Fröken Frågvis skrev 2013-04-25 19:11:55 följande:
Maramina: jag vet inte hur många pergokurer jag ska äta... tänker väl att om det inte har tagit sig efter sommaren så går vi vidare till IVF, även om hela tanken på att hoppa på IVF-karusellen skrämmer livet ur mig...
M och M: känner igen mig väldigt mycket i det du skriver och känner. Har också en dotter född vintern 2010 och känner panik över åldersskillnaden (om vi nu nånsin lyckas få till ett syskon överhuvudtaget). Känner också att mina tankar bara kretsar kring fertilitet, ägglossningar, graviditetssymtom, analys av gravtester osv hela tiden och blir så ledsen över att jag är en bitter, ledsen och disträ mamma och fru. Får ångest över att tiden går så snabbt, snart är hon stor och tänk om den underbara bebistiden aldrig kommer igen...? Jag önskar jag vore bättre på att leva en dag i taget och njuta av varje stund med min underbara treåring. Jag har också svårt att glädjas åt andra saker i livet. Fick t.ex. en stor och oväntad löneförhöjning för ett tag sedan men kände mig bara helt likgiltig. Mensen hade kommit ett par dagar innan så inget annat spelade någon roll just då. Och ärligt talat så känner jag faktiskt att de där tusenlapparna inte betyder något som helst, det enda jag vill ha är ett litet barn i min mage.
Kunde varit jag som skrivit allt detta. Känner precis likt!
Jag vill verkligen vara här och nu och njuta med min 3-åring och jag försöker verkligen göra det. Men sorgen att som du säger kanske aldrig få uppleva en graviditet igen, vilket jag älskade, och aldrig få vara med om det häftiga i en förlossning och hålla i sitt barn och se det för första gången och se det vöxa upp från ett litet hjälplöst pyre till en fantastisk personlighet gjord av mig och min sambo ger mig paaaaaaaanik!!!!!!! JAG VILL! Jag vill, jag måste, jag ska uppleva det igen Det bara måste!
Likgiltig är precis rätta ordet. Jag är så likgiltig inför allt. Inget glädjer mig. Jag tycker det är jobbigt att umgås och hitta på saker. Är som att jag sitter i min lilla egna bubbla och världen händer runt omkring mig utanför min bubbla. Jag är liksom inte delaktig utan finns bara där vid sidan om. Hemskt känsla. Jag tror jag ibland är nära till en depression...
Sen har som sagt flera kompisar precis fått barn och det gör ju inte saken bättre. Och en annan kompis är gravid, hon blev gravid 2 veckor efter hon tog ut spiralen. 2 VECKOR!!!!! Är ju som ett hånflin rätt i ansiktet på en annan...
Sen känner jag mig så ensam i allt detta Min sambo kan aldrig förstå hur det känns att varje månad, varje vecka, varje dag, varje timme känna efter i sin kropp hur det känns, om man märker några symptom och spekuera hi och dit och gång efter gång känna hur ens egna kropp sviker en. Det känns om om min kropp består av huvud där jag är och kroppen som inte längre tillhör mig riktigt för jag kan inte lita påden. Jag litar inte på min egen kropp längre och det är en hemsk känsla. Min sambo är också väldigt orolig och nervig av sig och tycker att allt detta är jättejobbigt och det hanterar han genom att vara tyst om det. Så jag känner inte att jag kan prata direkt och öppet med honom eller berätta riktigt hur dåligt jag mår osv. Än fast ahn vet det, men jag kan inte prata om det för då blir han mest tyst och då känner jag mig ännu ledsnare. Och mitt i allt detta ska man ha sexlust var- och varannan dag..
Jag skulle nog behöva gå och prata med någon, typ kurator Men samitigt vet jag inte vad det ska ge. Finns liksom inget de kan säga som jag inte redan vet. Jag kan allt, jag har läst allt jag vet alla klyschor och fina ord man säger, typ "försök tänka på nåt annat så brukar det lösa sig" Blääää, hatar det uttrycke!
Har ni berättat det för familj eller vänner att ni försökt länge och det inte gåreller håller ni det för er själva? Tycker det är jobbigt att bära på det själva. Jag skulle gärna berätta det då jag vet att många säkert ändå funderar på varför det inte blir nåt syskon till dottern snart. Sambon är mer tveksam då han känner som att alla skulle titta på en och tycka synd om oss istället.
Skulle nog kännas bättre om vi får göra utredning och se om det hela beror på något åtminstone. Då kanske det skulle kännas bättre. IVF har jag ingenting emot, börjar gärna med det imorgon om man visst att det skulle ge positivt resultat och om man inte kände att det är så mkt pengar då man inte får någon hjälp när man redan har ett gemensamt barn. Helt sjuuukt, jag är fortfarande ofrivilligt barnlös, men jag får ingen hjälp för de tycker man ska vara tacksam nog då man redan har ett barn Det är jag! Men min familj är inte fullständig för det!!! Snacka om diskriminering... Jag vet inte vad det kan bero på heller att vi inte får ett plus någon gång...vet inte av att något har hänt med någon av oss sen sist vi fick dottern....
Tidigare hade jag mer panik över att jag ville ge dottern ett syskon just för att jag själv är ensambarn så har det varit så viktigt för mig. Men faktiskt har det lagt sig lite. Just för att jag hade det rätt bra som ensambarn ändå, man får ju helt annan tid och uppmärksamhet och lugn hemma och vill man umgås så träffar man ju kompisar. sen ser jag på kompisar som har syskon att det är inte alltid de har så mkt utav varandra ändå. Mkt bråk och konflikter och det är inget som säger att bara för att manär syskon så är man värsta kompisar och tajta genom livet Många har ingen speciell kontakt med sina syskon eller har mkt konflikter även i vuxen ålder Nu är det mer jobbigt för min egen skull att jag vill verkligen uppleva detta igen, jag älskar allt vad gäller bebisar från början till slut. Jag älskade att vara gravid. Och då kan jag bli så förbannad de som lätt blir gravid men sen inte gör annat under nio månader än gnäller för att det är så pest hit och dit. Och det finns många som inte ens borde få ha barn som lättbli gravida trots att de dricker och knarkar och inte har någon ordning på sina liv alls. Medan jag då som sköter mig och varken äter eller dricker dåligt och försöker vara en bra människa i livet inte kan få den belöningen att jag lyckas få ett barn. Då blir jag liksom arg på hela världen plötsligt och tycker att det alllt bara är ett straff och orättvist och skit.
Blä, nu skrev jag av mig rejält!
