Vad händer om vi separerar och bor 30 mil ifrån varandra med barn?

Är det barnet eller ni som separerar? Grundregel skulle vara att barnet bor kvar där det alltid har bott och föräldrarna skaffar antingen ytterligare en gemensam lägenhet och växlar mellan den och "barnets lägenhet", eller så skaffar de var sin egen ny lägenhet och växlar mellan den och barnets lägenhet.

Det är vi som separerar. Jag har sagt att om vi nu går ifrån varann nån gång så vill jag flytta hem igen så att jag har familjen nära. Jag vill inte bo kvar och vantrivas i en stad där jag inte är lycklig för det kommer i så fall göra barnet olyckligt också om inte mamma mår bra

Det måste han inte, en bekant separerade och kvinnan flyttade hem igen, 60mil bort. Det gick till rätten för att kolla delad vårdad osv. Rätten ansåg att barnet skulle må bättre av att bo kvar där hen är född och då mamman då valde att flytta fick pappan automatiskt ensam vårdad.

Okej vad var det rätten kollade då? Kollade dom pappans liv, inkomst, jobb, lämpligher med mera?

Grejen är den att om vi skulle separera så har jag mycket bättre levnadsstandard eller vad jag ska säga. Min familj är en jättebra och trygg familj som bor i hus i en liten by. Jag är ordningsam, ansvarsfull med mera.

Min killes omgivning präglas av slarviga oansvariga människor, en del lever till och med i lite missär. Killen jobbar jämt och har eget företag. Jag menar vad går rätten på? För varför är det tryggare att bo kvar för barnet för att han/hon är född där? Den kan ju få det bättre nån annanstans.

...så då ska barnet (som varken orsakat separationen eller förstår den) må dåligt av att flyttas från sin miljö till en ny stad med långa resor och allt, medans du som vuxen och rationell (hoppas man) inte ska behöva ta ansvar för din situation på annat sätt än att flytta dit du vill?

Moget? Fundera du ett varv till på det.

Fast nu pratar jag om när barnet är litet fortfarande inte att det har haft ett helt liv i stan för att sen flytta till en annan stad.

Förresten så kommer ju inte den nya staden vara okänd för barnet eftersom det kommer tillbringa mycket tid där ändå när vi åker hem och hälsar på.

Jag vet inte exakt, men när detta hände var barnet 4 år gammal. Tror det mesta var att dom gick med på delad vårdad, men ändå ville mamman ta med sig barnet till en annan stad, pappan ville att båda skulle bo kvar. Rätten sa först delad vårdad. Mamman valde att flytta och därmed bryta det, då fick pappan automatiskt ensam eftersom han försökte få det att fungera för barnet och lyssnade på rättens beslut.

Känns som att du vill ta barnet från pappan och hade gärna flyttat ifrån honom redan nu?

Det blir ändå ett flackande, och hur blir det i skolan tänker du? En vecka här och där... Nej, försök du skaffa ett bra liv där barnet har möjlighet att träffa båda föräldrarna.

Är det alltid så att rätten dömer att barnet ska få kvar där det alltid har bott om en av föräldrarna flyttar? Finns det inga andra faktorer som vägs in? Jämför följande två alternativ. Barnet är 4 och den ena föräldern flyttar 30 mil bort.

1) Förälder 1 flyttar 30 mil bort till sin gamla hemstad i samband med separationen. Föräldern har ett stort och stabilt socialt nätverk på den gamla hemorten. Där finns barnets far/morföräldrar, kusiner, barn till förälderns kompisar, fastrar/mostrar. Föräldern köper sig ett hus i ett barnfamiljsvänligt villaområde och det är nära till både förskolan och skolan. Föräldern jobbar och har en stabil inkomst.

2) Förälder 2 har inte råd att bo kvar i den gamla bostaden utan skaffar sig en hyresrättslägenhet i ett nedgånget område i närheten med mycket sociala problem. Föräldern sociala nätverk är skralt och släkten bor utspritt i hela landet. De egna föräldrarna är båda alkoholiserade. Föräldern är arbetslös och deprimerad. Får läkemedelsbehandling och arbetstränar.

Är det så självklart att barnet ska bo hos förälder nr2? Bara för att barnet inte ska behöva byta förskola??

Har ni inte fått barn än?