Urs är så less å besviken på min familj. Jag hade helt naivt förväntat mig grattis och positiv respons på ultraljudbilden och att jag ska få barn.
Men får bara ett ironiskt grattis av min mor efterföljt av "Ska man säga grattis till något som man vet bara kommer bli skitjobbigt?" Och efter allt dåligt jag får höra börjar ja gråta och bli sårad såklart. Då skrattar en annan i min familj åt mig.
Så inget grattis för min del eftersom att jag blev lämnad av sambon i vecka 9 så ska jag helt enkelt inte förvänta mig stöd och positiv respons från familj och omgivningen tydligen.
Jaa det känns så tråkigt bara för delad glädje är dubbel glädje. Att dom gör sådär tar udden av min lycka.
Jag vill inget hellre än att få vara lycklig och stolt denna gång. Då min förra graviditet bara bestod av att dölja och skämmas, då min släkt är kristen och jag bara var 16 och omgiven av negativitet.
Trodde det var min tur att va lycklig nu. Tur min f.d sambo är bra och säger att jag har hans familj och honom. Mitt barn har en underbar pappa och familj på den sidan iaf som är glad inför det här kommande barnet :)
Men man vill ju bara få sprudla och va glad nu och att ens nära ska glädjas med en. Men nu är verkligheten inte så i mitt fall. Så får blicka åt annat håll..
Urs är så less å besviken på min familj. Jag hade helt naivt förväntat mig grattis och positiv respons på ultraljudbilden och att jag ska få barn.
Men får bara ett ironiskt grattis av min mor efterföljt av "Ska man säga grattis till något som man vet bara kommer bli skitjobbigt?" Och efter allt dåligt jag får höra börjar ja gråta och bli sårad såklart. Då skrattar en annan i min familj åt mig.
Så inget grattis för min del eftersom att jag blev lämnad av sambon i vecka 9 så ska jag helt enkelt inte förvänta mig stöd och positiv respons från familj och omgivningen tydligen.
När jag väntade mitt första barn gick jag på alla föräldragruppsträffar själv eftersom min dotters pappa jobbade på sjön i Norge så han var aldrig hemma. Det gick jättebra, men såklart var det lite trist.
Hur som tycker jag absolut inte att du ska hoppa över det bara för att du är ensam, det är jättebra att gå dit och samtidigt träffa lite andra gravida blivande mammor.
Jag har förövrigt bokat in mig för gravidmassage i slutet av månaden. Hade velat tidigare men hittade ingen som var utbildad speciellt på just gravida i min stad så får åka till Örebro och då efter arbetstid så det var svårt att hitta en tid tidigare i månaden. Ska bli skönt. :) om det är bra så ska jag boka ett pass med massage där det ingår kurs för partner. Kan vara bra så maken kan lära sig lite och på så sätt hjälpa innan och under förlossningen. Men som sagt jag testar en gång själv och ser vad jag tycker :)
Jaa det känns så tråkigt bara för delad glädje är dubbel glädje. Att dom gör sådär tar udden av min lycka.
Jag vill inget hellre än att få vara lycklig och stolt denna gång. Då min förra graviditet bara bestod av att dölja och skämmas, då min släkt är kristen och jag bara var 16 och omgiven av negativitet.
Trodde det var min tur att va lycklig nu. Tur min f.d sambo är bra och säger att jag har hans familj och honom. Mitt barn har en underbar pappa och familj på den sidan iaf som är glad inför det här kommande barnet :)
Men man vill ju bara få sprudla och va glad nu och att ens nära ska glädjas med en. Men nu är verkligheten inte så i mitt fall. Så får blicka åt annat håll..
Urs är så less å besviken på min familj. Jag hade helt naivt förväntat mig grattis och positiv respons på ultraljudbilden och att jag ska få barn.
Men får bara ett ironiskt grattis av min mor efterföljt av "Ska man säga grattis till något som man vet bara kommer bli skitjobbigt?" Och efter allt dåligt jag får höra börjar ja gråta och bli sårad såklart. Då skrattar en annan i min familj åt mig.
Så inget grattis för min del eftersom att jag blev lämnad av sambon i vecka 9 så ska jag helt enkelt inte förvänta mig stöd och positiv respons från familj och omgivningen tydligen.
Placenta accreta är när moderkakan växer in i livmoderväggen dvs i muskulaturen och därmed sitter fast. Den lossnar inte av sig själv och medför i regel stora blödningar som kan vara direkt livshotande. Finns även tillstånd där den växt helt igenom livmodern och t o m fastnat på andra organ (men det heter något annat. Nåväl jag toppar tyvärr alla risker med att få accreta
1. Placenta accreta är ovanligt om man inte har placenta praevia -vilket jag ju dessutom har en fullständig.
2. vid 4 kejsarsnitt har risken för accreta stigit från någon ynka procent om man aldrig snittats till ca 61% (olika statistiska undersökningar nämner 55- 67% ökad risk) även vid andra livmoderoperationer så ökar risken och jag har 3 olika op utöver snitten. Så totalt 7 och då är risken i % ännu högre.
3. Risken ökar markant om man är över 35, jag är 39.
4. Embryot fäste bredvid kejsarsnittsärret och det i sig är en risk.
Om det är en accreta jag har så finns det en stor risk att de måste operera bort livmodern vid förlossningen, det finns andra behandlingar att tillgå så som celldödande medel osv. Men verkar bero lite på vilket sjukhus man förlöses på. Och i ärlighetens namn, är det så att jag är drabbad så vill ju inte jag bli förlöst på stadens sjukhus utan hoppas de skickar mig till Lund eftersom de överlag har bättre komptetens där vad gäller problematiska graviditeter och förlossningar och förtidsbörd. Och svårare fall brukar skickas dit.
Nåja, det enda jag kan göra är att vänta till v 30 för ny bedömning eftersom läkaren igår ärligt sa att hon har för lite kunskap. Annars är det som gäller nu hög beredskap för blödningar som är kraftiga. Orkar dock inte lägga allt för mycket oro på detta i nuläget, för jag kan inget göra, ser däremot till att vara påläst eftersom min kunskap och frågor då sätter lite press på läkarna.
Nåja näsa steg blir barnmorskan den 10/11, sen troligtvis läkare igen runt 23e då denna sjukskrivning går ut. Känner mig som stammis på gyn och barnmorskemottagningen vid det här laget. Men stor lycka att lillfisan i magen mår bra :) tycker dock att hon i alla fall ska ligga kvar till v 35.