Hur kommer det sig att någon väljer att bli tillsammans med någon med barn?

Det låter kanske otroligt, men dom flesta människor kan tycka om barn även om det inte är ens egna.. :D

Jag kunde inte ens i min vildaste fantasi förutse hur det var med en utomstående vuxen som lade sig i. Inte heller hur bortklemade, barnsliga och jobbiga nästan vuxna människor kunde va.
Skiljer vi oss eller om mannen går bort, så kommer jag aldrig någonsin att ha någon som helst kontakt med hans barn. Den ena kan jag dock hälsa på och växla ett par ord med om vi möts. 
Men mannen var i alla fall värd att man stod ut med att hans ungar kom på umgänge några år tills man slapp dem. Nu lever vi som en kärnfamilj i vardagen.

Om du skiljer dig, skulle du tycka det var OK att du fick leva ensam resten av livet för att ingen ville ha dig pga dina barn?

Som svar på din fråga: alla känner inte som du gör.

"De flesta"?! Det tvivlar jag STARKT på. Vissa möjligen, men långt ifrån en majoritet. Majoriteten väljer bort en partner som har barn sedan tidigare så länge de själva är barnfria, och detta gäller såväl män som kvinnor. Inbilla dig inget annat.

Jag valde inte en man som hade barn. Jag valde en man och hans barn. Hade jag inte velat ha att göra med hans barn så hade jag valt bort honom, hur mycket jag än hade älskat honom.

Nu är vi en familj. Hans barn är mina barn, och hans barn har två pappor. Vi gör ingen som helst åtskillnad, varken på barnen i sig eller på våra roller som pappor.

Så vill vi ha det och det funkar för oss. 

För att man tycker olika helt enkelt. När jag var singel hade jag aldrig blitt ihop med en fet man, en som var 20 år äldre eller en tatuerad- men det spelar ju ingen roll för det finns ju alltid andra som vill ha de männen.   Likadant med barnfrågan. Vissa har inget emot det och för andra är det otänkbart. Att det sen alltid kan tänkas uppkomma problem med styvbarn är en annan femma. Men de som har valt det frivilligt är väl beredda på det.

Fast tycker om andras barn så mycket att man vill dela livet med dem?`Av alla tusentals trådar på temat styvfamilj på familjeliv att döma så verkar det sällan vara särskilt roligt.

Det är ju en väldigt skillnad på att bli tillsammans med någon när man har i princip vuxna barn, då är det ju inget konstigt att dela livet med någon som har barn. Men det jag menar är att bli tillsammans med någon som har små barn, i förskole- eller skolåldern.

Tycker det till stor del är bra att min sambo har barn sen innan, då ser jag ju precis hur han fungerar som pappa. 

Man kan inte gömma att ens barn är illa uppfostrat. Folk som inte haft barn har man så klart ingen aning om hur de är som föräldrar, när det verkligen gäller.

Sen blir det en till i familjen, en ren bonus.

Men då har jag ett väluppfostrat och snällt bonusbarn och min sambo ger mina synpunkter stor vikt i bonusens uppfostran.

Jag är singel med ett barn i skolåldern och jag kan absolut INTE kunna tänka mig att träffa en man utan barn! Fungerar det inte att leva ihop tillsammans med barnen av olika skäl kan man ju vara särbo. Det går alldeles utmärkt för många par!