Hur kommer det sig att någon väljer att bli tillsammans med någon med barn?

Jag har aldrig haft några problem med mina bonusbarn utan älskat dem alla massor och sett dem som en tillgång i mitt liv istället för något jobbigt.

När jag bodde ihop med min yngsta sons pappa så bodde även två av hanns döttrar här på heltid och en var här var annan helg.
De var 13, 14 och 16 år när vi träffades och tonåringar delux.
Vi bestämde tillsammans med våra barn (mina döttrar var 13 och 14, hade en 5 åring men han fick inte vara med och bestämma regler) vi bestämde att de regler de hade haft tidigare skulle gälla när de flyttade hem till oss i stora drag, deras pappa bestämde över dem och jag över mina.
Sen satte vi upp regler tillsammans som skulle få hushållet att flyta på men även där så bestämde vi att det var den biologiska föräldern som skulle ha ansvaret över att just dennes barn skötte sin del av det hela.

Varför vi gjorde så var just att barnen var ju så stora och redan uppfostrade av sina föräldrar och jag kan tänka mig själv att det skulle vara skit att få in en vuxen i mitt liv i den åldern som skulle komma och bestämma över mig.

Han som var 5 år fick däremot en extra pappa som faktiskt också kunde hjälpa till i hans uppfostran.

Varför jag berättar det här här är för att visa att om man möter barnen på deras nivå och respekterar dem så behöver det inte ens vara jobbigt att ha bonubarn utan det kan som sagt vara en stor tillgång i ens liv med skratt och intressanta saker som man kanske inte annars skulle ha fått uppleva.

fast alla är vi olika och jag tycker att det är kanon att ni som känner att ni inte vill ha andras barn i era liv faktiskt backar och säger nej tack, det gör nog många barn gott och jag önskar att fler vuxna kunde agera så.