• Maramina

    Någon mer med svårigheter att få till ett syskon?

    Efter sammanlagt 16 försök, och två missfall under den här tiden (en konstaterad av sjukvården, en utan läkarkontakt) till att få till ett syskon till vår dotter på snart 3 år så ska vi i december påbörja en utredning. Dottern blev till på 7:e försöket men nu tycks det inte vilja ta sig.

    Det vore trevligt att komma i kontakt med andra som också har försökt ett tag att få till ett syskon till det/de barn man redan har. Någon som vill hänga här med mig?

  • Svar på tråden Någon mer med svårigheter att få till ett syskon?
  • Ljuvaliv
    Annica87 skrev 2013-10-11 22:53:18 följande:
    Jag tycker inte att det är fel att du drog en vit lögn för att få en tid TS. Vill man något så tar man för sig! Jag själv kan inte sitta på röven och vänta snällt på min tur! Jag såg till att jag och sambon fick gå på utredning hos privat läkare utan några försök till graviditet.. Jag sa helt enkelt att vi hade försökt i 1 år och 1,5 månad senare hade vi en tid :)

    Mitt inlägg var till dig såklart
  • Maramina
    Ljuvaliv skrev 2013-10-14 12:19:53 följande:

    Måste bara fråga hur du tänker det skulle fungera om alla sökte utredning för infertilitet? Skulle det inte bli så att alla fick vänta länge på tur för att 75% av de som sökte (som faktiskt blir gravida inom 1 år) skulle få utredas också. Jag menar då skulle ju även du få vänta, med enda resultatet att de som inte är purunga (som faktiskt har lite bråttom) och är infertila på riktigt skulle gå miste om sin chans. Jag antar att det skiter du i eftersom du inte verkar ha någon känsla av solidaritet, men då måste du ju vara lite dum om du inte förstår varför alla inte söker utredning med en gång eftersom det med den mentaliteten skulle innebära att de som inte har problem ändå skulle få vänta. Förstår du resonemanget?


    För att inte snacka om de enorma resurser det skulle krävas! Och vart skulle man få dessa ifrån? Ta från cancervården? Eller från barnsjukvården? Minska ner på personal? Nej, just det, då skulle ju köerna bli ännu längre. Men kanske sänka personalens löner, de är ju kända för att ha så höga löner ( eller inte). Eller ska man kanske helt enkelt låta alla göra en utredning på en gång och ta resurserna från själva hjälpen? Det vill säga ingen får hjälp, bara en utredning: "Du har låg ämnesomsättning. Det är lätt fixat, du får äta en medicin som heter Levaxin. Men vi har inte resurser till att följa upp så att detta balanseras så du får helt enkelt acceptera att du är barnlös".
  • Ljuvaliv
    Maramina skrev 2013-10-14 13:10:39 följande:
    För att inte snacka om de enorma resurser det skulle krävas! Och vart skulle man få dessa ifrån? Ta från cancervården? Eller från barnsjukvården? Minska ner på personal? Nej, just det, då skulle ju köerna bli ännu längre. Men kanske sänka personalens löner, de är ju kända för att ha så höga löner ( eller inte). Eller ska man kanske helt enkelt låta alla göra en utredning på en gång och ta resurserna från själva hjälpen? Det vill säga ingen får hjälp, bara en utredning: "Du har låg ämnesomsättning. Det är lätt fixat, du får äta en medicin som heter Levaxin. Men vi har inte resurser till att följa upp så att detta balanseras så du får helt enkelt acceptera att du är barnlös".

    Ja, men hon resonerar ju enligt djungelns lag vilket säger ganska mycket. Samhället skulle inte fungera om alla resonerade så. Många konstiga tänkesätt får man ta del av på familjeliv men detta tar nog priset.
  • M  och  M

    Nu behöver vi inte ägna mer tid åt de som inte förstår vår situation tycker jag. Vi stöttar varandra som förstår istället.

  • Maramina
    M och M skrev 2013-10-14 21:12:38 följande:

    Nu behöver vi inte ägna mer tid åt de som inte förstår vår situation tycker jag. Vi stöttar varandra som förstår istället.


