BF Augusti - Sista 10 veckorna..

Ska till bm idag. 19 dagar kvar till bf. Nästa besök om två veckor igen, och sen är det veckan direkt efter igen (samma dag som bf).

Så det stämmer nästan som mammaSöt säger; varannan vecka fram till veckan innan bf, sen varje vecka.

När jag väntade första barnet gick jag varje vecka från vecka 36, utan någon speciell anledning. Nu är ordinarie barnmorska på semester och det är en stackare som täcker upp arbete för 3, så då blir det tre veckor mellan besöken, vecka 34 senast  och vecka 37 nästa gång. Sen får vi se vad min vanliga barnmorska säger efter det...
Kanske skiljer lite mellan olika landsting också..?

Då var det bm-besöket gjort. Nästa blir nästa fredag.

Lill låg neråt med huvudet men inte fixerad (inte orolig för det, min minsta fixerade sig inte förrän på förlossningen) sf-mått 34 och hjärtljud på 145-150.

Alla andra prover var oxå bra, skönt eftersom jag fick nån yrselattack precia innan jag åkte.

Nu ska jag bara hinna para en av mina hundar, troligtvis till helgen eller början på nästa vecka.

Sen är lill Välkommen ut!

Var hos BM idag. Hon kunde inte känna om huvudet låg ner eller ej så det blev ultraljud för säkerhets skull. Verkar som bebis är fixerad så långt ner att det inte gick att känna. Spännande! Säkert därför jag haft extra ont i främre fogen senaste tiden.

Hej! Får jag hoppa in? =)

Jag är i 34+5 idag med beräknat bf 21 augusti med vårt andra barn.

Både jag och sambon (för att han ska se något så ska det verkligen ha hänt något) reagerade idag på att min mage har börjat sjunka!

Jag har foglossning, väldigt lågt blodtryck (mellan 105/60 och 90/50) och väldigt mycket sammandragningar med mensvärk och ryggont, både i fart och i vila.

Sen igår har det börjat ila/skära som bara den i underlivet. Så det är lite pest eller kolera situation, antingen får jag röra mig men få ont eller vila och må skit av blodtrycket haha..

Jag här köpt ytterst lite flickkläder, ska shoppa mer sen när jag verkligen ser att det är en flicka ;) Annars har vi kvar allt från sonen som är 2 år.

Vi väntar med att inreda hennes rum till senare eftersom hon ändå kommer att sova inne hos oss till hon i alla fall är 6 månader.

Kul och läsa och se hur det går för alla nu när det närmar sig!
Hur känner ni inför förlossningen nu när det närmar sig?
Jag kan känna en viss oro men ändå inte. Ibland kommer tankarna "tänk om" något går fel osv. Men dessa brukar försvinna snabbt.
Mitt humör blir konstigare och konstigare ju närmare jag kommer bf... Gråter så fort något inte går som jag tänkt mig, skrattar dock så fort gråten lagt sig. Väldigt jobbigt för stunden dock.. Någon mer som är lika?

En helt annan sak som man kanske inte ska fråga men jag frågar ändå!
Har ni gått upp mycket?
Hur känner ni med viktökningen?
Tror ni att det kommer bli jobbigt att komma tillbaka till "sig själv" igen?

Hoppas ni alla njuter för fullt med bebisarna i magarna och att vi snart får träffa våra mirakel!

Hej på er

Jag hoppar gärna in här. Jag väntar min fjärde pojke med bf om 23 dagar. Det börjar bli riktigt segt nu tycker jag och dagarna går långsamt men ett par veckor till får han gott stanna där inne

Jag kan känna att jag längtar efter förlossningen, är så spänd på att se hur jag hanterar smärtan och hela upplevelsen den här gången. Var rätt ung (19) när dottern föddes och mådde inte helt bra psykiskt så förlossningen blev jättejobbig för både mig och sambon. Den här gången hoppas jag kunna vara mera med och, framför allt, inte få panik för smärtan. Men så vet jag ju också att det finns effektiv smärtlindring =)
Mina "tänk om" handlar mest om att det skulle visa sig att plutten inte är frisk, oavsett svårighetsgrad så känns det svårt och ogreppbart på något sätt. Vill inte riktigt tänka så heller. Känner mig så sjukt naiv när tankarna och mina reaktioner på dem kommer. Risken finns ju alltid...
Humörsmässigt så känner jag igen mig =P Gråter av berättelser både i verklighet och fantasi, böcker och på TV. Känner också att det börjar bli kortare tålamod och jag känner mig totalt misslyckad om jag inte klarar av det jag tänkt klara av.
Jag har hittills gått upp 7 kg (svajar lite mellan 7 och 8 beroende på vätskemängd i kroppen). Tycker att det känns för lite, hade trögt med viktuppgången även tidigare i graviditeten och fick då skäll av bm att jag åt för lite (hon skrämde bland annat upp mig med att det är risk att bebisen blir undernärd). Äter nu som en häst och stoppar i mig sötsaker nästan varje dag och det händer ändå inte så mycket. Blir så klart orolig att plutten verkligen får allt som behövs. Av rent egoistiska skäl är det  rätt sköt att inte gå upp supermycket (gick upp nästan 30 kg med dottern och det var en kamp att gå ner igen), men oron överväger och jag är rädd för att bebisen kan vara liten och svag när den föds och för att inte kunna amma ordentligt om jag har för lite reserver själv... Får väl ta det med bm på nästa besök.

Vad kul med så många nya i tråden sista tiden! =D

Jag har också börjat funderar en del över förlossningen trots att det blir det tredje... hur blir det den här gången? jag är livrädd för smärta och min största mardröm är att inte hinna få min epidural. jag VET att man klarar det på något sätt ändå om det skulle bli tvunget, men jag vill känna att jag kan "vara med" i huvudet.
Annars tänker jag inte så mycket, har inte gjort det vid de tidigare fl heller och de har blivit bra, ungen har kommit ut om än på väldigt olika sätt =)

Igår köpte jag gips, tänkte att jag skulle hinna göra en gipsmage innan den försvinner. Det är ju trots allt sista gången nu och jag har slagit på stort på flera håll =)



det borde väl vara lagom att göra en nu?!