Någon mer med svårigheter att få till ett syskon?

Fröken Frågvis; Hur många pergokurer är det du ska köra? Om inte det fungerar, är IVF nästa steg då?

Ampin: Men! Vad sjukt jobbigt! Finns det inte möjlighet att få göra det någon annanstans? Om inte, du har inte funderat på att söka på annan ort? Vilka konstiga regler de har, att man ska ringa på mensens första dag! Jag tycker att har man koll på sin mens så kan man boka in det redan innan mensen kommit. Men vad vet jag...

Vad det gäller mig och vår behandling så är jag konstigt nog inte så nervös. Känner mer att det blir som det blir. Lyckas vi inte den här gången så har vi två försök till på oss. Skulle det inte hå vägen då har jag förlikat mig med det. Sedan så vet jag ju att det egentligen inte är bästa läget just nu att få syskon med tanke på att jag är arbetslös. Samtidigt vill/kan vi ju inte vänta i evigheter dels pga mitt AMH, dels för att vi inte blir yngre.

Dosen Gonal-F var föresten oförändrad genom hela behandlingen. Och på ultraljudet syntes 11 äggblåsor. Och jag som bara hade förväntat mig ett fåtal...

Åh vad jag känner igen mig!

Fick en dotter i april 2010 och började i aug 2012 försöka oss på ett syskon.  Innan vi försökte med dottern åt jag p-piller och det tog 6 månader innan hon blev till. Och jag trodde att det tog så många månader för att jag ätit p-piller innan då jag vet att det kan ta tid efter man slutat med det. Sådennagång då jag haft kopparspiral  ar jag så inställd på att det skulle gå snabbare. Men när det inte gjorde det då så blev det superjobbigt! Vi är inne på 10 försöket nu. Och jag vet att det är helt "normalt" att det tar 1 år, mn det tär massor ändå. Jag blir deppad, allt kretsar kring detta och såklart blir alla runt oss gravida på studs och bebisar föds överallt Jag vågar snart inte hoppas och är rädd att vi aldrig får ett barn till och ser åldersskillnaden växa mellan dottern och blivande syskon. Jag känner mig misslyckad och värdelös och kan nästan inte glädjas eller engagera mig i nåt annat i livet. Jättetrist och dumt, men detta är sååå viktigt för mig. 

Har fått papper från landstinget nu med frågor inför barnlöshetsutredning. Blir absolut privat IVF för oss om det inte händer nåt Jag bara SKA ha fler barn. Det måste! den dagen jag kan titulera mig trebarnsmor är jag  världens lyckligaste. Ändå vet jag att jag är tusenfalt tacksam för att vi fått vår dotter, hon är det bästa. Och jag lider såå med de som inte ens fått ett barn. Men sekundär barnlöshet är tuff också, för då vet man vad man går miste om när man en gång varit med om det fantastiska att få ett eget barn. 

Maramina: jag vet inte hur många pergokurer jag ska äta... tänker väl att om det inte har tagit sig efter sommaren så går vi vidare till IVF, även om hela tanken på att hoppa på IVF-karusellen skrämmer livet ur mig...

M och M: känner igen mig väldigt mycket i det du skriver och känner. Har också en dotter född vintern 2010 och känner panik över åldersskillnaden (om vi nu nånsin lyckas få till ett syskon överhuvudtaget). Känner också att mina tankar bara kretsar kring fertilitet, ägglossningar, graviditetssymtom, analys av gravtester osv hela tiden och blir så ledsen över att jag är en bitter, ledsen och disträ mamma och fru. Får ångest över att tiden går så snabbt, snart är hon stor och tänk om den underbara bebistiden aldrig kommer igen...?  Jag önskar jag vore bättre på att leva en dag i taget och njuta av varje stund med min underbara treåring. Jag har också svårt att glädjas åt andra saker i livet. Fick t.ex. en stor och oväntad löneförhöjning för ett tag sedan men kände mig bara helt likgiltig. Mensen hade kommit ett par dagar innan så inget annat spelade någon roll just då. Och ärligt talat så känner jag faktiskt att de där tusenlapparna inte betyder något som helst, det enda jag vill ha är ett litet barn i min mage.

Kunde varit jag som skrivit allt detta. Känner precis likt!

