IVFare i Stockholm?

Hej, 

Hoppar in här. Jag ska göra uttag imorgon bitti på Sophiahemmet.
Det är försök 10. Fick barn ett på försök 1 2009, barn 2 på försök nr 6 2013 och nu har jag försök 3 på barn 3. Försök 2 slutade i katastrof den 7 september då jag fick avbryta graviditeten pga kromosomfel, Trisomi-21. Det har varit en tuff graviditet, en ännu tuffare höst och nu är det väldigt blandat. Jag är glad att jag har fått till mitt försök efter en massa komplikationer av avbrottet med två efterföljande skrapningar, samtidigt som jag är livrädd att det ska sluta lika fruktansvärt igen. Det är ingen upplevelse jag önskar min värsta fiende (om jag nu haft någon). 

Det jag kan säga om Sophiahemmet så är det de som tagit bäst hand om mig genom denna kris. Jag är mycket tacksam mot dem och hur de har bemött mig och verkligen givit mig bra vård som jag inte fick på t.ex. mvc. Jag hoppas på insättning på måndag och sedan resultat (positivt vill jag ju ha) innan jul. 

Det var Lena som tog ut, det blev 10. Känns bra, förra gången blev det 21 vilket egentligen är för många, så detta är ett bra resultat, så får vi se hur det går på måndag. Det blir ju insatt dag 3, hoppas! De sätter in två.

Idag ska jag sätta in, det är bara drygt en timme kvar och de har inte ringt så det är ett gott tecken, då borde det finnas bra förutsättningar att sätta in. Jag hoppas att allt går bra. Jag har fått två insatt senaste 5-6 gångerna, det har aldrig blivit tvillingar. Vi gör ICSI och jag är nu 39 år så det är väl en sammantagen bedömning att det bör sättas in två. Börjar bli nervös...

Måndagen den 7 sep kl 14.55, alltså för exakt tre månader sedan föddes och dog vår sjuke son. Idag steg jag ut från Sophiahemmet kl 14.55 med två embryon i kroppen. Hoppas på gott tecken.

4 ägg behöver inte alls vara dåligt, det behövs bara ett. Jag fick 21 en gång och det var alltför mycket, en annan gång fick jag 5 och det blev barn på det.

Det var v 18 och det var förlossning. 

Man kanske kan se det som starkt, men för mig är det ren överlevnad. Det har varit hoppet som fört mig framåt. Bland det första jag gjorde i dimman efter det där telefonsamtalet var att ringa ivf-kliniken för att försäkra mig om att jag inte var "utskriven" där nu. När jag gjort så många försök och det slutat så tragiskt. Min livlina. Jag var så angelägen om att hinna göra ett försök innan jul, annars skulle det bli först i februari och det var då mitt barn skulle ha fötts och det hade blivit alldeles för jobbigt. Det känns som att jag har en del av sorgen som jag inte vågar släppa fram ännu, som jag kan ta fram och släppa först då jag har fått ett barn. Jag vet inte om det stämmer, men om jag kommer till den punkten att jag måste ge upp drömmen om ett barn så kommer all sorg välla över mig. Den gamla ivf-sorgen över alla de försök jag gjort som inte blivit något, missfallen och den avbrutna graviditeten samt det släckta hoppet. Jag vill inte ta det ännu. Jag vill hoppas och tro att det kommer att gå bra. 

Man vet inte alls hur man reagerar i ett sådant här fall. Jag trodde aldrig att det skulle hända mig. Man har ju läst och "katastrofsurfat" om det ena och det andra, men på något sätt trodde jag inte att det skulle hända. När det gör det är det så overkligt. Man reagerar inte alls som man tror. Jag hoppas att jag inte kommer att behöva gå igenom detta igen, det är i princip omöjligt, "i princip". Jag kommer i alla fall ta moderkaksprov och inte fostervattensprov för det blev alldeles för sent och för jobbigt. Men nu tänker i på annat! Positivt. RD1!

Nej man kan ju inte jämföra någonting egentligen, men jag tog hjälp av kurator som sade att en del reagerar lika starkt vid missfall som att förlora ett barn, det är helt normalt att sörja. Att bli gravid igen är ju så klart en tröst, om man nu blir det, men det ändrar ju inte sorgen för det man har förlorat. Jag kan rekommendera att söka upp kurator om du känner att du kör fast, det hjälpte mig, jag gick bara en tre- fyra gånger men det var skönt att prata med någon som var erfaren.

Just nu försöker jag att inte bli besatt i ruvandet, det är så frustrerande att vänta, men hittills går det bra, ska försöka att inte,tjuvtesta den här gången.

Själv håller jag på att bli galen! Det är bara rd 2 men jag har så dåligt tålamod. Borde ju ha rutin nu men det är lika jobbigt varje gång. Surfar för mycket, försöker tolka tecken, just nu känns det som att det inte kommer bli något. Har drömt mardrömmar om blod och svarta klumpar. Jag var så inställd på att det skulle funka, men det är ju lite av ett lotteri. Jag satte in ett 10 och ett 12-celligt, de sade inte topp, men bra. Topp hade varit 8-celligt. Tycker att det pirrar i livmoden och blir nervös av det, å andra sidan har jag inte fått mens så här tidigt tidigare heller. Skulle vara skönt att kunna spola fram tiden lite...

Snyggt! Stockholm, TD 22/12