DU skapar DITT liv!

Jag håller till viss grad håller med om att det är upp till var och en att välja sin "lycka", vilket jag egentligen skulle vilja omformulera. Jag menar att vi snarare har potential att förändra vår världsbild, och vi i har förmågan att utveckla ett större perspektiv på oss själva. På en individuell nivå.

Emellertid är din TS något naiv. Den utgår ifrån att människor har samma förutsättningar och verktyg att arbeta med. Det blir särskilt tydligt när du skriver om missbrukare.

Faktum är att när man ser bortom individen, som givetvis måste förändra sitt perspektiv om den vill bryta en kraftigt negativ vana, så ser man att antalet missbrukare i olika länder i västvärlden är ungefär samma. Och likväl, ungefär 1/10 utvecklar missbruksproblem. Statistiskt sett sammanfaller det på ett sådant sätt att det verkar insinuera, att somliga människor (10% av oss ungefär) har ett alldeles unikt problem att tackla, som de flesta av oss inte ens behöver komma nära.

Den enda slutledningen jag kan göra av detta är att, i motsats till vad du skriver, så är missbruk inte en situation en försätter sig i själv, utan ett problem som man snarare har en disposition gentemot.

Vad jag menar, är att trots vår individuella kapacitet att förändra vår tillvaro, våra liv, och oss själva - så står vi inte med en penna framför ett blankt papper, utan har en mängd saker att förhålla oss till.

Och det du beskriver angående ansvarstagande och frånsägande, bör vi av ovan nämnda skäl snarare utveckla empati, snarare än att frånta människor deras upplevelser. Empati tillåter oss till exempel att väga in människors faktiska problem - istället för som i din TS, bemöta problemen med oförståelse.

Grejen är ju den att jag själv har läst en radda böcker med samma budskap som TS ger, gemensamt för författarna till dessa böcker och TS är just den där blinda naiviteten, som inte tar hänsyn till att människor, som du säger, har en mängd saker att förhålla sig till.

Sådana här böcker är väldigt inspirerande att läsa om man har levt ett skitliv eller är ung och vill förändra sig, men är väldigt amerikanska i sina upplägg. "Reach the top and have success" och författarna till dessa böcker är 8 ggr av 10 mer intresserade av att håva in stora pengar än att vilja förändra folks liv. Men när man ställer tänk-positivt-och-förändra-ditt-liv-böckerna mot sin egen verklighet och vill börja förändra saker på allvar, så märker man genast hur jävla svårt det i praktiken kan vara, speciellt om man har människor i sin närhet som är missunsamma och avundsjuka. Det låter så lätt. Men det är desto mindre lätt i praktiken..

Jag är i den situationen att jag har ett par olika mentala funktionshinder, plus social fobi, dessa sammanlagt har gjort att jag har väldigt svårt att sluta isolera mig o istället ge mig ut o träffa folk. Fastän jag inget hellre vill. På vilket sätt tycker du att jag skulle "välja lycka" då? O på vilket sätt har jag valt att må dåligt (gör vad jag kan m h a mediciner, terapi t ex)? Hur menar du att jag valt hur jag själv mår? Mina omständligheter är inget jag kan påverka o rå över själv nämligen.

Vill fråga dig som verkar vara expert. Hur kan jag med det jag berättat om, "välja att vara lycklig" o att det inte ska styra mitt liv? Hur ska just jag ta mig i kragen som du skrev om?

Absolut.

Dessutom använder de ju en terminologi, som inte bara är amerikansk utan även samhälleligt samtida för Sverige. Det är den liberala uppfattningen att alla kan och bör klättra, som hävdar att det är vårt ansvar och vår skam när vi misslyckas.

Problemet är därtill att det är just denna terminologi som orsakar problemen som många människor idag upplever. Stress, otillräcklighet och en ständig press, att inte bara prestera och marknadsföra sig själv - utan även att tycka om det.

Och med dessa omständigheter är det inte konstigt att människor blir defensiva och frånsäger sig ansvar.

Du säger att du inte alls har problem med empati eller att sätta dig in i andras skor. Men det säger inget annat än att du saknar indikt. Din teori ligger på samma nivå som ett barns som inte kan förstå komplexiteten av den mänskliga hjärnan. Hela ditt tankesätt utgår från den teoretiska verkligheten enbart och är totalt utesluten från hur verkligheten faktiskt ser ut. Lite typ anorektiker har själva valt sjukdomen och väljer att vara olyckliga för allt dom behöver göra är att börja äta och tänka rätt. Folk med fetma får skylla sig själva för allt dom beböver göra är att äta rätt och träna. Folk med missbruk får skylla sig själva för dom valde själva att ta drogen och kan välja att inte ta den.

Och ja. Så är det. I teorin. Inte i verkligheten där man måste spela in alla faktorer som psykologi, historia och fysiologi.

Vad grundad du det absurda påståendet att alla kan välja sina liv och välja att vara lyckliga? För att du lyckades och du minsann såg folk i misärens afrika vara lyckliga? Dina tankegångar saknar djup. De är endimensionella.

Jag har det omvända problemet.
Jag är för "på" så jag skrämmer folk.
Ingen verkar heller vilja lära känna mig???
Jag är trevlig och bjuder på mig själv osv,men det hjälper inte.
Tilliten till folk har fått sig en törn.
Man kan inte vara mer än sig själv och försöka.

Jag håller med dig till viss del. Jag har haft en djup depression där jag övervägde att ta mitt liv, och min sambo har varit arbetslös och i total ekonomisk kris. Min syster och hennes sambo har varit i ungefär samma situation, fast där var det hennes sambo som var deprimerad.

Jag tog tag i min depression, tog mig till akutpsyk och fick antidepressiva. Min sambo letade jobb, tog ett "skitjobb" och jobbade sig sen uppåt. Nu har vi det bra.

Min systers sambo vägrade ta emot hjälp. Han satt hellre hemma och spelade dataspel. Min syster "orkade" inte leta jobb, och fick hon ett erbjudande var jobbet "tråkigt" eller "jobbigt". De lever nu på existensminimum (soc) och klagar jämt på hur dåligt ställt de har och hur tråkigt de har.

Det är lätt att säga att man väljer hur man mår, men allt för många kan faktiskt inte det.

Hur ska man kunna vara lycklig om man inte vet vad lycklig innebär? Hur ska man kunna må bra, när allt man gör för att må bra ger en ångest, skam- och skuldkänslor? 

De flesta depressioner börjar med att man mår lite dåligt. Det gör vi alla till och från och det går inte att komma ifrån. Vi kommer drabbas av sorg, besvikelse mm. Men har vi fått verktygen att hantera dessa känslor så kommer perioden av dåligt mående gå över. Har man däremot inte fått verktygen för hur man hanterar dessa känslor (eller för den delen fått fel verktyg) så kommer måendet inte gå över. Visst man kan trycka undan det och hitta saker som gör att man kortsiktigt mår bättre. 

Men kan du inte låta bli att vara för på då? Du är ju ändå medveten om problemet o att du skrämmer folk. Terapi?

Kan du inte låta bli att vara lam? Du är ju ändå medveten om problemet. Terapi?