Jag vill verkligen vara här och nu och njuta med min 3-åring och jag försöker verkligen göra det. Men sorgen att som du säger kanske aldrig få uppleva en graviditet igen, vilket jag älskade, och aldrig få vara med om det häftiga i en förlossning och hålla i sitt barn och se det för första gången och se det vöxa upp från ett litet hjälplöst pyre till en fantastisk personlighet gjord av mig och min sambo ger mig paaaaaaaanik!!!!!!! JAG VILL! Jag vill, jag måste, jag ska uppleva det igen Det bara måste!

Likgiltig är precis rätta ordet. Jag är så likgiltig inför allt. Inget glädjer mig. Jag tycker det är jobbigt att umgås och hitta på saker. Är som att jag sitter i min lilla egna bubbla och världen händer runt omkring mig utanför min bubbla. Jag är liksom inte delaktig utan finns bara där vid sidan om. Hemskt känsla. Jag tror jag ibland är nära till en depression...

Sen har som sagt flera kompisar precis fått barn och det gör ju inte saken bättre. Och en annan kompis är gravid, hon blev gravid 2 veckor efter hon tog ut spiralen. 2 VECKOR!!!!! Är ju som ett hånflin rätt i ansiktet på en annan...

Sen känner jag mig så ensam i allt detta Min sambo kan aldrig förstå hur det känns att varje månad, varje vecka, varje dag, varje timme känna efter i sin kropp hur det känns, om man märker några symptom och spekuera hi och dit och gång efter gång känna hur ens egna kropp sviker en. Det känns om om min kropp består av huvud där jag är och kroppen som inte längre tillhör mig riktigt för jag kan inte lita påden. Jag litar inte på min egen kropp längre och det är en hemsk känsla. Min sambo är också väldigt orolig och nervig av sig och tycker att allt detta är jättejobbigt och det hanterar han genom att vara tyst om det. Så jag känner inte att jag kan prata direkt och öppet med honom eller berätta riktigt hur dåligt jag mår osv. Än fast ahn vet det, men jag kan inte prata om det för då blir han mest tyst och då känner jag mig ännu ledsnare. Och mitt i allt detta ska man ha sexlust var- och varannan dag..

Jag skulle nog behöva gå och prata med någon, typ kurator Men samitigt vet jag inte vad det ska ge. Finns liksom inget de kan säga som jag inte redan vet. Jag kan allt, jag har läst allt jag vet alla klyschor och fina ord man säger, typ "försök tänka på nåt annat så brukar det lösa sig" Blääää, hatar det uttrycke!

Har ni berättat det för familj eller vänner att ni försökt länge och det inte gåreller håller ni det för er själva? Tycker det är jobbigt att bära på det själva. Jag skulle gärna berätta det då jag vet att många säkert ändå funderar på varför det inte blir nåt syskon till dottern snart. Sambon är mer tveksam då han känner som att alla skulle titta på en och tycka synd om oss istället. 

Skulle nog kännas bättre om vi får göra utredning och se om det hela beror på något åtminstone. Då kanske det skulle kännas bättre. IVF har jag ingenting emot, börjar gärna med det imorgon om man visst att det skulle ge positivt resultat och om man inte kände att det är så mkt pengar då man inte får någon hjälp när man redan har ett gemensamt barn. Helt sjuuukt, jag är fortfarande ofrivilligt barnlös, men jag får ingen hjälp för de tycker man ska vara tacksam nog då man redan har ett barn Det är jag! Men min familj är inte fullständig för det!!! Snacka om diskriminering... Jag vet inte vad det kan bero på heller att vi inte får ett plus någon gång...vet inte av att något har hänt med någon av oss sen sist vi fick dottern....

Tidigare hade jag mer panik över att jag ville ge dottern ett syskon just för att jag själv är ensambarn så har det varit så viktigt för mig. Men faktiskt har det lagt sig lite. Just för att jag hade det rätt bra som ensambarn ändå, man får ju helt annan tid och uppmärksamhet och lugn hemma och vill man umgås så träffar man ju kompisar. sen ser jag på kompisar som har syskon att det är inte alltid de har så mkt utav varandra ändå. Mkt bråk och konflikter och det är inget som säger att bara för att manär syskon så är man värsta kompisar och tajta genom livet Många har ingen speciell kontakt med sina syskon eller har mkt konflikter även i vuxen ålder Nu är det mer jobbigt för min egen skull att jag vill verkligen uppleva detta igen, jag älskar allt vad gäller bebisar från början till slut. Jag älskade  att vara gravid. Och då kan jag bli så förbannad de som lätt blir gravid men sen inte gör annat under nio månader än gnäller för att det är så pest hit och dit. Och det finns många som inte ens borde få ha barn som lättbli gravida trots att de dricker och knarkar och inte har någon ordning på sina liv alls. Medan jag då som sköter mig och varken äter eller dricker dåligt och försöker vara en bra människa i livet inte kan få den belöningen att jag lyckas få ett barn. Då blir jag liksom arg på hela världen plötsligt och tycker att det alllt bara är ett straff och orättvist och skit.

