någon mer som nyligen fått missfall/MA och vill följas åt till ny graviditet?

Hur långt gången var du? Ensam om att se eller hade du partner med dig?

Jag var i v.9 Fick "mens" som utvecklades till missfall under kvällen. :/ Även om min sambo också tyckte det var jobbigt så är man som rätt ensam i sorgen tycker jag..

Jag var också i v.9. Min man var med men han ville inte se. Det enda han såg var att jag höll en klump i handen. Blev väldigt jobbigt psykiskt för mig efter det och tröståt väldigt mycket. Det värsta var inte att hålla det i handen och titta på det. Det värsta var att spola ner det i toaletten. Jag vet inte vad jag hellre hade velat göra, men det kändes absolut helt galet fel att spola ner vårt lilla i toaletten som om hen varit en död fisk. Men bm sa att det var så vi skulle göra, och då gjorde vi så. Det känns jobbigast av allt och jag kan fortfarande börja gråta av bara tanken på att vi gjorde det. Det känns så kallt på nåt sätt.

Fy vad jobbigt. Det måste ju vara det värsta. Jag förstår precis din känsla av att inte vilja spola ner i toan, det borde väl BM fatta? Undrar varför din BM sa att ni måste göra så? Det är väl helt upp till er? Vill man begrava någonstans så måste man ju kunna göra det.

Undrar vad det är som gör att man i vissa fall kan se fostret och i vissa inte. Jag såg inget trots att jag var i v.14, men det hade nog avstannat innan. Är trots allt lättad över det.

I dag fick vi kallelse till RUL med posten. Min BM måste ha glömt att meddela sjukhuset att det inte är aktuellt längre. Fick en ilning av sorg när jag såg tiden och datumet. Valborgsmässoafton. Det hade varit fint att fira första maj efter att ha sett bebisen för första gången. Men det är ju som det är. Och datumet hade ju gjort detsamma i alla fall. Får ringa i morgon och boka av.

Vad svårt för dig, jag kan knappt föreställa mig hur det skulle vara att få se fostret. Måste vara en bild man på gott och ont har med sig hela livet.

Välkommna! Alla som har hittat hit de senaste dagarna.Tråkigt att vi är så många som har råkat ut för det som binder oss samman.

Har gått 2 månader sedan missfallet och i helgen var det äl.Men vi lyckades helt enkelt inte få till något.Min man lider nog av prestations ångest och ja det blir ju inte riktigt som vanligt när man "måste" få till det Trots ont om tid tillsammans.

Så nu blir det som läkaren tyckte, att vi skulle ha 2 månaders uppehåll för att kroppen skulle få ta igen sig.3 graviditeter på kort tid som all slutat i mf och ma tar ju på kroppens krafter.

Det jobbigaste minnet från mitt senaste 3:emf var när det hela skedde.Jag stod i duschen med extrema smärtor när jag känner hur "det lilla livet" glider ur mig och dunsar ner i badkaret.Kommer aldrig glömma hur det lät mot plåten.Var sjukt jobbigt att lyfta upp det och spola ner.Var då i v10.

Min partner ville inte heller se, men jag fick honom att se iallafall. Kändes viktigt för mig att se vad vi förlorat, annars känns det som att det "bara var ett mf". Det var helt sjukt att se allt, ben, armar, ögon. Men har aldrig känt så mycket för nåt, helst inte för nåt i storlek som en räka. Kändes märkligt. Jag spolade också ner det. Jag var hemma, hade ingen som sa åt mig men ansåg att det var det enda logiska. Håller med dig om att det kändes kallt. :( Vet inte hur man ska betrygga sig själv gällande det heller.. Finns som inget lugnande att säga om det hela. Jag är med dig i sorgen iallafall.

För mig har det varit positivt på det sättet att jag vet att jag var gravid, det var liksom inte påhitt. Jag hade nog haft svårt att förstå annars. Jag var jätteglad över graviditeten och jag är ledsen att det blev som det blev, men hade inte velat "slippa" se det om jag fick välja. Men helt korrekt i att det är svårt också. Mycket svårare att vifta bort graviditeten som "så kort gången, det var inte så viktigt" typ.

Det värsta är nästan numera mitt minne av min abort för tre år sen. Ångrar den inte men.. Jag fick vara på ultraljud där dom tidigt hörde ett starkt tickande hjärta. Det berörde mig inte riktigt då. Nu vill jag inget hellre än att få se det, och då dör det. Livets ironi på nåt vis.

Hej! Hoppar in här med er. Jag var gravid i vecka 8 när jag började blöda och ett vul visade att graviditeten stannade upp i vecka 5. Detta för ca 10 dagar sedan, hade då haft småblödningar en vecka innan. Fick sedan en rejäl blödning med klumpar i en vecka och nu börjar det avta. Ett vul idag visade att det var strax på väg ut och graviditetstest på sjukhuset visade negativt. Ingen skrapning behövdes. Men de test jag har hemma visar ff positivt men borde snart avta då. Vi har bestämt att prova direkt igen och hoppas snart kunna använda ÄL test (just nu visar de positivt) så är väl lite hormoner kvar. ????