inte ställt upp och tagit hand om han barn när de varit sjuka, magsjuka t.ex så att han har kunnat fara på viktiga möten.

Jag som lider av Emetofobi och stark ångest har ibland tagit mina barn och åkt härifrån för att vi inte alla ska bli dåliga (5st).

Då har jag satt honom i "skiten" för att man ska ställa upp för varann.. Han har alltså behövt vabba för att jag inte varit hemma för att ta han om hans sjuka barn.. Har känt mig som världens svikare för att jag inte resonerar så.. Är mitt barn sjuk så är det mitt ansvar.. Speciellt om hen kräks.. Då är det faan jag som får vabba..

Är det fel på mitt tänk?

Han har även varit på mig tidigare om andra saker också..

Det är väl där jag är nu. Jag har som kommit till en gräns där jag är less på att bråka och tjafsa om hans barn som vi gjort i flera år. Har till och med gjort slut med honom för några år sedan för att han jämförde oss för mycket. Han tyckte att han lekte mer med mitt barn än jag lekte med hans barn t.ex..

Faan så tröttsamt. Och nu känns det som att jag helt tappat känslorna för honom efter senaste bråket. Har ingen lust att pussa, krama eller vara nära honom överhuvudtaget.. Vad är det för fel på mig?