Jag skrapades för en dryg vecka sedan i vecka 11 efter att graviditeten avstannat i vecka 6 och nu tänkte vi köra igång och försöka oss på en ny graviditet på en gång. Men denna gång känner jag mig inre lika kaxig. Oron över att det ska hända igen finns med och det skulle vara skönt att dela tankar med andra som upplevt samma på vägen.
???? Skulle vara 
Blev inget denna månaden:( men mensen kom 4 veckor efter missfallet så skönt att kroppen har återhämtat sig så snabbt! Den försvann igår så snart äl igen:) Känner lite press nu att jag "måste" bli gravid denna gången. Är hemma med sonen, o kommer inte kunna va hemma längre än till runt januari nångång.. Och tyvärr funkar det inte riktigt att jag går tillbaka till mitt jobb..
Jag hoppar gärna in här. I juli 2014 blev jag gravid på första försöket och givetvis jätteglad. Vi bokade in ett privat UL den 17 september och fick reda på att hjärtat inte slog. Man uppskattade att det avstannat 9+2, vid UL trodde jag att jag var 11+3.
Vi fick dagen efter sitta och vänta på kk för att träffa en läkare som frågade mig vad han skulle göra och jag fick få förklara för honom att han måste bekräfta att det är dött. Vilket han gjorde ganska snabbt och kyligt och därefter bombarderades jag med info om att göra en medicinsk abort. Jag valde i slutändan att gå emot detta och fick löst en kirurgisk abort. Denna gjordes den 23 september (tisdag). Snabbt och enkelt. Tre dagar därpå (fredag) fick jag ont i sidan på magen (äggstocken). Jag kunde inte gå på toaletten utan att få ont. Det blev kk igen och antibiotika mot uvi (som jag visste själv att jag inte hade). Det blev inte bättre och slutligen fick min sambo nog och ringde en taxi trots att vi har fem min till sjukhuset. Tårarna sprutade av smärta och så fort vi närmade oss sjukhuset kände jag hur min kropp började slappna av på något vis för nu var vi i gods händer. Jag minns att jag i väntrummet fick en säng direkt då jag tappade all känsel i ben och armar på grund av att jag hyperventilerade så kraftigt. Efter många om och men blev jag inlagd men kk ville inte träffa mig igen då jag redan träffat dem ett par dagar tidigare. Enligt dem hade jag fortfarande uvi trots alla urinprov som inte visade på någon uvi. Fyra dagar senare fick jag träffa någon på kk som använde sitt huvud och gav mig två antibiotika sorter för säkerhetens skull. Smärtorna gick över ganska snabbt men hälsar på vid ägglossning idag.
Jag och min sambo fick rådet att vänta i ca två menstruationer vilket vi gjorde. Därefter satte vi igång direkt. Nu hAr vi passerat fem försök utan framgång. Man pendlar mellan hopp och förtvivlan och en stark önskan att få bli föräldrar. Tufft speciellt bör man ser massa vänner som blir gravida /får barn.
Hoppas iaf på ett plus snart!!!!
Hej! Går gärna med här. Tråkigt att läsa allas historier och lider med er alla. Tråkigt att så många råkat ut för MF/ma.
Jag plussade 3 dagar efter BIM och började blöda dagen efter jag plussat. Blödde väldigt lite och hade inga andra känningar, så alla bm jag pratade med tyckte inte att jag skulle oroa mig för dem trodde det kom från slemhinnorna som var sköra. I torsdags fick jag jätteont i magen på em och det började komma mer mörkt slemliknande blod. Kramperna i magen blev värre och när jag precis satt mig på toa så kände jag "den lilla ärtan" som kom ut.
Fick tid hos en privat gyn.läkare i fredags och han kunde inte se ngt, det var tomt, det såg inte ljust ut sa han. Det verkar som allt kommit ut som det ska.
Idag har det inte kommit mer blod, så det verkar som jag slutat blöda nu iallafall.
Har inte vågar slappna av sedan jag började blöda dagen efter plusset för jag är rädd för alla tankar. Min man och jag hanterar det väldigt olika. Jag har svårt att komma till ro på kvällen och när jag väl somnat sover jag oroligt och drömmer mardrömmar. Var hemma i fredags efter MF men har sedan jobbat. Och nu börjar jag känna att kroppen är rätt utmattad och mentalt är jag rätt slut också. Anledningen till att jag jobbat är för att vara sysselsatt hela tiden men det går ju inte i längden. Även att jag inte var långt gången så är det tungt, och sen tycker jag det är som ngn annan skrev att man känner sig så ensam i situationen.
Vill nog gärna försöka igen så fort kroppen kommit igång, hoppas att det ska få mig att kanske komma vidare lite snabbare.
Hur har ni andra känt?
Det blev ett långt inlägg detta. Lider med er alla.
Två veckor sen missfallet.
Varför har man brun/rosa flytningar efteråt?
Fattar ingenting.
När kan man ha sex? Har nog frågat men fattar inte.
Vill tillägga att jag inte har ont eller att jag inte har feber osv.
Tråkigt att behöva välkomna alla nya som skrivit i tråden. Men ändå, känn er välkomna!
Två veckor sen missfallet.
Varför har man brun/rosa flytningar efteråt?
Fattar ingenting.
När kan man ha sex? Har nog frågat men fattar inte.
Tog ett grav.test nu på morgonen och det var negativt så nu är hormonerna ute ur kroppen. Skulle detta missfall räknas som en mens skulle jag ha ÄL nästa vecka. Tänkte börja testa med stickor imorgon.
Känner att jag behöver få ngt annat att fokusera och se framåt åt.
Hej! Går gärna med här. Tråkigt att läsa allas historier och lider med er alla. Tråkigt att så många råkat ut för MF/ma.
Jag plussade 3 dagar efter BIM och började blöda dagen efter jag plussat. Blödde väldigt lite och hade inga andra känningar, så alla bm jag pratade med tyckte inte att jag skulle oroa mig för dem trodde det kom från slemhinnorna som var sköra. I torsdags fick jag jätteont i magen på em och det började komma mer mörkt slemliknande blod. Kramperna i magen blev värre och när jag precis satt mig på toa så kände jag "den lilla ärtan" som kom ut.
Fick tid hos en privat gyn.läkare i fredags och han kunde inte se ngt, det var tomt, det såg inte ljust ut sa han. Det verkar som allt kommit ut som det ska.
Idag har det inte kommit mer blod, så det verkar som jag slutat blöda nu iallafall.
Har inte vågar slappna av sedan jag började blöda dagen efter plusset för jag är rädd för alla tankar. Min man och jag hanterar det väldigt olika. Jag har svårt att komma till ro på kvällen och när jag väl somnat sover jag oroligt och drömmer mardrömmar. Var hemma i fredags efter MF men har sedan jobbat. Och nu börjar jag känna att kroppen är rätt utmattad och mentalt är jag rätt slut också. Anledningen till att jag jobbat är för att vara sysselsatt hela tiden men det går ju inte i längden. Även att jag inte var långt gången så är det tungt, och sen tycker jag det är som ngn annan skrev att man känner sig så ensam i situationen.
Vill nog gärna försöka igen så fort kroppen kommit igång, hoppas att det ska få mig att kanske komma vidare lite snabbare.
Hur har ni andra känt?
Det blev ett långt inlägg detta. Lider med er alla.