Hjälp mig sluta tänka på att bli gravid!

hoppat e på topp nu bim+3 men håller mig bestämt emot att testa... där emot har det googlats vilt på allt möjligt och funderats och planerats... känner att de e bättre att må bra nu och slappna av lite till även om de betyder att man lurar sig själv lite... ledsen blir man ju ändå lixom.

haft jobbiga dagar!

testade igår morgon och fick ett minus. "jaha!" tänkte jag "det här va just snyggt!" jag räknar ju såklart med att jag inte är med barn då eller eventuellt att jag har antingen ett utomkvedes eller att jag åter igen fått ett uteblivet missfall... min sambo räknar dock de som en graviditet... så får se hur de går. jag har sökt efter gyn tid men de har varit lite svårt med helg och allt.

haft jobbiga dagar!
testade igår morgon och fick ett minus. "jaha!" tänkte jag "det här va just snyggt!" jag räknar ju såklart med att jag inte är med barn då eller eventuellt att jag har antingen ett utomkvedes eller att jag åter igen fått ett uteblivet missfall... min sambo räknar dock de som en graviditet... så får se hur de går. jag har sökt efter gyn tid men de har varit lite svårt med helg och allt.

Känner igen mig i det ni skriver.
När man väl bestämmer sig så vill man bara att det ska hända. Tror inte det dröjde mer än en månads försök förrän jag började med ägglossningstest. Det var en kompis som tipsade om det och jag tyckte det var både spännande och roligt att göra de där testen. Men vilken påfrestande process det blev. Googlade på precis allt. Det gick inte att tänka på något annat även om man försökte intala sig själv motsatsen.

Om det var tack vare ägglossningstesten vi blev gravida så lätt eller inte kan jag inte svara på, men vi lyckades få tre plus på sex försök. Men alla tre resulterade i väldigt tidiga missfall. En cirkel av att ständigt tänka på att försöka bli gravid till flera missfall blev en riktigt tråkig höst. Efter det tredje missfallet bokade vi en tid för utredning på en privat klinik en månad senare och bestämde oss för att ta en paus i det hela, inga tester, inget snack, bara njuta av livet igen. Vi hade bokat en semesterresa sedan tidigare som vi kunde åka iväg på som såklart underlättade (för det är inte lätt!).

När vi kom hem från resan hade jag mensvärk flera dagar före beräknad mens och den inplanerade tiden för utredning resulterade istället i ett VUL där vi fick se ett tickande hjärta. Imorgon går vi in i vecka 18 och jag är oerhört tacksam.

Det jag vill säga är väl att om du känner som jag, att man bara går i en försöka-att-bli-gravid-bubbla och glömmer att leva under tiden: Det kanske inte är värt att ägna så mycket tid åt alla tecken och tester. Det kanske är mer värt att leva under tiden och se vad som händer? :)