Hur kommer det sig att någon väljer att bli tillsammans med någon med barn?

Skulle ALDRIG bli ihop med någon som har barn om jag inte hade det själv. Lika barn leker bäst antar jag. 

Jag träffade och blev kär i en kille för ett par år sedan som hade två barn vv. Vilken bisarr upplevelse, det blev många tårar. Ena veckan var han varm, kärleksfull, angelägen om att ses hela tiden. Jag fick gulliga sms, den dagen när hans barnvecka började blev han som förbytt. Han gick in i sin "barnbubbla " och verkade inte bry sig något vidare om mig. Inga gulliga sms mer utan långa sms om sina barn; hur mycket han älskade dom (han sa aldrig att han älskade mig) och så om strul med barnen och deras mamma. Man fick tjata sig till om man ville träffa honom (och barnen) något den veckan, han verkade så nöjd och tillfreds att vara med bara dom. Till saken hör att när vi väl sågs var jag alltid trevlig mot barnen. (såklart). Jag har blivit så bränd av den här erfarenheten att nu skyr jag vv pappor som pesten????

Så det mindre barnen växte 2 år under samma tid som det äldre växte 4 år? Fantastiskt 

Vilken tur att vi alla är olika och att vi möter på unika individer vilket innebär att varje situation blir unik.

Så bra ts att du har kommit fram till vad som passar bäst för dig i ditt liv. Inte alla har den insikten och sätter därmed sig själv och andra i jobbiga situationer som är svåra att hantera och ta sig ur.

Jag har aldrig haft några problem med mina bonusbarn utan älskat dem alla massor och sett dem som en tillgång i mitt liv istället för något jobbigt.

När jag bodde ihop med min yngsta sons pappa så bodde även två av hanns döttrar här på heltid och en var här var annan helg.
De var 13, 14 och 16 år när vi träffades och tonåringar delux.
Vi bestämde tillsammans med våra barn (mina döttrar var 13 och 14, hade en 5 åring men han fick inte vara med och bestämma regler) vi bestämde att de regler de hade haft tidigare skulle gälla när de flyttade hem till oss i stora drag, deras pappa bestämde över dem och jag över mina.
Sen satte vi upp regler tillsammans som skulle få hushållet att flyta på men även där så bestämde vi att det var den biologiska föräldern som skulle ha ansvaret över att just dennes barn skötte sin del av det hela.

Varför vi gjorde så var just att barnen var ju så stora och redan uppfostrade av sina föräldrar och jag kan tänka mig själv att det skulle vara skit att få in en vuxen i mitt liv i den åldern som skulle komma och bestämma över mig.

Han som var 5 år fick däremot en extra pappa som faktiskt också kunde hjälpa till i hans uppfostran.

Varför jag berättar det här här är för att visa att om man möter barnen på deras nivå och respekterar dem så behöver det inte ens vara jobbigt att ha bonubarn utan det kan som sagt vara en stor tillgång i ens liv med skratt och intressanta saker som man kanske inte annars skulle ha fått uppleva.

fast alla är vi olika och jag tycker att det är kanon att ni som känner att ni inte vill ha andras barn i era liv faktiskt backar och säger nej tack, det gör nog många barn gott och jag önskar att fler vuxna kunde agera så.

Haha. Herregud, vad tänkte jag där? Det äldre barnet var exakt fyra år äldre än det yngre. Det yngre var 7-9, det äldre 11-13 :D

Jag tror det finns massa bonusföräldrar som har genuint varma känslor för sinabonusbarn. Men ärligt talat tror jag ni som hävdar att ni aldrig skulle kunna vara tillsammans med någon som inte tycker om era barn är väldigt naiva. Ni har troligtvis varit det, kanske är, utan attt veta om det. Det är så lätt att fejka omtanke och värme och det är faktiskt vad ALLA styvföräldrar jag genom åren lärt känna har gjort. Dom har ofta jättebra relationer till både partner och dennes barn, men "bakom ryggen" och i sällskap med andra i samma situation kommer en helt annan bild än den fram, och det är den att det inte finns någon situation där partnerns barn faktiskt gör deras liv BÄTTRE. Dom tycker inte illa om barnet, men några äkta varma känslor finns inte.

Det är precis min erfarenhet också. Det är så helylle utåt, men när man pratar närmre så visar det sig att de känner ungefär samma som jag gör. Att det varit lättare och bättre om inte de tidigare barnen funnits.
Jag hade fn spruckit om jag skulle springa runt och låtsas, och lägga en massa jobb och energi på personer som betyder nada för mig.

Vad tragiskt det låter. Trist att du upplever och umgås med så många falska människor.
Jag VET till 100% att min sambo älskar mitt barn! Finns ingen "bakom ryggen" situation där. Tror knappast att han hade fortsatt träffa min son regelbundet när vi hade gjort slut och han hade en annan kvinna och jag tror heller inte han hade tatuerat in mitt barn bredvid sina biobarn om han bara "låtsades" tycka om barnet.

Personligen älskar jag hans barn också och självklart gör hans barn mitt liv MYCKET BÄTTRE bara av att ha kommit in i mitt liv och min familj.

Det är toppen men det finns verkligen vidriga "bonusföräldrar".

Min fars sambo låtsades vara snäll när andra såg/hörde på men var väldigt elak utan vittnen.

Jag har brutit med båda får många år sen.

Jag älskar min egen bonusdotter på riktigt.