Hur kommer det sig att någon väljer att bli tillsammans med någon med barn?

Nej, hon undviker inte mig. Däremot så tycker hon att våra regler här är orimliga (samla ihop sin tvätt, göra läxorna, inte sitta vid datorn till 03 på natten varje dag, ngn enstaka gång hjälpa till med maten osv).

Hon slipper regler och krav hos sin mamma.

Blir hon sur så åker hon hem till sin mamma igen.

Det är inte så konstigt när mamma matar henne med hur illa hon blir behandlad för att hon behöver hjälpa till med minsta småsak. Matar henne med hur elaka hennes pappa och jag är. Aktivt arbetar för att förstöra relationen mellan syskonen.

Så nej, det är inte mig hon undviker.

Jag tycker det är oerhört sorgligt att en förälder uppmuntrar till att "fly" ansvar, konflikter och att ta hand om sina relationer. Jag tycker även det är prov på extremt dåligt föräldraskap. Jag saknar hennes delaktighet i familjen oerhört och älskar henne väldigt mkt. Vi har alltid haft en mer än bra relation och det är till mig hon kommit med problem. Ofta har hon tagit upp saker med mig och sedan bett mig ta upp det med mamman. Antar att mamman inte kunde hantera det i längden.

Hennes mamma uppmuntrar till att INTE prata om man mår dåligt. Bättre att sopa saker under mattan och hoppas det går över. Klart som fasen det blir knas.

Jag undrar verkligen hur man tänker när man som heltids boendeförälder väljer att inte lära barnen hjälpa till och att lösa konflikter osv. I många fall även uppmuntra dåligt beteende bara för att förstöra hos den andra föräldern.

Det måste ju innebära att mamman får göra allt själv, och att stämningen även hemma hos dem blir otrevlig. Man underlättar ju faktiskt för sitt barn om man ger det en ordentlig uppfostran. Det är en enorm skillnad att ha suttit hemma och varit centrum av universum, och sen ta steget ut i vuxenlivet och enbart va en droppe i havet.

Exakt! Man är bra desperat och svältfödd om man nöjer sig med "en sån". Kan definitivt inte få nåt annat! Tragiskt för alla!

Jag tycker det verkar sjukt jobbigt med styvbarn. När jag var singel och nätdejtade sållade jag bort alla som hade barn, för att jag inte ville bilda familj med någon som redan hade barn och jag ville inte bli styvförälder. Träffade en man som kände likadant och vi är glada över vår kärnfamilj. Man läser ju ständigt om alla problem som uppstår med styvfamiljer.

Hur orkar man flytta ihop och leva med någon som har hemmavarande barn, varför vänder man inte om och går åt andra hållet redan efter första dejten?

Jag vet.

Förstår det inte alls.

Jag vill att mina barn (inklusive min bonus) skall klara sig genom livet på ett bra sätt. Vill att de skall stå på starka ben och känna att de klarar av att ta ansvar för sig och sitt liv. Våga lita på sig själv.

Min bonus vågade tyvärr som 15 åring inte ens beställa på McDonalds för det "gör alltid mamma"..

Alla beslut om hur och vad hon skall göra blir "jag ska fråga mamma"..

Vi försöker pusha och stötta men det är som att simma motströms i en fors :/

Jag hoppas dock att lite av det vi försökt lära har fastnat och att det underlättar när hon behöver stå på egna ben..

Det låter kanske otroligt, men dom flesta människor kan tycka om barn även om det inte är ens egna.. :D

Det kallas kärlek. Älskar man någon så är man beredd att ta hela paketet.