Anonym (-) skrev 2015-01-20 04:17:54 följande:
Man kan inte säga att den ena föräldern är självisk utan att samtidigt också säga detsamma om den andre och under inga förhållanden kan man tvinga TS att stanna och föda barnet i pappans hemstad lika lite som man kan tvinga pappan att flytta efter, det är val som dom båda två gör själva.
Man kan alltså tycka vad man vill och stå på antingen mamman eller pappans sida men rent juridiskt är det så att om TS flyttar innan barnet är fött så kan pappan inte göra något åt det, juridisk sett så har TS rätt att göra det sen kan vi alltså tycka att både mamman och/eller pappan är själviska men det förändrar inte på faktum hur det ligger till rent juridiskt.
Det avgörande är alltså om TS väljer att flytta hem och föda i sin hemstad eller stanna kvar i pappans hemstad där hon bor nu.
Våra åsikter betyder alltså inte ett dugg i sammanhanget.
Ja, jag VET att det är så juridiskt. Det var inte det jag svarade på. Jag anser att det är TS' skyldighet att stanna i mannens stad, MER än det är mannens skyldighet att flytta med henne till hennes gamla stad. På grund av att de redan gjorde upp om detta att HON skulle flytta, innan de flyttade ihop och hon blev gravid.
Antagligen fanns det viktiga skäl till detta - t.ex. att mannen inte KAN flytta från sin stad, på grund av studier, arbete, politiskt engagemang i kommunen, tidigare barn med ett ex som bor där, en gammal förälder eller morförälder, eller ett handikappat syskon eller god vän, som är beroende av hans hjälp... eller vad vet vi. Beslutet var fattat. Annars hade han kanske valt att inte vara tillsammans med henne alls.
Men nu när det finns ett barn på väg, så står han ju i så fall inför det fruktansvärda valet att välja mellan det och det viktiga han har i hemstaden. Utan att ha haft ett skit att säga till om i situationen. Det är känslomässig utpressning!
...tyvärr är det väl ofta så det går till, när de ensamma mammorna sedan springer runt överallt och berättar att de blivit svikna och övergivna av svin...