Blä, nu skrev jag av mig rejält! 

Hej, Jag är ny på det här, eller ny på att skriva, jag har länge följt alla dessa trådar om svårigheter att få barn... Men kände nu att det var dags att skriva, för jag har som er alla svårigheter att få ett syskon till vår dotter som är född i augusti 2010. Vi har försökt sen i juni 2012. Det tog 7mån att bli gravida med henne så jag ville inte lämna nåt till slumpen, så redan efter två månader köpte jag ÄL stickor och har använt oss dem hela tiden, i november började jag äta Pergotime å tredje gången blev jag gravid på åttonde försöket, äntligen tänkte jag nu var det min tur, men lyckan togs ifrån mig i sjunde veckan, missfall. Min ÄL kom tillbaka på 27 cykeldagen, men inget händer... Så jag börjar med mina pergotime igen och även bidrottningsgele, nu väntar jag på BIM på söndag och har redan tagit ett testa tidigt test som var negativt. Jag är nämligen skengravid varje månad innan BIM :( Men jag känner så väl igen mig i M & M, det skulle kunna vara jag som skrivit dina ord, jag känner precis som du, jag är inte längre glad och social, efter att min dotter somnat gråter jag mig igenom kvällen. Jag är deprimerad eller väldigt nära. Det enda jag tänker på är när jag ska få ligga där på BB igen och mysa med mitt barn, köra bebisvagn, jag tänker bebis hela tiden... Letar efter graviditetssymptom eller ÄL symptom månaderna i ända. Det är hopp och förtvivlan om vartannat! Jag har bokat spolning i början av maj, min sambo har testat sina spermier. Efter spolning blir nästa steg utredning...

Vad bra att du skriver! Ja det är verkligen en dyster tillvaro. Samtidigt som man är så otroligt tacksam och glad för det man faktiskt har, ett friskt barn. Men sorgen för det barn m an och saknar är ändå stor. Hur kommer det sig att du äter pergo, gör spolning och kollat spermier innan ni gör utredning? Är det inte sånt man kommer fram till på utredningen? Vilken tid på dygnet tar du ÄL - test? Har försökt det ett par månader men tycker det är krångligt...

Och så grämer jag mig då för att vi inte började försöka med ett syskon tidigare... Men vi tänkte ju inte att det skulle ta sån tid

Och så kommer det så hemska tankar ibland att tänk om det skulle hända dottern nånting (gud förbarme!) då är jag plötsligt helt barnlös.... Usch, sluta genast tankar!!!

FrökenFrågvis: Det finns väl toalett och dottern sover väl ibland? Inte så romantiskt kanske, men en lösning...

Ni som tycker att det är så jobbigt det här med syskonverkstaden att det tar kraften och musten från allt annat, att gå till någon och prata om det kan vara en mycket bra idè! Om det är så illa dom ni skriver så lyckas ni ju inte till fullo glädjas över de barn som ni redan har. Och tänk om det allra värsta hände, det som ni fasar allra mest för, att det hände barnen något... Så om inte annat så kan det vara bra för era barns skull att söka samtalsstöd!

Själv så tycker jag ickså att det är jobbigt, och det tar upp mycket energi och tid, men det överskuggar inte allt annat. Jag har snarare förlikat mig med att det kanske inte blir något syskon till dottern (en -10 precis som för flera av er andra här.) Nu med våra IVF-försök gör vi våra sista försök. Fast samtidigt, om min jobbsituation var annorlunda, om jag inte vore arbetslös skulle kanske syskonlösheten vara jobbigare. Men nu är arbetslösheten den som är jobbigast för mig. Och innan dess under lång tid oron för att bli av med jobbet. Sedan så har jag ju själv sett syskonskapets både för- och nackdelar, även om det mestadels är nackdelar. Mycket av det som är fördelar kan barnen, som jag ser det som, få från kompisar, kusiner och liknande beroende på hur föräldrarnas vänskapskrets ser ut