    Det har du fullständigt rätt i!
  • M  och  M

    Jag har kommit på att mina veckor är indelade ungefär såhär: Vecka 1 - Bottenviken. Förtvivlan, frustration (mensen kommer) Vecka 2 - Nya-tag-veckan. Man inser för att ha en chans måste man rycka upp sig och försöka igen Vecka 3 - Mysveckan. Det är nu allt händer, nu man måste ta alla chanser man får. Vecka 4 - Hoppveckan. M går runt och hoppas att denna gång, denna gång har det lyckats. Man känner efter minska lilla symptom och blir skengravid stup i kvarten. Och sen börjar det om men vecka ett igen. Käftsmäll ner i botten igen. Jobbigt liv. Känslomässig berg- och dalbana utan dess like :-\

  • ScillaBlå
    M och M skrev 2013-10-14 21:12:38 följande:

    Nu behöver vi inte ägna mer tid åt de som inte förstår vår situation tycker jag. Vi stöttar varandra som förstår istället.


    Tack, bra initiativ. Hoppas jag får vara med och stötta och stöttas även fast det i grunden var jag som var upphov till hela sidospåret.

    Jag/vi har just avslutat "mys"-veckan. Men så mysigt tycker jag nog inte att det är längre. Idag åkte jag hem på lunchen (maken var sjuk) bara för att ha ett sista försäkerhetsskullligg. Lite busigt och hade nog känts rätt romantiskt om det hade varit under normala omständigheter. Nu kändes det dock bara påtvingat och tråkigt. Hur känner ni att försöken påverkar era förhållanden? För mig känns det som att vi bara har sex för att göra barn just nu. Och att han inte kan förstå hur ledsen jag blir när mensen kommer. Eller hur mycket jag funderar på det här varje dag.
  • ScillaBlå
    M och M skrev 2013-10-15 07:07:46 följande:

    Jag har kommit på att mina veckor är indelade ungefär såhär: Vecka 1 - Bottenviken. Förtvivlan, frustration (mensen kommer) Vecka 2 - Nya-tag-veckan. Man inser för att ha en chans måste man rycka upp sig och försöka igen Vecka 3 - Mysveckan. Det är nu allt händer, nu man måste ta alla chanser man får. Vecka 4 - Hoppveckan. M går runt och hoppas att denna gång, denna gång har det lyckats. Man känner efter minska lilla symptom och blir skengravid stup i kvarten. Och sen börjar det om men vecka ett igen. Käftsmäll ner i botten igen. Jobbigt liv. Känslomässig berg- och dalbana utan dess like :-\


    Väl beskrivet. Precis så är det! :/
  • jamka
    M och M skrev 2013-10-15 07:07:46 följande:
    Jag har kommit på att mina veckor är indelade ungefär såhär: Vecka 1 - Bottenviken. Förtvivlan, frustration (mensen kommer) Vecka 2 - Nya-tag-veckan. Man inser för att ha en chans måste man rycka upp sig och försöka igen Vecka 3 - Mysveckan. Det är nu allt händer, nu man måste ta alla chanser man får. Vecka 4 - Hoppveckan. M går runt och hoppas att denna gång, denna gång har det lyckats. Man känner efter minska lilla symptom och blir skengravid stup i kvarten. Och sen börjar det om men vecka ett igen. Käftsmäll ner i botten igen. Jobbigt liv. Känslomässig berg- och dalbana utan dess like :-\

    Så sant! Så hade jag det också mellan 2008 och september 2014. När jag var arbetslös hoppades jag att det lyckas eftersom man får vila mycket då, när jag hade mycket jobb hoppades jag att nu händer det eftersom jag inte tänkte så mycket på att bli gravid då. Sex bara på beställning varannan dag mellan dag 8 och 16.

    Men det funkade först då när jag har bestämt mig att om jag inte lyckas bli gravid tills jag blir 38 så gör jag IVF.

    Nu är jag i vecka 5+0 och är rädd för missfall för då börjar det igen med skengravditeter varje måndag.   

    Lycka till tjejer och jag upprepar, hitta på plan B! Ni kan väl också bestämma att om ni inte lyckas bli med barn tills ni är 36 eller 38 då gör ni IVF. Eller?
  • Maramina

    Det verkar som om vårt andra IVF lyckades. Det är fortfarande tidigt men jag har i alla fall fått plus. Jag hoppas nu att det stannar

    Att ha mål och att sätta tidsramar är bra och något jag tror på. Jag gör så med många delar av mitt liv. Nu tror jag absolut inte att det gör att man blir lättare gravid, utan enbart att det blir lättare att hantera. Man vet att man behöver bara kämpa till en viss gräns, har man inte lyckats, ja då har man mentalt kunnat förbereda sig för nästa steg och det blir genast lättare att ta nästa steg

Svar på tråden Någon mer med svårigheter att få till ett syskon?