Vems är problemet?

Ja. Den sexuella lusten är ett fysiskt behov, som att sova eller äta. Det går inte att jämföra med hobbyverksamhet eller att läsa böcker eller andra intressen.

Nä, det är den ju inte. Man kan överleva utan sex men inte utan mat och sömn. Det finns ju människor som inte har sex.

De allra flesta får ju ändå göra ett val när de väljer att äta nyttigt, en del går ju på rutin efter ett tag och det blir en vana. Tror du inte man kan träna upp sin lust lite? Jag har varit på båda sidorna så jag vet ju att mina hormoner påverkar lusten men samtidigt så kunde jag säkert fått igång min lust innan också. De flesta som är nykära har ju hur mycket lust som helst.

Till viss del tror jag nog också att man kan styra mer över sin sexlust än vad man tror, och jag tror faktiskt att både man själv, ens partner och förhållandet i sig kan må bra av att partnern med lite lägre lust försöker jobba lite på det, helt enkelt anstränger sig lite. Jag har själv haft perioder i mitt liv då jag haft lägre lust, och ibland så hade jag sex med min partner även fast jag inte hade så himla stor lust från början, och jag ångrade mig faktiskt aldrig efteråt! Sen förespråkar jag ju absolut inte att man ska begå övergrepp på sig själv och ha sex trots att man absolut inte vill, i de fallen jag hade sex trots att lusten inte fanns där så var jag mer likgiltig, det var inte så att jag var superanti, då hade jag inte gjort det! Men jag märkte att när man väl satt igång så kom lusten ofta krypande, kanske inte en överväldigande lust som man kan få ibland, men om man alltid väntar på den så förstår jag om folk inte har sex så ofta, ibland kan det faktiskt vara bra att provocera fram lusten!

I mitt nuvarande förhållande så är det jag som har störst sexlust, men jag anser nog faktiskt att det största "problemet" är mitt, jag äger liksom problemet, även om jag anser att man i ett förhållande delar på problemen, och eftersom mitt problem i viss mån går ut över min partner (hen känner sig otillräcklig och pressad etc) så anser jag nog att problemet även är bägges gemensamma problem. Och jag önskar faktiskt även att min partner åtminstone försöker göra något åt sin lust, men jag vill absolut inte att hen ska känna sig tvingad att ha sex med mig och jag vill verkligen inte ha sex om hen inte vill!

Det är inte ett livsnödvändigt behov - men väldigt fysiskt.
Har du aldrig varit riktigt kåt? Annars borde du veta hur det känns i kroppen. En enormt stark längtan efter sex. Ofta får man lösa det själv så att känslan går över.
Men det kanske är skillnad på män o kvinnor här??

Ja, jag har också börjat ha sex när jag inte hade så mycket lust från början eftersom jag vet att jag inte heller ångrar det och vet att det känns bra under tiden och även om man är trött så brukar man ju komma igång. Dock så händer det att lusten är totalt borta och då går det inte. Men jag tror att min man är trygg med att veta att jag aldrig skulle ha sex mot min vilja.

Jag sa till min fru för snart tre år sedan att vi måste skilja oss, jag kan inte leva så här. Vi redde dock ut det under den kommande veckan. 

Det konstiga är att hon gick från noll lust till hur mycket lust som helt under den veckan. De kommande tre månaderna hade vi massor med bra sex. Hon hade så många orgasmer att man kunde tro att hon var en batteridriven kanin. Vi åkte på solsemester till Turkiet efter 2,5 månader, och väl där tröttade vi nog ut sängen. Hon njöt för fulla muggar.

Näst sista kvällen hade vi haft sex, hon varit och duschat, sen låg hon naken på sängen och med ett leende frågade hon om jag fortfarande vill skiljas. Klart jag inte ville det. Jag var ju den lyckligaste människan är världen. Dagen efter packade vi väskorna och åkte hem. När hon klev av planet lämnade hon lusten kvar där någonstans. För sen dess har det varit helt dött igen. Jag minns att efter vi kom hem från semestern tog det två månader innan vi hade sex igen. Jag fattade ärligt ingenting.

Då var det nog för att hon kände sig hotat och då blev du intressant helt plötsligt. Verkar som många kvinnor tröttnar på sina män efter ett tag. Trots att kärleken finns där. Kanske för att vi ska sprida våra gener? Vad trodde hon själv att det berodde på? Du har mina sympatier.

Ingen har fel, man har alltid rätt till sina känslor. Däremot är det aldrig rätt att tjata eller skamma.

Han lider inte, jag kan hjälpa honom på andra sätt.
Skulle han inte kunna acceptera det så får han såklart välja att lämna mig.
Jag kan inte tänka mig något alternativ angående ämnet i ts.