Någon mer med svårigheter att få till ett syskon?

Sjukt att det är så olika i olika landsting! Borde vara lika i hela Sverige! Min man är helt inne på IVF. Var till och med han som tog steget att ta upp det. Oss påverkar det genom att sexlivet blir ansträngt. Det blir bara under de dagarna man har chans. Annars varken vill eller orkar jag. Och inte han heller tror jag. Min man vill inte prata så mkt om det så och det kan jag väl tycka är jobbigt ibland att jag har svårt att säga vad jag egentligen känner och hur mkt och hur pass dåligt jag faktiskt mår av detta, antagligen deprimerad. Parterapi eller terapi överhuvud borde definitivt erbjudas alla som har svårigheter att få barn och gör utredningar och behandlingar! Helt sjukt att det inte gör det! Sen borde terapin vara utformad utifrån problematiken,. Jag gick till en kurator men jag fick bara känslan av att men lilla gumman det kan ta tid, det har ju bara gått ett år och din dotter är ju inte så gammal så åldersskillnaden blir ju inte så stor :-\ Kände som att hon tyckte jag var trivial och så än fast det kanske inte var hennes tanke. Man måste verkligen veta hur man ska hantera det. För minsta lilla felsägning som känns dömmande så är det kört! Jag gick inte dit mer än en gång.

På tal om olika regler i olika landsting:

Just det ja, de flesta IVF-kliniker har att man kan få träffa psykolog vid behov en eller ett par gånger om man köper IVF-försök hos dom, så känner man att det är något man skulle behöva kan det vara värt att kolla om den klinik man väljer erbjuder det

Vårt förhållande har verkligen gått uppochner genom hela processen. Min sambo har flera gånger deklarerat att jag vill ha barn mer än honom. Att två barn bara bråkar och att vi ska vara glada för vår son. Diskussionerna har ibland varit heta. Han har hela tiden sagt att allt ordnar sig. Ikväll avslöjade sambon dock att han bara sa så för att lugna mig. Vår relation har blivit bättre sen vi började processa vad som var problemet och vi enades om att försöka ivf.

Skönt på sätt och vis att veta att vi inte är ensamma om det här.
Jag tycker vår relation också har blivit starkare på det här året även om vi hanterar det på olika sätt. Jag blir ledsen och förmodligen lite deprimerad och han håller tyst och håller skenet och hoppet uppe.
Men det där "tvångsliggandet" runt äl-tiden är ju bara bedrövligt och nedbrytande för oss båda!
Det är nog det som gör mig mest ledsen.

Har sett att IVF-klinikerna erbjuder parterapi men än är inte vi där... Vi vill nog försöka lite till själva trots allt. Men man kan tycka att landstinget borde åtmn. frågat om vi ville ha sådan hjälp när man ändå sprungit ner deras dörrar för diverse tester, operationer och samtal...

Sedan är det precis som du säger M och M. Man, eller iaf jag, e ju lite rädd för vem man får som terapeut eller psykolog. För jag kommer nog känna mig kränkt och bagatelliserad för minsta lilla felsägning!

Hos oss är det bra och dåliga dagar. Ibland blir det för tungt och jag tappar humöret och det går ut över honom. Han vet hur mycket det tär på mig. Han försöker vara den starka och som tänker positivt....han har alltid varit sån som försöker se så. Men han tycker också det är skit att det inte funkar. Lite lättare blev det när vi fick alla provsvar och fick lite svar. Men ändå är det jag som mår sämst och är den som "problemet" ligger hos.

Jobbigt också att man liksom fastnar i kvicksand, kommer inte vidare i livet. Är så mycket andra planer vi också byggt upp, som skjuts framåt i tiden, mer än vad vi trodde...för nu är vi i detta, och kommer liksom inte vidare därifrån. Lätt att glömma av att det finns mycket roligt runt om en. Men detta tänker jag på varje j-dra dag, så inte lätt att fokusera på annat känner jag.

Gweny: jag förstår precis! Känner precis på samma sätt. Man skjuter saker på framtiden och det är så väldans dumt! För man vet ju faktiskt inte hur mkt tid man har här...
Sambon frågade senast igår om vi skulle skjuta upp en grej som vi planerat så länge nu men nu satte jag stopp! Jag vill genomföra det här och nu, så kan man åtmn. bocka av en grej på "att göra-listan".
Livet är ju trots allt här och nu och inte sedan.

Men det är så nedrans svårt att inte tänka på detta vareviga jäkla dag!

Ja fy allt annat i livet är på paus känns det som. Skittrist. Men jag kan inte fokusera på annat. Svårt att se fram emot annat. Och jag drar mig undan. Är gärna bara med den närmaste familjen.

Känner verkligen igen mig i att övriga livet är på paus. Man känner sig inte heller helt hemma någonstans. Med andra barnfamiljer kan de kännas jobbigt eftersom de har syskon, men inte vi. Det kan göra ont med gravidmagar och små bebisar även om vi redan har ett underbart barn. Inte heller är vi i samma situation som andra barnlösa. Vi har ju samma längtan och kamp som dem, men vi har ändå ett barn.

Exakt så. Man känner sig inte bekväm någonstans. Mest hemma. Men knappt där. För där är så mkt längtan och krossade drömmar påtaglig. Själv är väl det enda som är minst påfrestande, än om ens egna tankar inte är roliga heller. Mår ändå bäst när min lilla familj är tillsammans, min man, min dotter och min hund. När vi bara är, utan krav.