Hur kommer det sig att någon väljer att bli tillsammans med någon med barn?

Det ÄR sjukt jobbigt med styvbarn. Iaf om barnet uppfostras på ett sätt man själv tycker är HELT galet. Och om barnets mamma (i mitt fall, kan ju vara en pappa också) är rätt så trög, eller inte så smart eller vad jag ska säga.

Varför man inte springer åt andra hållet? För att man inte vet vad man ger sig in på. Man är kär så in i bomben, har hittat sin själsfrände, mannen i sitt liv. Och så råkar mannen ha ett icke önskvärt bagage, men man tror att man pallar med, att det inte ska vara så jäkla jobbigt.
Man har ingen aning om vilka känslor det kan röra upp hos en själv, inte ens om man själv har barn.

Man inser inte att hur mycket man än månar om sin egen familj, så finns där en tredje vuxen som tycker sitt och som man i viss mån måste ta hänsyn till.

Det krävs nog en viss sorts person för att klara av detta utan mankemang, utan att bli skvatt galen på situationen ibland. Hade jag vetat det jag vet idag hade jag INTE satt mig i den här situationen.

Så länge man inser att barnet är oskyldigt i det hela och beter sig trevlig mot barnet så kanske man kan stå ut tills barnet blir stort och inte kommer på umgänge mer. Annars får man hitta en annan läsning, särbo eller skilja sig.

Eftersom jag själv vet vilken pest det är med andras ungar, så hade jag inte klandrat honom. 

Nu är jag varken singel eller barnlös men om jag var det så skulle jag nog sålla bort alla med barn. På precis samma sätt som jag antagligen skulle sålla bort alla utan barn om jag blev singel med barn. Men nu hoppas jag att det är ett rent hypotetiskt scenario då jag ju vill vara med pappan till mina barn och inte alls kan tänka mig någon annan.

Alla är vi olika och man ska komma ihåg att alla barnlösa män inte är så perfekta faktiskt och det håller ändå inte.

För att man inte hade en jävla aning om vad man gav sig in på. Ingen kan förstå vilket helvete det är förrens man själv varit där..

Jag känner med dig, det låter för jävligt.
Samtidigt, jag skulle säga att om det räcker att inte välkomna henne till sitt hem för att slippa henne så har du haft tur.

Det finns de biomorsor som går in aktivt för att göra ens liv till ett helvete vettu.

Jag träffade min sambo och blev så himla kär helt enkelt, och ville försöka va med hnm trots att ja innan va emot tanken att va med en man med barn. Jag kan inte säga att jag ångrar mig eftersom ja verkligen älskar honom och vi nu har ett gemensamt barn men jag skulle nog inte göra om d och det är endast pga mamman till barnen som sen dag 1 vägrat acceptera vårt förhållande och idag förbjuder vår dotter att träffa de äldre syskonen. Ska man gå in i ett förhållande där barn finns me i bilden så varnar ja för att ingå d me ngn vars ex inte gått vidare.

Därför att många män saknar alternativ.
När de hunnit en bit i livet och lämnat ungdomsåren bakom sig upptäcker de att det knappt finns några lediga relationsvilliga kvinnor som är barnfria.
Om alternativet är att leva sitt liv kärlekslöst i bitter ensamhet (dvs ett icke-alternativ) så är valet ganska lätt. När inget bra alternativ finns väljer man såklart det minst dåliga alternativet och får ta det onda med det goda.

Det räcker för att ibte träffa henne (oftast). Tyvärr räcker det inte för att hon inte skall få förstöra mellan oss och dottern. Det påverkar hela vår familj och alla mår väldigt dåligt över det.

Min förra sambo hade två barn (5-9 då vi blev ihop och 7-13 då vi gick isär). Sambon var dum i huvudet men för mig var barnen ett plus. Älskade att direkt ha barn som det gick att resonera med utan att behöva gå igenom en graviditet och bebistiden.

Tror att killen vsr aggressiv, otrogen och våldsam så saknar jag barnen. Det var fina rackare. Jag och mamman till dem hade också en jättefin kontakt och jag försökte aldrig ta hennes plats. De kallade mig vid namn, inte mamma, men tyckte det var roligt att jag gjorde saker med den som deras föräldrar inte kunde/ville/orkade.

Har fortfarande kontakt med barnen nu när de är äldre och har Facebook.