Hur kommer det sig att någon väljer att bli tillsammans med någon med barn?

Jag valde inte en man som hade barn. Jag valde en man och hans barn. Hade jag inte velat ha att göra med hans barn så hade jag valt bort honom, hur mycket jag än hade älskat honom.

Det är ju en väldigt skillnad på att bli tillsammans med någon när man har i princip vuxna barn, då är det ju inget konstigt att dela livet med någon som har barn. Men det jag menar är att bli tillsammans med någon som har små barn, i förskole- eller skolåldern.

Du tror inte det finns biomammor som inte är själviska?

Du har en bra poäng att med en jobbig biomamma kan situationen bli outhärdlig, men varför inte ta reda på om så är fallet först?

Jag kunde inte ens i min vildaste fantasi förutse hur det var med en utomstående vuxen som lade sig i. Inte heller hur bortklemade, barnsliga och jobbiga nästan vuxna människor kunde va.
Skiljer vi oss eller om mannen går bort, så kommer jag aldrig någonsin att ha någon som helst kontakt med hans barn. Den ena kan jag dock hälsa på och växla ett par ord med om vi möts. 
Men mannen var i alla fall värd att man stod ut med att hans ungar kom på umgänge några år tills man slapp dem. Nu lever vi som en kärnfamilj i vardagen.

Vet din man om hur mycket du föraktar hans barn?

För att svara på ts, jag skulle nog inte medvetet gå in för att hitta en kvinna med barn, men om jag träffar den perfekta kvinnan och hon har barn skulle jag försöka ge det en ärlig chans. 

I de fallen där det går fel tror jag det handlar om att bonusföräldern gör en för stor deal av det hela. Allting barnen gör är jobbigt. Exet är jobbigt. "Om bara barnen och exet kunde dra skulle vi bli en kärnfamilj" osv. Tror att många inte anstränger sig tillräckligt för att bli vän med bonusbarnen, utan istället lägger för mycket fokus på att tycka de är jobbiga.